I gårdagens DN STHLM bilaga så fanns det en artikel om Mamma, Mamma & Barn och att den svenska byråkratin som inte hänger med den nya familjebildningen.
Vad jag hänger upp mig på i artikeln är att det lyfts fram hur besvärligt det är för Mamma, Mamma och det nyfödda barnet att bli juridiskt, byråkratisk och framför allt av samhället godkända som föräldrar och vårdnadshavare av barnet.
Att bli avkrävd att det ska göras ett fastställande om vem som är fadern kom tydligen som en chock.
DN 26/1 2013
Att en pappa, som är biologiskt och genetiskt pappa till sitt barn, har samma och värre byråkrati att kämpa sig igenom för att bli juridiskt, byråkratisk och framför allt av samhället godkända som föräldrar och vårdnadshavare av barnet det nämns inte ens som en fotnot till artikeln.
Om en man, heterosexuell eller homosexuell, skaffar barn via en surrogatmamma i ett annat land som inte skrivit på Europarådskonventionen av 1980 stöter på en hel del problem när han och barnet återvänder till Sverige. Han anses nämligen inte vara vårdnadshavare för sitt biologiska barn, oavsett om surrogatmamman har lagligen avsagt sig föräldraskapet till barnet och pappan fått ensam vårdnad om barnet av familjerätten i det land som barnet föddes.
Detta problem har ju de kvinnor som väljer att bli gravid genom insemination.
Föräldraskapet utgår från kvinnan, mamman, pappan är en ”olycklig” omständighet, speciellt om han inte är lagligen gift med kvinnan som fött hans barn.
Uttalanden som dessa i artikeln i DN ger ju en bild av hur hög status en pappa har i Sverige i dag år 2013.:
– Det måste ju faktiskt inte finnas en fader i dag. Man skulle behöva se över hela föräldralagstiftningen, den är väldigt gammeldags skriven, säger Gunilla Cederström, handläggare på Socialstyrelsen.
På justitiedepartementet finns sedan 2007 en utredning om att förändra faderskapsbegreppet.
– Det finns en faderskapspresumtion i föräldrabalken. Ett förslag är att införa en föräldraskapspresumtion i stället, men ärendet bereds fortfarande, säger Mattias Pleiner, sakkunnig på justitiedepartementet.
I och för sig så handlar artikeln om ett samkönat gift föräldrapar, men om det nu ska till förändringar när det gäller lagstiftningen kring VEM och VILKA som ska klassas som föräldrar och vårdnadshavare av ett barn så ska man se till både kvinnan och mannen, inte bara till kvinnan.
När det gäller pappans status i Sverige så har vi tydliga tecken på hur lågt han står. Barn blir per automatik kopplade till sin biologiska mamma och pappan anses inte vara viktig eller ens behövlig. Det är fler som drabbas av denna snedvridna syn på föräldraskapet än bara pappan – vi har barn som tvingas växa upp utan honom närvarande pga den svenska synen på föräldraskapet och den byråkratiska syn som ger mamman rätten att vara första förälder.
Media Länkar:
Mamma, mamma, barn – då hänger byråkratin inte med (DN STHLM) DN Plus artikel pdf
”Kommer dö i plågor” – vanvårdade barn utvisas (SVT Västnytt)
De utvisas med sin psyksjuka mamma (Expressen)
Vanvårdade barn utvisas (Aftonbladet)
Vanvårdade barn utvisas till Serbien (HP)
Ettåriga Selma kan förlora sin pappa (Dagbladet)
Selma riskerar att förlora sin pappa (Aftonbladet)
Lagen måste ändras så att familjer inte splittras (SvD)
Hon kan mista sin pappa (Nyheter24)
Hur du som kvinna skaffar barn själv guide (Ann-Mari’s Blogg)
Att hyra äggkläckningsmaskin inte lika självklar rättighet? (Ann-Mari’s Blogg)
Gör inte pappan till ett valfritt villkor som man kan välja bort. (Ann-Mari’s Blogg)
Ogifta män är rättslösa när de blir förälder säger debattartikel (Ann-Mari’s Blogg)
Ann-Mari's Blogg 
Utmärkt inlägg. Ensidigheten är hårresande, men ur ett feministiskt perspektiv helt i sin ordning.
t Tack för din kommentar kimhzabremersbodega,
Jo, ur ett feministiskt perspektiv är det ju helt ok med denna byråkrati och syn på pappor när det gäller föräldraskapet.
”Det måste ju faktiskt inte finnas en fader i dag.”
Hur tänkte egentligen Gunilla Cederström där? Är jungfrufödsel alltså möjlig i dag, eller är det den ena kvinnan som befruktat den andra?
I svensk lagstiftning gäller faktiskt underhållsskyldighet för föräldrarna. Det är alltså inte – surprice, surprice – staten som ikläder sig det ansvaret, det åvilar föräldrarna. Det är därför lagstiftaren vill fastställa vem som är far till ett barn. Ett ytterligare skäl, som också ligger i barnets intresse, är att det faktiskt bör ha rätt att veta vilka som är dess föräldrar. Hur mycket dessa kvinnor än anstränger sig att se sig som barnets enda föräldrar, så har faktiskt barnet en far. Förr eller senare kommer troligen detta barn att vilja veta vem som är dess far – vad svarar de då? I sådana här fall verkar barnets rättigheter väga väldigt, väldigt lätt.
Med ett sådant synsätt som här demonstreras bör man väl också göra det möjligt för män att avsäga sig alla faderskapsåtagande för barn, eller hur? Vidare borde man göra det fullt legalt att överlåta äganderätten till barn, efter att erforderliga juridiska procedurer iakttagits.
Ja, naturligtvis tycker jag inte så, men plötsligt har det ju blivit så att en lagstiftning som i första hand står i barnets tjänst, nu plötsligt ses som en belastning. Extremt märkligt.
Tack Leif för din kommentar,
Ja du, hur tänkte hon egentligen ?
Tack för din kommentar Leif,
Extrem märkligt ja – men om man ser på vilka som ”drabbas” av denna lagstiftning så är det inte så märkligt.
Och då menar jag de vuxna och inte barnen….
Bra skrivet om ett viktigt ämne!
[…] Ann-Maris blogg hittar jag detta utmärkta […]
Tack Susanna Varis!