Uppkomsten av ”de afrikanska talibanerna”

Peter Beaumont
The Observer, Sunday 31 January 2010

Mer än 500.000 fördrivna människor bor längs 20 mil Afgoye korridoren, väster om Mogadishu. Många har förlorat allt, inklusive deras familjer, på deras flykt från Shabaab – Somalia skrämmande islamistiska milis.

På skylten på stadshuset i Hargeisa, huvudstaden i Somaliland, är ett minnet till en händelse som aldrig inträffat. Den byggdes år 1952 för ett besök i det dåvarande brittiska protektoratet som nyligen kröntes till drottning Elizabeth II. Drottningen kom aldrig. Dessa dagar är byggnaden till hälften i ruiner, byggnaden som är känd för en annan anledning än som tidigare ett säte för gin drickande brittiska koloniala tjänstemän.

Marken, inklusive parkerna som en gång lades ut som en golfbana, har täckta av utdömda skjul – ”bool” som de kallas – halmtak med plast och delar av tyg. På sina ställen har väggarna blivit täckta med skivor av utplattade burkar matolja, som i sina upprepningar likna Warhol utskrifter. De är låga dessa bools , fönsterlösa hyddor genom vilket skarpt ljus tränger sig in vid de sydda sömmarna för att belysa dammet som sparkas upp. De boende i detta läger sitter längst ner på den av jordens sociala spektrum från staten parlamentets första planerade gäst. Inte en monark och hennes följe men flyktingar från krig.

Barackerna är så tätt packade ihop de blockerar stadshuset ur sikte. Det är knappt synlig när man närmar sig lägret, men monumentet markerar centrum av en labyrint av slingrande, smala gränder där ungtuppar krafsar omkring. När jag når det till sist, finner jag stadshuset är inte bebott med undantag för en enda flygel med uthus. Dess rum är öppna mot himlen, golven är täckta med slam. Glaslösa fönsterkarmar svänger i vinden.

Men det är långt ifrån tomt. Barn klättra över väggarna kvadratiskt huggna i honungs färgad sten, delvis rivna av striderna i staden 1988. De sitter på golvet i vad som en gång var en storslagen mottagnings rum och spelar komplexa spel med högar av bleka runda stenar kastade och ryckte från luften av konkurrerande händer. Utanför, sitter några unga män på en veranda målad med graffiti och lyssna på musik. De drar jackor över huvudet för att dölja sina ansikten när vi närmar oss och varnar för fotografering.

Det är en ledtråd om identiteten är på många av de som lever inom stadshus lägret: de som fortfarande är oroliga offer för kriget i söder, i det riktiga Somalia, det land från vilket Somaliland – som ej erkänns av någon annan stat – bröt ifrån 1991. Offer av världens värsta humanitära katastrof. Och konflikter, även på avstånd från de löpande eldstriderna om Mogadishu gator, ordnar sina egna hierarkier.

Read Full Post »