Sveket fortsätter

Jag har tyvärr inte bloggat så mycket under 2020.
Men vill säga detta för året som nu går mot sitt slut:

Sverige, myndigheter och vuxna har åter svikit barnen.
Det är inget nytt, men jä*ligt irriterande att det bara fortsätter utan någon som helst vilja till förändring!

Vad man än hade för tankar och intentioner att hindra barn gå samma öde till mötes som Michael mötte på Tjeggelvas strand så många år sedan så har INGET förändrats. INGET!
Ej heller efter att Bobby misshandlats till döds i Småland så blev det så mycket bättre trots ”Lex Bobby”. Tomma ord på ett papper, hans mamma och styvpappa har suttit av sina straff. Bobbys mamma fick till och med ny identitet efter hon avtjänat sitt löjligt låga straff för Bobbys död!
Så skyddar man en mamma som misshandlat sitt barn till döds.

Hur skyddar man barnen så???

Lilla Hjärtats rättigheter, efter att hennes pundare till biologiska föräldrar fått SIN rätt tillgodosedd av det svenska rättsväsendet, ignorerades eller så bara gav man upp på socialen. Man orkade inte (?) se efter att Lilla Hjärtat fick SIN rätt tillgodosedd. Trots att hon fortfarande enligt lag hade en rätt.

Och nu är hon död.

Tjänstemannaansvar finns ju inte i Sverige så ingen ställs till svars, även om biomamman åtalas och fälls så gäller ju den löjligt låga straffpåföljden även för andra åtalspunkter än Lilla Hjärtats död.

För begår du brott inom familjen, då helst mot ett barn, så blir det knappt en dask på fingrarna vid en fällande dom.
För så är lagstiftningen skriven och inte är det så många inom riksdagen som motionerat för en förändring – för att brott mot barn ska vara ett brott som ger stränga straffpåföljder.
Och det svenska rättsväsendet slår ju knut på sig själv i att hitta förmildrande omständigheter att välja en så mild straffpåföljd som möjligt vid en fällande dom. Det är ovanligt att man ens funderar på en straffpåföljd som hamnar på den övre delen av straffskalan.

I år har vi lärt oss att det är fullkomligt okej, i stort sett lagligt, att isolera och gömma undan sina barn.
För föräldrarna på Österlen har ju inte kunnat åtalas – de har alltså inte begått några brott när de höll sina barn hemma från skolan och hade begränsat barnens kunskaper kring toalettbesök etc.

Skolplikten verkar inte gälla på Österlen, ej heller verkar de märkliga och gränsöverskridande beteendet från föräldrarna gällande barnens toalettbesök vara brottsliga – i andra fall hade just toalettbesöken garanterat gjort att socialen gjort polisanmälan under misstanken sexuella övergrepp.
Men inte på Österlen.

Dock är det en delseger för barnen att de är omhändertagna. Ett av barnen har valt att återvända efter h*n fyllt år och ett av barnen är myndigt och valde att stanna kvar i hemmet när de yngre syskonen omhändertogs. Men de övriga barnen är omhändertagna och föräldrarna har restriktioner gällande hur ofta de får kontakta barnen.

Men Barn är oskyddade.

Barnkonventionen blev lag.
Det har hävdats före under och efter detta att Sverige minsann har lagar som skyddar barn bättre än Barnkonventionen.
Men hur är det egentligen ?
Hur skyddar Sverige sina barn?

Hur är det möjligt att ”Barnets / Barnens Bästa” alltid får stå tillbaka för de biologiska föräldrarnas rättigheter i fall som Lilla Hjärtat ?
Hon är tyvärr inte det enda barnet, men hennes död lyfter frågan så allmänheten och politiker ser vad som händer.
Frågan är om man glömt Lilla Hjärtat ?
Har man tagit på sig skyggslapparna igen och ignorerar de barn som, trots lagstiftning, sviks av Sverige till förmån för de biologiska föräldrarnas rätt till att vara föräldrar ?

Varför har Riksdag och Regering inte sett över lagstiftningen gällande Brott inom familjen?
Är det för att man inte vill lägga en börda, att få barnet att känna skuld för att mamma el pappa hamnar i fängelse för vad de gjort mot barnet?
Om man resonerar så, då berövar man barnets rätt att få upprättelse och man ger barnet delvis skuld i vad som hänt – barnet blir medskyldig till vad föräldrarna utsatt barnet för.

Lex Lilla Hjärtat, hur än formuleringarna blir är bara text på ett papper.
Tyvärr, med facit på hand så kommer det inte bli någon skillnad alls.
Lagstiftningen är som den är, rättspraxis gör att det inte blir några kännbara straffpåföljder eller rättvisa skipad.
HD har inte gjort något åt det heller, jag vet ej om någon åklagare ens bemödat sig överklaga till HD för att få en vägledande dom. Men det handlar ju ”bara” om brott mot barn, i de flesta fall inom familjen så det är inte så viktigt att HD ger en vägledande dom ?

Barn kommer fortsätta vara förlorare efter att 2020 har övergått i 2021.