Hellre LVU än att hjälpa föräldrarna?

Jag fick ett tips av Calle om en artikel i ÖP som publicerats kring den 20:e augusti i år.
Artikeln, tillsammans med två relaterade artiklar, handlar om socialnämnden och socialtjänstens maktmissbruk och snedvridna ”hjälp” till familjer.

ÖP har intervjuat Kjell Brickman, numera pensionär, som under hela sin karriär har han arbetat med sociala frågor, bland annat som socialsekreterare, sedan som chef för individ- och familjeomsorgen i Krokom och även som socialdirektör på länsstyrelsen. Som socialdirektör så har Kjell granskat hur kommun­ernas socialnämnder och socialtjänster sköter sitt uppdrag.

Kjell Brickman säger till ÖP att han har under åren funderat mycket kring lagen om vård av unga, LVU. Kjell menar att hela systemet kring LVU är uppbyggt på att barnets behov inte kan lösas när barnet är tillsammans med sina föräldrar. I arbetet kring ett eventuellt beslut om LVU ska socialsekreteraren granska och göra bedömningar av situationen och Kjell menar att så fort det handlar om bedömningar så finns risken att det blir personligt tyckande.

– Det finns socialsekreterare som inte är tillräckligt erfarna och personligt mogna. Det finns en tendens att när man får tankar på ett LVU så samlar man bara på sig de negativa bitar som gör att man kan slut­föra det. Det är lätt att i den situationen brista i objektivitet, säger han.

Kjell Brickman anser att det endast borde vara rutinerade utredare som handskas med sådana ärenden.

– Det finns uppenbara problem i systemet som skulle kunna avhjälpas om man använder väldigt erfarna utredare.

Han säger att det säkert begås fel med jämna mellanrum just på grund av att handläggare egentligen inte är lämpliga.

– Har man väl kommit in på socionomutbildningen kommer man ut som socionom, oavsett om man är lämplig eller ej. Jag tycker att universitetet måste ta större ansvar. Jag har sett personer som definitivt inte borde hålla på med det här.

När det gäller socionomutbildningen i Sverige så är den väldigt vinklad av feministiska influenser och jag undrar om det går att få fram vilka av de studerande som är ”lämpliga” efter färdig utbildning och hur det ska fastställas vad ”lämpligheten” ska baseras på.

LVU är en åtgärd som sätter spår, oavsett om det var ett rätt beslut att omhänderta ett eller flera barn.
ÖP har pratat med Jens och hans föräldrar Maria och Kurt som har den bittra erfarenheten av ett LVU omhändertagande som baserats på uppgifter som rörde en stökig period ett par år före omhändertagandet av Jens.

Vad man kan läsa i tidningen så hade familjen haft en turbulent period några år tidigare, men under 2009 då Jens blev omhändertagen enligt LVU så var det inga som helst problem. ÖP skriver att det var i november 2009 som allt gick snett. Jens började bråka med en storebror som var på besök. En syster som var på annat håll i Sverige ringde efter polisen.
Dagen efter så dök två kvinnor upp i familjens hem, varav den ena var Ragundas socialchef. Pappa Kurt släpper in kvinnorna som inte verkar uppge sitt ärende, de kliver dock in i sovrummet där mamma Maria ligger och sover.
Mamma Maria kastar ut kvinnorna och efter det så går det snabbt för kvinnan som var Ragundas socialchef, hon får kommunens jourhavande politiker att skriva under beslutet om ett omedelbart omhändertagande enligt Lagen om vård av unga, LVU.
Och som skäl för att omhänderta Jens är inte bråket dagen innan, ej heller att mamma Maria kastar ut kvinnorna – utan det stök som familjen hade för några år sedan. (?!!?)

Jens fördes bort av polis till ett hem för vård och boende i Östersund och fick inte återvända hem förrän efter kammarättens dom 26 februari.
Kammarrätten påpekar för socialnämnden att de ej påvisat att det förekommit några problem mellan Jens föräldrar under 2009, istället har det framkommit att Jens har en mycket nära relation med sina föräldrar och sina syskon skriver ÖP.

Det har gått drygt ett år sedan den där dagen. Men det finns mycket ilska kvar. Maria är väldigt kritisk till hur systemet fungerar. Hon känner inte att de som föräldrar blev lyssnade på.

– Föräldrarna måste få komma till tals, som det är nu har man ingen chans, säger hon.

Jens själv säger att han mår dåligt när han tänker tillbaka på det som hände.

– Jag känner mig osäker mot vuxna. Det var ju ingen som lyssnade på en när jag sade att jag ville åka hem.

ÖP har även talat med juristen Jorge Concha som företrädde Jens i både förvaltningsrätten och kammarrätten.

– Den vanmakt jag kände då har jag aldrig upplevt tidigare, säger han.
Han är förvånad över hur utbrett maktmissbruket är i systemet och att människor inte ser det.

Öp skriver att det var det första LVU ärendet som Jorge Concha varit inblandad i och han är omskakad av upplevelsen. Jorge trodde att LVU ärenden är likvärdiga andra mål, men upptäckte att förutsättningarna var helt annorlunda.
I ett vanligt mål inom rättsväsendet så lyssnar ju rätten på båda sidorna, men i LVU ärenden så märkte Jorge att socialnämnden inte lyssnade utan de gick helt på vad handläggarna i utredningen kommit fram till. Den attityd som finns bland socialhandläggarna reagerade Jorge även på.

– Jag gillar inte att de inte lyssnar. De har alltid rätt och så är det bara. Jag försöker vara obekväm för socialnämnden och verkligen kämpa.

Han är bestört över att allmänheten inte förstår hur illa systemet fungerar.

– Det finns ett maktmissbruk som är omfattande med ibland oerhörda konsekvenser för barnen och föräldrarna. Problemet är att handläggarna inte bär något riktigt personligt ansvar för hur de driver ärendena. Men folk misstror att det här sker.

Han anser att problemet är att systemet är rättsosäkert.

– Socialnämnden påstår en massa saker om föräldrarna i utredningen som är omöjliga att värja sig emot. Att tvingas bemöta uppgifter som är oriktiga eller förvrängda är oerhört svårt och påfrestande.

 Fallet med Jens och hans familj är ju inte unikt, ej heller juristen Jorge Concha upplevelser och insikter i den rättsliga handläggningen av ett LVU ärende är unika.
Frågan är; Hur länge ska detta maktmissbruk få pågå ?

Och när ska en ansvarig för felaktiga beslut och regelvidriga handläggningar angående LVU ärenden få ta sitt ansvar fullt ut ?
Som det är nu så är det tämligen riskfritt att missköta sina arbetsuppgifter och komma undan med det. (Se bara på alla turer i Mark)

LVU är en sista utväg, så varför är det då lättvindigt att ta till ett omhändertagande istället för att ge stöd och samarbeta med familjen ?

Media Länkar:

”Man gör alldeles för lite för att hjälpa föräldrarna”  (ÖP)

Jens togs från föräldrarna i fyra månader  (ÖP)

”Systemet är rättsosäkert”  (ÖP)