Hanne Kjöller har skrivit en ovanligt skarpt formulerad ledare i dagens DN.
Hanne tar upp det absurda med att inom rikets gränser så fungerar inte Haagkonventionen eller att staten inte ska förhandla med kidnappare. Här i mellan mjölkens land så är det fritt fram för de föräldrar som ger sig fan på att vara ensam vårdnadshavare för barnen att göra vad de vill för att få sin vilja igenom. Och de får sin vilja igenom, med socialtjänstens hjälp och lagstiftarnas goda minne. Och på bekostnad av att barnen berövas all sin rätt till båda sina föräldrar. Barnens bästa är långt ned på listan när en förälder börjar att sabotera för att bli av med den andra föräldern, det märkliga är att socialtjänsten inte verkar ha några som helst problem med detta…
Här är några utvalda citat från Hannes ledare:
I domen noterar och kritiserar rätten mammans frenetiska anmälande. Men, säger domstolen därefter, eftersom barnen rotat sig i sin nya stad och eftersom de bott mest tid hos mamman (då pappan ju mest fått hålla till godo med övervakat umgänge) så tilldelas hon ensam vårdnad.
Det är fantastiskt. Den förälder som mest effektivt saboterar sitt barns rätt till den andra föräldern belönas med ensamrätt till sitt barn.
-//-
Det är bara att konstatera att vi har ett system där det precis som för de somaliska piraterna finns vinster att hämta för den förälder som ”kidnappar” sitt barn. Så länge det sker kommer fler barn att berövas en av sina föräldrar.
Med lagstiftarens goda minne. Och ibland med hjälp av socialtjänstens utsträckta hand.
-//-
Att olovligen föra barn utomlands är ett brott. Johanna Schiratzki, jurist och professor i barnrätt vid Linköpings universitet, berättar att det är så gott som uteslutet att den bortförande föräldern i en tvist vinner rätten till ensam vårdnad.
Till synes omvända rättsprinciper råder däremot om man olovligen flyttar med sitt barn inom Sverige. Eller på annat sätt gör allt för att sabotera umgänget mellan barnet och den andra föräldern. Då kan man rent av belönas av rättsväsendet.
-//-
Flera frågor infinner sig. En rör rutinerna vid anklagelser om sexuella övergrepp under en pågående vårdnadstvist. Visst – det finns generellt sett en underrapportering om sexuella övergrepp. De flesta barn upptäcks aldrig. Och det är en tragedi.
Samtidigt berättar Patrik Lillqvist hur han och hans kolleger ibland kunnat se fall där anmälningar följer andra beslut om vårdnad och umgänge. Finns ett beslut om exempelvis utökat umgänge för den andra föräldern, så trillar det i vissa fall in en polisanmälan med snudd på automatik sisådär tre dagar senare.
Tack till Hanne Kjöller för att du vågar att ta upp detta i DN’s Ledare!
Jag önskar att det fanns fler som du som vågar gå emot strömmen och skriva om verkligheten och om sanningen.
Pressfriheten är underutnyttjad när det gäller att påvisa den snedvridna rättvisa som råder kring vårdnaden av barn och mammornas maktfullkomlighet som är understödd av socialtjänsten.
Ann-Mari's Blogg 
Jo jag känner väl till det där genom att i vår släkt finns en pappa, som har berövats sina båda barn. De var helt i sin mammas grepp. Hon anklagade deras pappa för sexuella övergrepp och det gick inte ens till domstol, för det var så uppenbart lögnaktiga beskyllningar. Men barnen var borta. Allt skickades tillbaka: presenter till deras födelsedagar och jular.
De fick inte prata i telefon, inte träffas när han åkte dit. Det finns inget straff för mammor som ljuger för att utesluta pappor. Dessa barn berövas inte bara en pappa, utan en hel släkt. De blir hjärntvättade, inte bara av mamman utan av samhället.
Tack Ann Helena för din kommentar!
