Rättssäkerheten ökar med barnahus skriver debattörer

Efter att ha kommit över den första förskräckelsen av själva rubriken på debattartikeln så håller jag med Roland Uthult, Riksdagsledamot (KD) Bohuslän, och Annelie Enochson Riksdagsledamot (KD) Göteborg.

GT 11/11 2011

Jag vet inte om det är de två eller om det är GT som valt rubriken till deras debattartikel som är publicerad i dagens GT. Rent erfarenhetsmässigt så anser jag att, med stöd av rapporter som visar att många av barnahusen i Sverige fungerar dåligt, barnahusen har missat sitt syfte och ändamål med flera mil.
Jag håller därför med författarna till debattartikeln när de skriver följande:

Utredningar om övergrepp mot barn måste genomföras på ett bra, snabbt och rättssäkert sätt. Men undersökningar tyder på att alltför många utredningar är undermåliga eller osakliga.
Här behövs kompetenshöjande åtgärder hos de utredande myndigheterna, men även en skarpare tillsyn så att brister bättre kan upptäckas och åtgärdas.

-//-

Vi vuxna måste lyssna på barnen. Det behöver inte vara fysiska skador, barnet kan plötsligt uppvisa andra beteenden eller berätta historier om våld, rädsla eller sexuella övergrepp. Då krävs utbildad personal som kan ställa rätt frågor, som bättre kan avgöra om det finns en grym verklighet bakom barnets agerande.
Därför är barnahus, där barnet möter professionell personal och bara behöver upprepa sin version en gång, en bra lösning.
Som vi ser det är det bättre att göra en professionell utredning för mycket än att svika ett utsatt barn som skadas för livet. Vi har en skyldighet att se till att barn får växa upp i trygghet. Barnahus är ett sätt.

 Som Roland och Annelie skriver så måste vi LYSSNA på barnen, är det något hemskt som har hänt eller är det något annat som fått barnet att agera annorlunda. Att det är utbildad personal som vet vad de säger och hur de agerar när de samtalar med barnet är själklart, men i Sandviken-fallet så visar det sig att den utbildade polis som förhör barnet har noll koll på sina frågor eller kroppsspråk vilket gör att barnet påverkas och förhöret blir felaktigt utfört och innehållet är påverkat av den vuxnes agerande. Om ingen hade uppmärksammat att polisen bara ”mjölkade” med en hand vad hade kunna hänt då?

 

Att vuxna inte lyssnar på vad barn säger och istället bara letar efter en bekräftelse på att det vad de misstänker har hänt är sant är ett övergrepp.

Sandviken-fallet är ett av de få fall som allt har någorlunda rättats till snabbt, men det finns fall som ingen har haft lust att rätta till trots att det så uppenbart har begåtts regelvidriga fel som krossat en familj för evigt.

Så barnahus kan vara bra för barnen, men då ska det vara välutbildad personal som tar hand om barnen under deras besök, så att det inte blir fler familjer som krossas på grund av inkompetens och prestige.

Om ni undrar över ledande videoförhör så kan jag berätta om rättsfallet McMartin preschool i USA.
Jag har lånat ett välskrivet citat från MedborgareX om detta rättsfall.

Tyvärr finns det allt för många exempel på tillfällen då det går helt fel. Ett sådant exempel är rättsfallet McMartin preschool i USA, där en mammas misstankar att hennes son utsattes för sexuella övergrepp på en förskola ledde till att 7 personer satt fängslade i åratal och över 300 barn utsattes för veckolånga förhör och experiment för att få dem att erkänna att de utsatts för övergrepp. Efter en 9 år lång rättsprocess till en kostnad av 16 miljoner dollar kunde man till slut konstatera att det inte gick att belägga misstankarna. Då var livet redan förstört för de utpekade, förskolan rämnad med marken och tomten uppgrävd i letandet efter hemliga gångar och ritualrum, hundratals familjer förtvivlade av oro för vad deras barn utsatts för och barnen utsatta för en sexfixerad förhörsprocess som inga barn ska behöva genomlida.

 

 

Jag har sett en mycket välgjord dokumentär om McMartin preschool där tittaren får följa den absurda utredningen som innehåller både det ena och det andra av anklagelser och filmade videoförhör med barnen.
Det helt absurda är att ett av barnen, en pojke, som säger att absolut inget har hänt blir maratonförhörd av ”experter”. Experten säger till pojken att han är ”dum i huvudet” för att han inte berättar vad som har hänt, då alla andra barn har berättat vad som har hänt med honom på dagiset.
Då förhören var så långa så kollade åklagarsidan bara igenom delar av videobanden och valde ut fördelaktiga bitar, medan försvaret gick igenom varje sekund och då hittade de denna ”trevliga” incident när ”experten” sa att pojken är dum i huvudet för att inte berätta ”sanningen”.
Åklagarsidan och deras ”experter” hade lite svårt att förklara detta beteende mot pojken och de andra barnen. Åklagaren hade dessutom svårt att förklara varför inte de tog upp detta övergrepp av ”experten” mot pojken. Barn borde ju skyddas mer under förhör mot för vuxna, men inte i detta tragiska fall.