Fundering om bokserie

Det här är en liten fundering som skvalpat omkring bland mina små grå ett tag.

 

Hur kommer det sig att de självbiografiska böckerna om Dave Pelzers barndom har blivit så uppmärksammade?

Jag ställer frågan, eftersom det är Dave om skrivit om sin barndom och om sin psykiskt sjuka och alkoholiserade mammas grymma behandling av honom.

Böckerna borde ju, enligt svenska feministiska jämställdhets synsätt vara en flopp å de grövsta. Men det är de inte, och det är märkligt. Ingen har försökt att svärta ned och misstroende förklara bokserien, vilken borde vara det självklara draget från kritikerna. Men ingen har gjort något. I vanliga fall så är ju böcker med ”fel” offer ignorerade och stämplade som ren smutskastning mot förövaren. Men inget sådant har skett i detta fall.

 

Hur kommer det sig att denna serie med böcker har klarat sig?
Att den inte tystats ned och ignorerats?

Bara för att böckerna är otroligt uppmärksammade utomlands så kunde ju den radikala kulturfalangen sett till att den passerat obemärkt förbi här i Sverige.

Men böckerna passerade inte obemärkta och det är just det som gör mig lite konfunderad.

 

Bokserien beskriver en barndom som inget barn skulle behöva uppleva överhuvudtaget en millisekund av, oavsett om det är en pojke eller en flickas barndom. Och det är en man som har skrivit bokserien om sin barndom, inte en kvinna utan EN MAN.
Och den som är den som gör denna mans barndom som mest fruktansvärd är hans mamma som är psykiskt sjuk och alkoholiserad. Ett faktum som borde ha gjort att denna bok inte skulle ens egentligen vara påtänklig att ges ut i översatt format här i Sverige.
En mamma kan ju inte göra sitt barns liv till ett helvete, den ”sysslan” är ju som alla vet förbehållen pappan. (ironi)
Här hittar du Daves böcker på Bokus, Adlibris, Bokia.

 

Här är några andra böcker som inte borde gå obemärkta förbi:

Pappa utan barn av Stefan Blomgren

PAPPA ÄLSKAR DIG! av Ferat Korkmaz

Inte utan mina söner av Ingrid Carlqvist

Vad händer med Kalle : en pappa berättar av Fredrik Hjelm

Pappa tog sitt liv : Om att gå vidare när det ofattbara händer av Sanna Hagman

 

Det blev en medveten fokusering på böcker med pappor som huvudperson/berättare.
Allt för att när en pappa berättar hur han upplever en tragedi eller livet som förälder, eller när någon berättar om minnen efter sin bortgångna eller försvunna pappa i positiv anda så ignoreras de. Så borde det inte vara i ett samhälle som är jämställt.