Recension av boken Pappa älskar dig!

Pappa älskar dig! av Ferat Korkmaz

Utgiven av AOO förlag.

”Det är hemskt att utestänga sitt barn från en av föräldrarna. Vi vuxna har möjligheter att bestämma, men det har inte barnen. Det är deras mänskliga rättighet att träffa och ha en nära kontakt med båda sina föräldrar, det står i FN:s Barnkonvention. Ändå fick jag kämpa som en furie för att få träffa min son.”

Orden är Ferat Korkmaz, pappa till lille Deniz.
I den självbiografiska boken Pappa älskar dig! skriver Ferat om hur han, Selma och sonen Deniz har hamnat där de är just nu i livet.
Det vill säga mitt inne i en vårdnadstvist som har hamnat i både svensk och tysk domstol. En vårdnadstvist som är kantad av systematiskt umgängessabotage och asociala uppfostringsmetoder.

Citat tidningen Dagen (040810) Förlorade barn (del 2 av 3)
Ferat Korkmaz dröm är att få vara en ansvarsfull pappa. Men hans berättelse handlar om en helt annan sak, hur han steg för steg raderats ut från sin sons liv.
Efter att ha förlorat en vårdnadstvist är numera drömmen avlägsnare än någonsin.

Att få vara en ansvarstagande och närvarande förälder kan tänkas vara självklart för de flesta, men helt hopplöst och otänkbart för andra.

Umgängessabotage, det är ett bra ord för att sammanfatta vad Selma har sysslat med under de senaste åren, sedan hon kidnappade Deniz och försvann. Hon har systematiskt, med hjälp av släktingar, saboterat umgänget mellan sonen Deniz och pappan Ferat.

När jag läste boken, så vad det vid flera tillfällen som jag önskade att Ferat gjort slut med Selma. Förhållandet mellan dem var inte sunt och Selma hade inga ambitioner alls att vara en del av en familj med Ferat. Hon var själv i en tvåsamhet, det är synd att inte Ferat märkte det tidigare. Fast då hade han inte haft sin son Deniz, född den 8 december 2005 på Södersjukhuset i Stockholm.

Min bild av Selma är av en trasig, lat, manipulativ, asocial kvinna med en bild av verkligheten som inte alltid stämmer överens med verkligheten. Och det är verklighetens fel, för Selma har aldrig fel! (enligt Selma själv)

Selma får vi veta har under en period av sin barndom levt med sin moster Gulsen i Turkiet menad Selmas föräldrar sökte arbete och bostad i Tyskland.
Ferat beskriver Gulsen som en väldig manipulativ kvinna, den som inte höll med om hennes åsikter var inte välkommen i hennes krets. Selma har till viss del tagit efter Gulsens syn sätt och åsikter.

Ferat har gett Gulsen ett smeknamn som ger en liten bild av den centrala roll hon spelar i en grupp personers liv, Moderskeppet.
Jag fick det engelska ordet Puppet Master på hjärnan när jag läste hur moster Gulsen styrde och ställde med människors liv utan en endaste tanke på hur stor skada hon ställde och ställer till med.

Jag är grymt imponerad av att Ferat, trots alla provokationer och all byråkrati, inte ger upp och att han inte brusar upp. Han kämpar på för sin son och för att sonen ska ha rätt till sin pappa.

Det som händer i det svenska och tyska rättsväsendet är ett bevis på att en vårdnadstvist är otroligt svår att vinna om man är man.

Och att du kan manipulera och ljuga hur mycket du vill – om du är kvinna. Hela rättsmaskineriet kring vårdnad och andra tvister kring barn är ju anpassat efter mammornas behov. Ingen har tänkt på barnen och papporna.

Barnets bästa är en term som inte på några sätt är relaterat till det verkliga livet, inte när det gäller Deniz bästa i alla fall.

”Efter allt Selma gjort, fick hon nu lagen på sin sida. Detta gav henne carte blanche att styra och sabotera vårt umgänge hur hon ville. Jag såg ännu ett helvetiskt år av besvikelser framför mig. Trots att jag kämpat som en galning och lyckats strypa de flesta kryphål Selma letat fram, hade jag förlorat allt.

Medan föräldern som förstörde och saboterade fick hjälp av myndigheterna och socialtjänsten.

Med facit i hand förstod jag varför många pappor blir alkoholister eller hamnar i fängelse efter att ha förlorat vårdnaden om sina barn, rätten att överhuvudtaget träffa sina barn. Jag hade haft alla bevis och ett svenskt domstolsbeslut – ändå vann Selma.”

Jag fick denna bok genom en gemensam vän till Ferat och mig. Jag läste några rader när jag fick texten och sedan när jag hade fixat allt jag hade på ”att göra listan” för dagen och regnet smattrade mot altantaket så satte jag mig ned och sträckläste boken.

Det gick inte att sluta, jag var för nyfiken och ville veta hur mycket som Selma skulle ställa till med för att göra Deniz och pappa Ferats liv till ett helvete.
Och tro mig jag blev inte besviken när det gäller Selmas sätt att ”lösa” problem, men jag tänkte stilla för mig själv medan jag läste;

Vilken sund mamma gör på detta viset mot ett barn och barnets pappa ???

Hur kan man så känslokallt bara radera och sabotera bort en pappa ur ett barns liv, bara för att man inte har någon lust att pappan ska vara en del av barnets liv?
Det finns inget missbruk, misshandel eller på några andra sätt missförhållanden eller övergrepp begångna av pappan mot barnet eller mot mamman, så varför har pappan inte rätt att vara förälder – en aktiv och närvarande och ansvarstagande förälder till sitt barn ?

Det sista ordet är inte sagt i vårdnadstvisten mellan Selma och Ferat angående lille Deniz och jag hoppas för Deniz skull att hur domslutet nu kommer att lyda att HAN får rätt till båda sina föräldrar.