I dagens GD så finns det en insändare som borde få en del reaktioner på grund av frågan som insändarskribenten ställer.
GD 12/7 2012
Ska pappan vara så illa tvungen att som så mångna andra pappor att överge sina barn?
Tvungna på grund av att barnens mamma gör allt i sin makt att vända barnen emot honom, manipulerar socialtjänsten och saboterar umgänget.
Dessa män finns, men de har felaktigt blivit stämplade som svikarfarsor, fast de har inte svikit barnen – barnen har blivit svikna av mamman och av samhället.
Signaturen F.d pappa skriver bland annat följande i sin insändare:
Hjälpen har jag envist trott att jag kunde få från socialtjänsten i Gävle, men någon kunskap om personlighetsstörningar finns inte på socialtjänsten. Så personlighetsstörda, lynniga, falska, manipulativa, elaka, trasiga människor helt utan empati kan härja fritt i socialens lokaler.
Konsekvenserna för mig är bland annat upprepande förnedrande anklagelser i både tingsrätten och på socialkontoret, men framför allt har jag mist mina barn. Ju mer jag kämpar för mina barn desto mer får mina barn lida.
Det är rakt på sak och inte skrivet för att förminska eller mildra det vad mamman gör för att få barnen för sig själv och vad socialtjänsten uppenbarligen inte begriper att mamman gör.
Denna F.d pappa är tyvärr inte ensam om sina upplevelser av en totalt inkompetent eller i alla fall blind och godtrogen socialtjänst som inte ser vad mamman gör. Det händer oftare än vad allmänheten tror och berövar barn och pappor varandra egftersom socialtjänsten hellre lyssnar och tror på mammans version än att se den bistra verkligheten. Att sedan mamman lägger till anklagelser mot pappan är mycket vanligt och ger i vissa fall mamman ensam vårdnad om barnen, trots att pappan aldrig blivit dömd för en endaste av anklagelserna. Så är samhället och rättsväsendet uppbyggtt, en mamma kan utnyttja det för att få barnen själv och bli av med pappan.
Så ska denna F.d pappa få den hjälp som han och hans barn har rätt till eller ska han ge upp för att mamman har lyckats manipulera till sig barnen och har fått socialtjänsten i Gävle att dansa efter hennes pipa?
Och en sista notering,
När pappor berättar sin sida av vårdnadstvisten eller hur de blir behandlade av socialtjänsten och familjerätten, hur kommer det sig att det blir ifrågasättanden?
I 98% av fallen så är pappan en vanlig pappa utan någon som helst brottslighet mot mamman eller barnen och ändå så ifrågasätts hans version medan mamman kan väva den ena lögnen efter den andra utan att bli ifrågasatt eller granskad.
Det är sällan mamman har barnens bästa som mål när hon saboterar och manipulerar, istället det är hennes egna tillvaro med fullkomlig kontroll och oinskränkt makt över barnen och pappan som är orsaken.
Media länkar:
Ge aldrig upp kampen! (GD) Ny Länk 20120714
Ska jag överge mina barn? (GD)
Varför straffas barnen? (Arbtarbladet)
Rättsosäkerhet för pappor i vårdnadstvister när socialtjänsten agerar domare (SVT Debatt)
Pappa utan rätt (GD)
”Barnen behöver båda sina föräldrar” (DN)
Växelvis boende inte dåligt för unga
(SVD) (Expressen) (SN24) (DagensPS) (Östran) (NA) (NSD) (ÖP) (Dagen) (ekuriren) (Folket) (DN) (Kuriren) (HelaGotland) (HP) (NLT) (BLT) (SR P3 Nyheter) (Aftonbladet) (Corren) (HD) (Bohusläningen) (VT)
Pappor ryter till om sina rättigheter (Västerås Tidning)
”Pappor står utanför lagen” (Västerås Tidning)
”Du är värd din vikt i guld” (Västerås Tidning)
Oskyldiga barn straffas hårt när pappor förlorar vårdnaden (Newsmill)
Ann-Mari's Blogg 
NÄR SKA SAMHÄLLET REAGERA!?
I vårt fall är det nu två år sedan min särbo stämde sins sons mamma om vårdnaden då hennes alkoholmissbruk uppnått en direkt livshotande nivå för pojken.
Det skulle han inte gjort.
Mamman har nu erhållit ensam vårdnad i Hovrätten (!).
Ingen instans har konfronterat hennes lögner. Ingen har konfronterat hennes beslut att hoppa av familjerättens utredning (har man verkligen rätt att göra så!?).
