Att bland annat den brittiska familjerätten har problem det har många påtalat. Som så många andra familjerätter så finns det ett prejudikat som gör att miljontals barn runt om i världen får en förstörd barndom. Detta prejudikat är så inarbetat att även om det finns så tydliga bevis som det går att få fram att en förälder är ytterst olämplig och en fara för sitt/sina barn så förlorar föräldern inte vårdnaden. Varför ?
Jo, för föräldern ifråga är mamma.
MailOnline 16 December 2013
När jag läste på för ett annat inlägg så hittade jag en artikel om John, en 61 årig ensamstående pappa i Storbritannien.
John, som heter något annat, har under det senaste 12 åren spenderat £100.000 (ca 1 134 270,00 enligt Forex) på advokat och rättskostnader för att få vara pappa och vårdnadshavare till dottern Margaret, nu 14 år.
Margarets mamma Elizabeth har dokumenterade problem med alkohol, droger och har mycket svåra psykiska besvär som hon varit inskriven på sjukhus för vård för.
Elizabeth har betald rättshjälp och har inte behövt bekosta sin kampanj att stänga John ute från dotterns liv.
Johns kamp i det brittiska familjerättsväsendet har resulterat i hela 82 stycken domslut som varit till honom och dottern Margarets fördel. Men som Elisabeth har valt att totalt ignorera. Dessa 82 beslut är inte ens värda det papper de är skrivna på.
Att Elisabeth kan ignorera dessa 82 beslut är, som alla pappor som just nu kämpar i samma kamp som John, helt okej då det inte blir så mycket av efterräkning på grund av detta heliga prejudikat som familjerätten så heligt följer.
För, gud förbjude!, skulle mamman till exempel få böter eller, hemska tanke!, fängelse för att ha vägrat följa ett beslut så straffar man ju barnen.
Att barnen redan så grymt och kallblodigt redan bestraffas av sin mamma, det tänker eller inser inte dessa domare.
John is an exemplary father; in fact an Appeal Court judge has called him ‘unimpeachable’.
Faced with events that would provoke anger and frustration in the most equable of men, he has, says the judge, remained ‘dignified and measured’.
Contrast his character with that of his ex-partner Elizabeth, the mother of their daughter Margaret. Elizabeth has had several mental breakdowns.
She has been diagnosed with a personality disorder, paranoid traits and depression. Her precarious psychological health is not helped when she abuses alcohol or illicit drugs.
She has falsely accused John of sexually abusing their child. Drunk and armed with a knife, she has even gone to his home having threatened to kill him.
It does not take the wisdom of Solomon to conclude which of these parents would be better suited to raising their daughter; which would confer dependability and calm on her life and which would wreak chaos and disorder.
Yet last week John, 61 – we are not allowed, for legal reasons, to use his real name or that of his ex-partner or daughter — told this newspaper how he has spent £100,000 and 12 years of his life in a fruitless quest to see Margaret, now 14.
Although John has attended almost 100 hearings in the family court which has made 82 orders that he be allowed access to Margaret, these judgments have proved worthless. Margaret’s mother has simply ignored the court rulings and — save for a few pitifully meagre, fragmented periods — refused to let him see her.
Lord Justice McFarlane, sitting in the Court of Appeal three months ago, concluded that Elizabeth, 49, had been ‘implacably opposed’ to contact between John and his daughter.
Equally, he observed, the evidence was plain that whenever Margaret did have contact with her father it was ‘positive’. Margaret, he observed, evidently loves her father.
Ännu en omgång är på gång för John, Margaret och Elisabeth i familjerätten i Storbritannien, denna sväng är det på högsta nivån och nya exporter ska uttala sig.
Att det redan finns på papper att det finns bara en förälder som är lämplig verkar inte betyda något.
Jag hoppas för Margarets skull att hennes tonår kommer bli mindre konfliktfyllda och att hon kommer att få bo med sin pappa. Hoppet är ju det sista som dör.
Media Länkar:
Ann-Mari's Blogg 
Jösses, 82 domslut, här ligger ju tom. jag i lä. Men jag kan försäkra att hälften är mer än tillräckligt det med…
På den tiden det begav sig för mig var det länsrätten som avgjorde verkställighetsärenden och jag tror att länsrätten upplevde samma frustation som jag gjorde, man utdömde vite efter vite men absolut inget hände. Så man började bunta ihop mina ärenden och avkunnade domar luntvis, man höjde vitesbeloppet och till sist så kom domsluten utan att jag ens delgetts motpartens svaromål, förvisso ett formaliafel men något jag hade överseende med eftersom domsluten var som jag önskat.
Jag tror att det var en tydlig signal att jag borde pröva vårdnadsdomen i sin helhet istället för att försöka få den verkställd.
John ska ha all credit för att han orkar.
Tack Butter för din kommentar.
Varför är jag inte förvånad? Mammor har alla rättigheter pappor inga. Det verkar vara likadant i alla länder. Har anmält en mamma till socialen ett flertal gånger för bristande omvårdnad av barnen. Dom saknar både mat och kläder. Hemmet ser mer ut som en exploderad sopstation. Vad får jag för svar när jag ringer? Jo, det har inte framkommit något nytt i ärendet. Åtgärd? Ingen. Tänk om det hade varit en pappa! Ojojoj
Tack Gunilla för din kommentar och för att du försöker att ge dessa barn en bättre uppväxt och tillvaro!
Stå på dig!