Visst är det hemskt hur det kan få fortgå, denna fria rätt att anklaga pappan för en de ena än det andra och få barnen för sig själv.
Det är obegripligt att man kan få göra detta i ett land som kallar sig en demokrati, men det är ju MAMMAN och hon står ju över lagen och allt som är för barnets bästa. Mammans bästa kommer först och vill hon bli av med pappan så har hon i Sverige rätt att ta till vilka medel som helst för att uppnå sin önskan.
Sen att barnen betalar det ultimata priset de är en parentes som vi låtsas inte om.
Pendeln svänger alltid tillbaka och när den gör det är det bara att åka med…
Min grabbs mamma åkte gräddfil genom rättssystemet, uppbackad av av en socialnämnd som begick rena lagbrott (pendeln svängde även för socialnämnden i en fällande dom) och under 4 års tid fick jag kämpa för varje umgängestillfälle.
Sedan svängde pendeln och jag erhöll enskild vårdnad och grabben hade ett umgänge med sin mamma som fungerade och var mycket mer omfattande än vad domen angav. Modern var dock inte nöjd utan överklagade och startade vårdnadsprocess efter vårdnadsprocess men domen om esnkild vårdnad har stått sig under all processer.
Nu är grabben 12 år och bestämmer själv. Hans mamma har varit noga med att förklara för honom att när han fyller 12 så kan han själv bestämma var han vill bo. Henes tanke var naturligtvis att få honom att flytta till henne.
Men nu blev det inte så, pendeln svängde ännu en gång. Grabben har med stigande ålder och mognad blivit mer och mer medveten om vad det hela handlar om och till slut kunde jag inte längre hålla honom utanför konflikten. Han krävde att få höra min version om vad som hänt och jag försökte att utan att sätta personliga värderingar i det hela berätta för honom om vad som verkligen hände under hans första levnadsår. Hans respons var att min historia skilde sig avsevärt från det han fått höra under alla år…
Nu har pendeln svängt ännu en gång. När modern insåg att hon inte kommer att få enskild vårdnad och att hon inte kan övertala grabben att flytta frivilligt har hon släppt alltihop. Grabben har inte varit till sin mamma på flera månader och hon svara inte ens på hans mail längre…
Eftersom jag fortfarande tycker att grabben skall ha tillgång till båda sina föräldrar tycker jag att nuvarande situation är mycket olycklig men just nu kanske det ändå är det bästa. Vi får helt enkelt sätta vår tillit till att mamman kommer på bättre tankar. Skulle i och för sig inte förvåna mig om det endera dagen dimper ner en ny stämningsansökan där jag beskylls för att ha totalsaboterat allt umgänge trots gällande dom men lycka till med det argumentet i så fall.
Sensmoralen i min historia då? Tja, vad ska man säga? Tänk på hur du behandlar ditt barn för dagen kommer när ditt barn ställer dig till svars för vad du gjort. Det gjorde min grabb även med mig men antagligen har jag inte gjort allting fel eftersom han valt att stanna kvar, eller?
Tack Buttter för att du berättar din och din sons situation!
Jag hoppas att mamman kommer på bättre tankar, för hur kan det kännas för sonen när mamma helt plötsligt inte vill veta av honom?
Det värker i mitt hjärta när jag tänker på hur han och du blivit behandlade av mamman (och socialtjänsten).
Tyvärr så ser man ju en röd tråd som endast leder till mammans egoism och inte till henne som förälder i hennes agerande och nu på slutet totala brist på engagemang för sitt barn. Skrämmande!
Tack Ann-Mari!
Under hela den här processen, över 11 år och 47 domstolsförhandlingar lång, har alltid mina värsta farhågor besannats. Om det beror på att mamman är synnerligen förutsägbar eller om det är jag som är klärjovant vete gudarna men märkligt är det.