Ingen har konfronterat hennes beslut att inte låta pojken få komma till tals.
Ingen har konfronterat det faktum att hon inte tillåtit någon instans att kontakta hennes kontakperson vid Beroendecentrum där hon är inskriven (!).
Hon har dessutom konsekvent motsatt sig till att på begäran lämna prover (kan man verkligen vägra det!?).
Det är uppenbart att hon undanhåller bevisen för sitt missbruk men ändå ger rätten henne ensam vårdnad (???). Därmed kommer aldrig pojken att få det stöd han behöver för att bearbeta sina trauman. Trauman som är ständigt pågående.
Till saken hör att mamman är advokat, i familjerätt…
Vårdnadstvisten som var pappans förhoppning om att kunna hjälpa sin son har bara lett till att allt bara blivit värre. Mamman har nu total makt och pappan får leva med falska anklagelser, kraschad ekonomi och inte minst den förtvivlade vetskapen om att han inte har möjlighet att hjälpa sitt eget barn.
Vi blev inledningsvis i processen varnade för att det skulle sluta så här, men då trodde vi naivt att sanningen skulle segra och att man skulle se till ”barnets bästa”, som det så fint kallas.
Vi hade fruktansvärt fel.
Det här är en värld där mammor har total makt över sina barn. Oavsett vad.
Det är alltid ett svårt val och svåra avvägningar man måste
göra som pappa. Om man orkar, ska man givetvis kämpa –
men man ska vara väl medveten om att det tar fruktansvärt
hårt på psyket och man får mycket stryk även rent känslomässigt.
”Ju mer jag kämpar för mina barn desto mer får mina barn lida.”
Att barnen får lida på grund av att pappan inte vill tappa kontakten
med dem, det är inte pappans fel. Det är inte pappan som orsakar
lidandet. Däremot blir pappan bestraffad för att han vågar käfta emot
den skeva samhällssynen att det bara är mamman som är förälder.
Och självklart får man skuldkänslor när man hela tiden blir skuldbelagd:
”- Se nu vad du har gjort/ställt till med!”
Det är inte ovanligt att mammorna straffar barnen,
eftersom de inte kan ta ut sina frustrationer eller sin ilska
på pappan längre. Mammornas tillkortakommande och
många gånger olämplighet som föräldrar är inget som
papporna ska ta på sig skulden för.
PappaRättsGruppen har funderingar på hur man kan
nå ut på ett nytt sätt med att diskutera om hur systemet
behandlar barn och pappor efter en skilsmässa eller
separation. Jag kan tyvärr inte avslöja något i nuläget.
Det kommer kanske inte att vara till någon hjälp,
utan får snarare ses som en slags upplysnings-
och informationskampanj.
Jag återkommer om detta senare i ett mail
till dig, Ann-Mari. Må tekniken stå oss bi!
http://www.dads-r-us.se/2012/07/12/en-pappas-svara-val-ska-jag-overge-mina-barn/
Tack Maria för din reaktion!
Tack Uffe för din kommentar.
Maria…
Vet inte riktigt var jag skall börja eller om kommentarsfältet kommer att räcka men vi gör ett försök!
Det du beskriver är tyvärr alltför vanligt och det blir upp till den andra föräldern att påvisa de uppenbara missförhållanden som domstolar är så benägna att ha ”överseende” med.
Ni har nu fått ett domslut från hovrätten och självklart kan ni söka prövningstillstånd i HD men jag skulle avråda.
Bästa chansen att ändra vårdnaden har ni faktiskt om ni börjar om i tingsrätten men för att en tingsrätt skall ta upp ett ärende som man nyligen tagit domslut om måste det till andra preferenser. Dessa kan vara tex. väsentligt ändrade förhållanden eller omständigheter som ni inte kunde påvisa under de tidigare förhandlingarna. Ett sätt kan vara att göra en orosanmälan gällande mammans missbruk eller att själv kalla de vittnen som kan ha relevans (tex den här kontaktpersonen) till en ny tingsrättsförhandling i hopp att få ett interims beslut om vårdnad om boende. Lätt är det inte men inte heller totalt kört.
Ja soc är i princip totalt inkpmpetent och i princip totalt mammapartiska.
Tack anders för din kommentar
@ Butter
”Ett sätt kan vara att göra en orosanmälan gällande mammans missbruk eller att själv kalla de vittnen som kan ha relevans (tex den här kontaktpersonen) till en ny tingsrättsförhandling i hopp att få ett interims beslut om vårdnad om boende.”
