Pappa berättar hur han överlevde att hans barn kidnappades

Jag bloggade den 8 februari om Steven Slinkard och att sonen Nathan traskat in på USAs konsulat i Guadalajara, Mexico och bad att få bli återförenad med sin pappa som han inte hade sett eller träffat sedan 1995.

På Klaas Kids Foundation finns ett brev daterat den 28 april 2014 från pappan Steven Slinkard. Steven skriver bland annat hur han upplevde kidnappningen och att inte veta om barnen var vid liv eller ej.

Här är ett citat:

The personal impact was devastating. My desire and willingness to do anything to bring my kids home never faltered. However, my hopes of fulfilling that dream developed into a nightmare of despair. I became withdrawn and depressed as time went on – years passing without any knowledge or likelihood of finding my children. I stopped socializing with friends, while attending family functions became difficult and church no longer was a place of solace for me. I listened to my friends and family talk about their children, but I wasn’t able to add anything to the conversation since my sources of inspiration were no longer part of my life.

 

I began to think I was being punished for something I had done and that I didn’t deserve to be happy. Unfortunately, I did not seek professional counseling because I didn’t believe anyone could help me without experiencing the same type of loss. My lifecycle became robotic in nature…sleep, eat, and work.

Steven Slinkard är inte ensam att ha och fortfarande upplever/lever med att ha ett eller flera barn bortförda och gömda.
Många föräldrar använder sig av barnen som ett ultimat straff, genom barnen kan de förstöra och orsaka smärta för den andra föräldern.

Att föra bort barn är ett brott som mammor är överrepresenterade i. Märkligt nog så uppmärksammar media mest när en pappa för bort ett eller flera barn.

Media Länkar:

A Child Coming Home: Surviving A Family Abduction  (Klaas Kids Foundation)

Pappa återförenad med son kidnappad för 18 år sedan  (Ann-Mari’s Blogg)