När modern sökte enskild vårdnad första gången var mitt motargument att enskild vårdnad för henne skulle innebära att hon skulle flytta utomlands med grabben och hon skulle omöjliggöra allt umgänge och så gick det…
När jag erhöll den enskilda vårdnaden var mina farhågor att det hela var långt ifrån över, jag minns att jag i oktober 2006 sade att vi kan vänta en ny stämningsansökan innan årets slut och så blev det…
Jag har under processens gång upprepade gånger sagt till domtolarna att det jag är mest rädd för ar att mammans agerande kommer att resultera i att grabben till slut anser sig tvingad att välja förälder och tyvärr är jag rädd att det är det han har gjort nu.
Så att det skulle dimpa ned en ny stämningsansökan när som helst är inget som skulle förvåna mig, min känsla just nu är att det är lite för lugnt för att allt ska stå rätt till. Vi får väl se…
Ingen orsak Buttter!
Det är hemskt att det ska behöva bli så här. För alla inblandade.
Att inte kunna slappna av för man vet att när som helst så kommer det en ny stämningsansökan med nya anklagelser och krav är inte bra för någon. Men vissa är ju ganska lätta att lösa av så man vet ju vad som komma skall, även om man är klärvoajant eller inte.
Det är synd att ett barn till slut blir ställd inför ett så avgörande ultimatum. Tyvärr så är det den saboterande förälderns fulla ansvar när detta sker. Även om den saboterande föräldern häver över hela ansvaret på den förälder som är helt utan skuld till barnets svåra val.
Okej, nog om mig nu, dags att gå vidare i debatten. Det är jättebra när ledare som du refererar till i det här inlägget skrivs och jag tror det är jätteviktigt att folk börjar tala mer öppet om sina erfarenheter. Många drar sig dock och jag tror att det behövs en konsensus mellan lyssnare och berättare.
Som berättare kanske man bör tänka på att inte måla in sina egna värderingar om saker och ting, med det menar jag att det är viktigt för den som lyssnar att få ta till sig fakta i en berättelse utan att det vinklas. Det kan vara svårt att återge någonting man varit med om på osentimentalt sätt, det ser jag ju själv på mina ovanstående kommentarer men ett sätt kan vara att man kan tänka på att inte sväva ut i beskriviningar som ”den partiska socialnämnden” eller ”den jäviga tjänstemannen”. ”Socialnämnden” eller ”tjänstemannen” räcker, lämna till lyssnaren att avgöra om någon varit opartisk eller jävig istället.
Som lyssnare tycker jag att man skall ha rätt till ett rimligt ifrågasättande och det är inte att beakta som misstro som är något helt annat. Ett förnuftigt ifrågasättande är nödvändigt om man inte förstår allt berättaren anför, man kanske vill fråga ”vad hände då?” eller ”varför gjorde du så?”
Det kanske helt enkelt så att det inte är rätt politiskt klimat att sälja in ”hela paketet med hull och hår” om att fäder misskrediteras i vårdnadstvister på barnens bekostnad. Man är helt enkelt tvungen att mala ned hela debatten till sin kärna och med utmattningsmetoden nöta in i ”det etablerade och politiskt korrekta” hur saker och ting förhåller sig.
Jag tänker sticka ut hakan här lite genom att påstå att papparörelsen genom sitt ibland allt för progressiva sätt mer än en gång bitit sig isvansen och det verkar som man inte drar sig att bita lite till emellanåt.
Mycket bra kommentar från dig Buttter!
Ähum…. *host* *host*
Ursäkta mig för att jag pajar festen:
Hur ska hon ha det, denna Hanne Kjöller?
http://www.dn.se/ledare/signerat/barnvakter-mer-rimligt-frukta-fader
Ulf ,
Hon kanske har blitt religiös på äldre dar?!
Hon har ju denna gång skrivit något om verkligheten i alla fall……
http://www.dads-r-us.se/2012/01/30/feministisk-glomska-eller-flirt/
Ja alla dessa oerhört dåligt underbyggda beslut.
