Jag hade drömmar och inga minnen.

« Orange is the new black, eller vad säger man?

Hygien, klädkod eller religion, vilket är viktigast ? »

Jag hade drömmar och inga minnen.

fredag, 15 augusti 2014, 11:01 av maukonen

På 1980-talet anklagade Meredith Maran sin pappa för att ha utnyttjat henne sexuellt. År senare så undrade hon om de minnen hon hade var verkligen sanna.
Meredith var i 30-års åldern när hon anklagade sin pappa och familjen föll samman av dessa anklagelser.

Meredith skriver följande i en artikel i brittiska The Guardian 2010.:

In the late 1970s, a handful of feminist scholars had done some ground-breaking research and delivered some distressing news: incest wasn’t the rare anomaly it had long been believed to be; it happened often, in normal families. A psychological phenomenon called repressed memory had allowed this to go unacknowledged, even unknown. As Freud had first asserted a century earlier, the impact of child sexual abuse on young psyches was so profound that victims often lost their memories, for years or decades.

These findings transformed incest from a dirty secret of family life into an obsession. In the 80s and early 90s, several cultural icons, including Roseanne Barr and Oprah Winfrey, went public as incest survivors. Incest memoirs hit bestseller lists. The Color Purple, a novel about incest, won the Pulitzer prize. Meanwhile, children were being removed from their homes, and parents were being sent to jail. Thousands of families were torn apart by accusations of sexual abuse, often made by adult daughters who claimed to have repressed, then recovered memories of childhood molestation by their fathers. Mine was one of them.

Så incestpaniken i Sverige var inte en isolerad händelse, den var överallt.

The Guardian 6/10 2010

För Meredith började allt 1982 då hon blev bokredigerare åt en feministisk forskare och chockades av vad hon fick läsa om incestepidemin.
Under ett par år redigerade Meredith texter kring sexuellt utnyttjade barn för tidningar och tidningsmagasin.

En kväll när Meredith lyssnade in på en terapigrupp som hade deltagare som blivit sexuellt utnyttjade i sin barndom så kom ett ”genombrott” i minnen.

One evening I was at a therapy group, researching an article, and as I sat listening to one of the accused men speaking, I heard a voice in my head. It was my father. I was 15 and he was yelling at my first boyfriend, Carl, saying, ”She’s mine! I’ll kill you if you don’t leave her alone.”

And then I saw Carl yelling the same thing. Which version was real? Who was the violent one?

My father often lost his temper. He’d slapped me in the face more than once. But had that fight even happened? Was I making the whole thing up? Why had I left home at 17?

Inte allt för upprörande minnen tycker jag, tonåringar är ju fulla av hormoner och Merediths föräldrar hade skiljt sig vilket kan ha gjort at det fanns spänningar mellan pappa/dotter.
Meredith skriver att pappan gifte om sig två gånger och flyttade till Puerto Rico och relationen till sin mamma beskriver hon som ansträngt. Inte några egentliga tecken på att hon blivit utnyttjas sexuellt.

Under 1980-talet i USA, där Meredith växte upp så fanns det dagiset The McMartin preschool. Dagiset och familjen som drev hamnade i massmedia fokus och ett rättsövergrepp utan dess like genomfördes.

Jag har sett en mycket välgjord dokumentär om McMartin preschool där tittaren får följa den absurda utredningen som innehåller både det ena och det andra av anklagelser och filmade videoförhör med barnen.
Det helt absurda är att ett av barnen, en pojke, som säger att absolut inget har hänt blir maratonförhörd av ”experter”. Experten säger till pojken att han är ”dum i huvudet” för att han inte berättar vad som har hänt, då alla andra barn har berättat vad som har hänt med honom på dagiset.
Då förhören var så långa så kollade åklagarsidan bara igenom delar av videobanden och valde ut fördelaktiga bitar, medan försvaret gick igenom varje sekund och då hittade de denna ”trevliga” incident när ”experten” sa att pojken är dum i huvudet för att inte berätta ”sanningen”.
Åklagarsidan och deras ”experter” hade lite svårt att förklara detta beteende mot pojken och de andra barnen. Åklagaren hade dessutom svårt att förklara varför inte de tog upp detta övergrepp av ”experten” mot pojken. Barn borde ju skyddas mer under förhör mot för vuxna, men inte i detta tragiska fall.

Åter till Meredith och hennes anklagelser mot pappan.

