Jag vill bara lyfta fram hur stor skillnad det är i hur Aftonbladet agerat gällande den tragedi som utspelat sig med den döda tvååringen i pappans bil och den pojke som dog när hans mamma tog honom i famnen och hoppade från en bro vid Slussen i centrala Stockholm.
Första rubrikerna och följande rubriker (samt underrubriker) rörande pojken som glömdes i bilen av sin pappa, så har det antytts om pappans skuld. Den första rubriken som Aftonbladet hade om tragedin är borttagen från nätupplagan, men den indikerade klart att det var något lurt eftersom det var i pappans bil pojken hittats död. Tyvärr har jag inte hunnit spara någon av dessa rubriker, jag räknade inte med att de skulle försvinna så snabbt från Aftonbladets nätupplaga.
Mamman som hoppade och på det sättet dödade sonen har fått rubriker som mer är av en karaktär att det är synd om henne och att det är en ren tragedi.
När det gäller pappan så har Aftonbladet ikväll, ännu en ny rubrik som antyder att pappan kan komma undan straff för sin sons död.
Jag vet inte vem som sätter rubrikerna, men de har bytts ut under dagen ju mer info har släppts rörande den döda pojken och jag måste säga att Aftonbladet har varit extremt osmakliga och vidriga i rubrikerna och underrubrikerna rörande denna tragedi.
Aftonbladet 8/5 2013
Är det något som händer ett barn och pappan är den som hade ansvar för barnet när det hände, då är det genast rubriker med antydan och ibland rent utskrivet att han är SKYLDIG SOM FAN. (för han är ju MAN)
Är det istället något som händer ett barn och mamman är den som hade ansvar för barnet när det hände, då är det en TRAGEDI och man ger mamman en fin offerkofta oavsett vad som har hänt och vad mamman har eller inte har gjort mot/med barnet. (för hon är ju KVINNA)
Två barn är döda och hur media rapporterar är en bild av samhället vi lever i.
Jag vill avsluta med att citera ett Twitter av @Trolluggla :
Media Länkar:
Pappan kan slippa straff ”En lagföring blir av underordnad betydelse” (Aftonbladet)
Tvååringen satt i bilen under åtta timmar (Aftonbladet)
Tvååring hittades livlös i bil – dog (Aftonbladet)
Babyn dog – hon minns ingenting (Aftonbladet)
Hoppade från bro med sitt spädbarn (Aftonbladet)
Mamman hoppade från bro – babyn dog (Aftonbladet)
Ann-Mari's Blogg 
Pappan var mer än lovligt disträ, men sonens död är straff nog. Jag lider oerhört med honom. Och det har ingenting med kön att göra. Ett öde värre än döden, kan man nog kalla pappans situation. Hur kan man någonsin återhämta sig mentalt från en sån grej?
Tack bashflak för din kommentar,
Jag tror inte att det går att återhämta sig från en tragedi som denna.
Man kan nog bara försöka att andas och försöka att stå ut med sanningen om vad som har hänt.
Länge sedan jag kommenterade. Har varit ganska off när det gäller nätet. Orkade helt enkelt inte och tröttnade på allt jävelskap som skedde. Men nu när jag fick din länk via facebook så läste jag. Skrev precis en statusuppdatering på min facebooklogg. Kopierar den och lägger in den här. Jag vet att det kanske är som att svära i kyrkan att tänka så här. Och det är säkert icke korrekt heller.
Hoppas att du har det så bra det bara går 🙂
”Sitter och tänker på den två-åriga pojken som satt i bilen en hel dag och dog. Tänker också på hans pappa och hans mamma. Men alldeles speciellt på pappan som är den som glömde sonen. Först slås jag av det förfärliga och tankarna som kommer ang pappan är mörka. Reptilhjärnan slår till och jag tänker; Ge mig pappan så ska jag ge honom en behandling han aldrig glömmer.
Men så tänker jag på stressen i samhället.
Vi ska vara heltidsarbetande, ha mest och dyrast prylar, vi ska jobba järnet så att vi kan åka på dyra semestrar. Barnen ska ha märkeskläder trots att dom växer ur allt snabbt, vi ska ha dyr bil helst två. Vi ska ha båt och spela golf, vi ska topprestera och hemmet ska vara dammfritt. Vi ska ha 60 tums tv och det senaste köksinredningen. Vi ska följa med vad som händer i världen, vi ska skjutsa barnen till tusen aktiviteter annars är vi dåliga föräldrar, vi ska helst jobba ideellt gärna på flera ställen. Vi ska ha en sparad slant som helst ska vara stor, vi ska köpa flest och dyraste julklapparna till barnen och gärna för ett gäng tusen till varandra också. Vi ska lägga i oss och bry oss om hur andra har det och jämföra oss så vi antingen kan må dåligt för att vi inte uppnår det eller klappa oss på bröstet och känna oss bättre. Vi ska också ha åsikter och tycka en massa och lägga negativ energi och tid på att klaga och snacka skit om andra. Vi ska vara smalast, ha mest muskler, vara motionerande och sträva efter egentid. Vi ska medvetet utveckla oss och nå högre höjder mentalt.
Med detta i tanken så kan jag finna en förklaring på hur en förälder som inte är den som brukar lämna barnen på dagis kan glömma. Någonstans inom mig ser jag detta även om det är så svårt att ta in. Samtidigt känns det som att hjärtat slits ut när jag tänker på den lilla tvååringen. Arma lilla barn
Samtidigt tänker jag på vad vi andra kan lära oss av denna händelse.
Kanske dags att prioritera och omvärdera livet.”
Tack Madde för din kommentar.
Trevligt att höra från dig igen!
Svära i kyrkan och fundera kring den bild av den lyckliga familjen man ska var med alla krav är helt ok.
Jag har själv funderat en hel del på hur kunde det hända, men har reagerat mer på hur Aftonbladet med sina rubriker och underrubriker tar en tragedi och gör sitt bästa (eller värsta) att demonisera pappan.
Pappan som redan fått sitt straff som han får leva med resten av sitt liv.