Barn berövas sin historia och rätt att anknyta till båda föräldrarna. Far- och morföräldrar berövas sina umgängesmöjligheter. Och en förälder (oftast pappan) ska i detta träsk behöva försvara sig mot direkt fabulerade anklagelser om uppdiktade sexuella övergrepp (inte att undra på att det är svårt att rekrytera män till förskolor etc) samtidigt som han ska försöka hålla en avspänd relation till barnen. Familjer sprängs isär av konflikter, vänner visar sin ”rätta” sida.
Alla glömmer att ungarna faktiskt blir 25 och själva mognar under tiden. Kanske har de trots allt umgängessabotage och trots all egoism från sina vårdnadshavare (som ofta faller in i offerrollen av ”ensamstående mödrar”) sin förmåga till självständigt tänkande. Trots all hjärntvätt. Deras barndom går inte i repris, men uppgörelsen med den en gång saboterande föräldern kommer. Tro mig. Bitterheten och avståndstagandet. Och detsamma gäller de högst berättigade kraven på upprättelse från samhället – se bara vad Upprättelseutredningen kommit fram till om socialtjänstens arbete.
Tack Elsa för din kommentar!
Ja uppgörelsen, när den väl kommer, blir inte allt för trevlig för den saboterande föräldern.
I vissa fall kanske de begriper vad de ställt till med, men det är inte så att de ångrar sig allt för mycket. De fick ju ungen, pappans pengar (underhåll) och blev av med pappan. Tre flugor i en och samma smäll, inte illa gjort av en stackars ensamstående morsa!
Krönikan redovisar ju ett alldeles förskräckligt fall av enastående egoism. Men också bottenlös inkompetens från socialtjänsten och en juridik som inte står på egna ben. Osjälvständigheten och det frånvarande engagemanget riktigt lyser. Jag undrar hur denne pappa orkat alla år, att han inte gå under.
Jag undrar om man aldrig haft styrkan i sina bedömningar att överväga om inte mamman lider av en djup personlighetsstörning. Kanske borderline, åtminstone narcissim. Så här gör inte en frisk, mogen och klok mamma. Aldrig. Många liknande dikeskörningar handlar just om fall där svåra sådana störningar utgör motorn. Socialtjänsten har ingen kompetens att stå emot utan låter sig villigt manipuleras till någons verktyg. Läs Farliga relationer: om borderline och se filmen Farlig förbindelse.
En sådan person behöver behandling själv och utgör definitivt ingen lämplig ensam vårdnadshavare. För visst är det barnens bästa som gäller?
Tack Erika för din kommentar!
De flesta papporna i dessa situationer överlever nog på kärleken till sitt/sina barn.
Jag kan inta tänka mig att det är något annat som håller dem vid liv.
Visst är det barnets bästa som gäller, men det har i många fall blivit omvandlat till mammans bästa av socialen och av rättsväsendet.
Inte det minsta förvånad vare sig över okunnigheten hos myndigheter eller att det kan röra sig om störning i personlighet hos den som av någon anledning och med vilka medel som helst ser barnen som sin ägodel.
Upprättelseutredningen omfattar endast en viss tidsperiod enl min uppfattning pga att det fortfarande fungerar lika illa samt att ma då ev inte kunnat undvika stora ekonomiska koncekvenser om det fastställs att så är fallet.
Värst av allt är ev att förmågan att ställa två enl mig enkla frågor ( varför, hur vet du/ni det med krav på sakliga/bevisliga svar) oftast verkar saknas i myndigheters utredande. Jag tycker mig minnas att vikten av hur vet du det, källor, källkritik. saklighet under min skoltid var sådant som lades stor vikt vid samt fullständiga förklarande svar redan på grunskolenivå.
Man kan i dag säga sig bli mörkrädd o skrämd då man ser hur illa det kan vara.
anders
ggg
Tack anders för din kommentar.
Man blir mörkrädd och skrämd av hur illa det är ställt det är så sant det.
hans,
var det något speciellt med dina 3g ?
Tack för din kommentar.
[…] DN om hur Sverige belönar saboterande föräldrar (Ann-Mari’s Blogg) […]