Men väl hemma från terapigruppen så började det hända saker med Meredith.

I started having dreams – about incest, about my father – but how could I tell whether they were based on memories? I saw a series of therapists, and my marriage fell apart. Around the same time, I surprised myself by falling for a woman, Jane, whom I’d met through work. Like everyone else with whom I’d surrounded myself, she was an incest survivor.

-//-

As my father’s arrival neared, I started feeling hopeful. Maybe having him in my life again would bring us closer, and quash my fears.

Sure enough, my first thought when I saw him was, ”He couldn’t have.”

”How can you leave your kids with him?” Jane asked me. ”Don’t you think you should tell your brother?”

”Tell my brother what?” I said. ”I still don’t know what happened.”

”You have to believe yourself,” Jane said. ”Feelings don’t lie. Dreams don’t lie.”

I didn’t tell my brother. Instead, I watched my father warily whenever he was with my children, and I gave them baths after days they spent with him, surreptitiously inspecting their bodies.

Åren går och på 90-talet så väljer Meredith att börja leva igen, träffa vänner och inte läsa så mycket kring incest.

By 1990 I’d been following the instructions in The Courage To Heal for two years. I’d cut off all contact with my father and kept my children away from him. But I realised I needed to stop writing and reading about incest, to stop all the therapy and spend time with old friends again, go out for drinks and to films that made me laugh instead of cry.

It worked, for me. But as my nightmares and memories receded, Jane’s were becoming more graphic and disturbing. She remembered being raped before she was five years old. She remembered men and women standing around a campfire in a forest, chanting, wearing dark robes.

Hmm, minnena blir värre och värre för flickvännen Jane?
Tycker mig känna igen att fler och mer absurt perversa minnen dyker upp.
Dels pga uttalanden från diverse kvinnor, uttalanden som inte har kunna påvisats vara sanningar.
Dels för att jag läst en hel del utredningar och domslut kring vårdnadstvister där mamman har ankagat pappan för bland annat incest.

På 90-talet så kom även bakslaget för Incesthysterin, de fall som hamnade i domstol höll inte för 5 öre och terapeuter stämdes för att de planterat falska minnen i sina patienter, intalat dem att de blivit utnyttjade sexuellt som barn.

Not for the first time, I started to doubt myself. Had I created my incest memories? Six years earlier I’d told my brother and his wife not to leave their kids alone with my dad. Now, I said, I wasn’t so sure. It was a relief to admit that. I’d been finding Jane’s stories of ritual abuse harder to believe, too. Eventually, we split up.

Till slut så återförenas Meredith med sin pappa. Vändpunkten var när pappan fick en hjärtattack. Meredith skickade ett kort och bad att få träffa honom, pappan svarade att han var redo att träffa henne.
Till saken hör att pappan diagnostiserats med Alzhaimer och minnet hade börjat att vittra sönder. Meredith hade två val, att låta pappan tappa bort minnet av att hon anklagat honom eller reda ut det hela honom när det fortfarande fanns möjlighet att tala med honom.

”When it happened,” he said without preamble, ”I thought you’d come to your senses in a few days.” He frowned, grasping at memory. ”But then I kept calling you, and you wouldn’t talk to me.”

I swallowed. ”I never forgot about you, Dad.”

”I called your mother, too. I asked her if there could be any truth to what you were saying.”

Oh my God, I thought. If he’s not sure he didn’t do it, how can I be sure? ”And that’s how you decided you didn’t molest me?” I asked.

”You know how it is,” he said. ”You hear something often enough, you start to believe it’s true.”

”Oh, yes,” I said. ”I do know how that is.”

9780470502143_large_my-lie Om man hör nått tillräckligt många gånger så tror man att det är sant.
Den principen använder sig många av idag för att rättfärdiga mammors ”flykt” med barnen från den ”incestuösa våldsverkande” pappan.
Tyvärr så är det fortfarande många lögner som försöker att vridas om till sanningar och det är fel.

Meredith har skrivit en bok om sina anklagelser och sina minnen, boken heter My Lie: A True Story Of False Memory. Boken finns på Bokus som E-bok eller inbunden.

–

But how is it possible to recall such terrible acts if they never actually occurred?

”It’s important to say that I never had a memory of being abused. I had dreams, suspicions and symptoms that seemed to add up, to me, to abuse,” Maran says.

Jag hade drömmar och inga minnen.
Drömmar som var falska om som krossade din familj.