Jag har erfarenhet av att socialtjänsten inte vill ta upp
en orosanmälan från en pappa när mamman har misshandlat
barnen. Barnen hade blåmärken på kroppen och fick
berätta för socialsekreterarna hur blåmärken har uppstått.
Även polisen var ytterst motvilliga att ta upp en anmälan.
Pappan fotograferade båda barnen.
Eftersom det gällde en mamma, lades utredningarna ner.
Och detta gäller bara ETT fall. Jag känner till flera pappor
som har gjort orosanmälningar som inte har lett till något.
Och i en del av fallen finns det till exempel våldsamma
styvpappor med i bilden.
Personlighetsstörningar förekommer verkligen, och ofta ingår manipulation i maktspelet. Tyvärr saknas psykologisk och psykiatrisk kompetens både i socialtjänst och i juridiken. Därför kan otroligt onda cirklar uppstå, konflikter kan blåsas upp och en narcissistisk person kan styra och ställa i rätt många år – på bekostnad av barnen. För naturligtvis kommer dagen då barnen inser att den andre föräldern (oftast pappan) inte svikit men trängts undan. Då är det för sent, en barndom går inte i repris. Ännu värre blir det om den personlighetsstörda har en position som psykolog, läkare eller socialsekreterare, då har man ofta tillgång till både vokabulär och andra sätt att subtilt få sina egoistiska behov tillgodosedda.
Samma person som av fri vilja har drivit en passionerad relation, kan plötsligt i sin instabilitet driva in i motsatsen, nämligen passionerat hat och egoism. Eller hur kan det komma sig att ofta vissa kvinnor ”plötsligt” inser att deras man ägnar sig åt pedofili, och då lyckats få in den oron också i sina resonemang med socialtjänsten och i vårdnadsförhandlingarna? Misstanken borde ha dykt upp långt tidigare. Svart eller vitt, ont eller gott. De här personerna har ett enormt handikapp med sin störning, och den som är mest olycklig är den personlighetsstörde i sin labila aggressivitet. Men längs vägen står svikna och icke sedda barn, som används som redskap för att såra deras fäder.
Den andra stora svagheten är att de här personerna nämligen inte kan se andras behov, och naturligtvis inte barnens. De har nog med sig själva och inte tillgång till balanserade känslor. Barnen används enbart som verktyg för att nå dit man vill.
Personer med borderline, psykopati, instabil emotionalitet eller narcissim ska man helt enkelt akta sig för. Dessa diagnoser torde vara överrepresenterade i vårdnadsärenden. Att akta sig kan en vuxen kan lära sig, det är svårare för barn som dessutom genom juridikens beslut faktiskt kan låsas till den mer olämpliga av föräldrarna. Finns båda i bilden, kan den ene föräldern kanske kompensera bristerna hos den andre och barnen få åtminstone en sund förebild.
Tack Lisa för din kommentar!
Det är väldigt sant och verklighetsbaserat det du skriver.
@ Ulf:
Ja, jag skrev att lätt är det inte men man skall inte heller ge upp. En orosanmälan måste ha substans eftersom de i sådana här fall lätt kan avfärdas som anmälningar gjorda av missnöjda och konfliktdrivande föräldrar. Nu känner jag inte till det här enskilda fallet särskilt bra men om det lilla som skrivits i kommentaren stämmer så tycker jag att skall finnas så mycket substans för att göra en anmälan trovärdig.
@ Butter
Självklart är det viktigt att en orosanmälan är väl underbyggd
och har substans!
Vad jag ville ha sagt var, att det är inte självklart för
socialsekreterarna att göra en anmälan om oro för barn
trots att det finns bevis för till exempel misshandel.
Jag är inte heller insatt i det enskilda fallet som GD tar upp,
men jag har erfarenhet av orosanmälningar –
både egna och från andra pappor:
jag har även följt med pappor i egenskap av stödperson
när de har gjort sina orosanmälningar uppe på
socialkontoret i Växjö.
@ Maria, Lisa (och självklart Ann-Mari!)
Tack för att Ni finns och för att Ni bryr Er!
Ni behövs!
Tack Uffe!
[…] https://maukonen.wordpress.com/2012/07/12/ska-barnen-overges/ Ska pappan vara så illa tvungen att som så mångna andra pappor att överge sina barn? Tvungna på grund av att barnens mamma gör allt i sin makt att vända barnen emot honom, manipulerar socialtjänsten och saboterar umgänget. […]
[…] Ska barnen överges? (Ann-Mari’s Blogg) […]