Recension av Horungen

Hur ser du ditt barn?
Hur ser du på barn din partner hade med sig in i förhållandet med dig?
Är du den enda av barnets föräldrar som har rätt att bestämma över barnet eller samarbetar du och den andra föräldern för att barnet ska växa upp i en trygg och harmonisk miljö?

Jag ställde dessa frågor tyst för mig själv när jag läste om Donya Wihbi i boken Horungen.

Barn är ditt bidrag till framtiden, ditt arv – så hur förvaltar du detta arv?

Tyvärr så finns det föräldrar, både mammor och pappor, som inte förvaltar och förädlar sitt arv alls utan istället förstör och förgör de barnet för sin egna egoistiska njutning.

Makt.

Makten är total för dessa föräldrar och de anser sig ensamt berättigade till barnet som en av sina många ägodelar, barnet är inte en individ utan en av alla andra ägodelar som föräldern har skaffat sig.

Donyas liv efter att hennes pappa och hans nya fru tagit med henne i till Sverige är ingen vacker läsning. För hur Donya blir behandlad är för jävligt – svek, lögner, rasism och fysisk och psykisk misshandel är den uppväxt som hennes pappa och hans nya fru ger henne.

Att Donya tagit beslutet att berätta om sin uppväxt är bra, för hade hon valt att vara tyst så hade hon gett pappan och hans nya fru rätt.
Man kan inte förvänta sig att det inte blir någon reaktion om man behandlat ett barn på detta sätt, så låt det svida av förödmjukelse och skam Ahmad och Zahra. Ni är inte värda att kallas föräldrar, men som sagt det är ju lätt att bli förälder, men att vara en förälder det är så mycket svårare.

Man förvaltar och förädlar inte sitt arv genom att förnedra och förgöra, men det är tydligt att Ahmad och Zahra tycker att det är det rätta sättet att uppfostra Donya. Så min slutsats är att det har inte med kärlek att göra att Ahmad väljer att kidnappa Donya, det har med makten och den syn att han har rätten att göra detta mot Donya och mot Donyas mamma Karima.
Hans agerande och hans syn att han har rätt till barnet delar han med många föräldrar som kidnappar sina barn för att ha barnet själv utan någon inblandning av den andra föräldern.

Men man har ingen som helst rätt att kidnappa sitt barn och gömma det. Man har ingen rätt att förvägra barnet och den andra föräldern rätten att umgås och leva tillsammans.
Man är inte berättigad att fatta beslut som isolerar barnet från den andra föräldern bara för att man inte har lust att dela på uppgiften att uppfostra barnet och se det växa upp.

Tyvärr är inte Donya ensam om att vara trasig efter att ha bott hos en av sina föräldrar, det finns massor med barn i Sverige som utsätts för samma psykiska misshandel och blir trasiga barn, enbart på grund av att en av deras föräldrar anser sig vara berättigad att bestämma över deras liv. Egoismen och den makt som dessa föräldrar njuter av är avskyvärd.

 Under Donyas uppväxt i Sverige så finns det räddande änglar som hjälper Donya att andas, stå ut och till slut även bryta sig fri för att kunna leva som människa.
Men det är ett trasigt barn som får sin frihet, ett barn med en vriden självbild och trasig själ. Är det så en förälder vill att ett barn ska bli?
Ett barn med en söndertrasad själ och som inte tror sig vara värd något alls.

De barn som lyckas bli fri upplever till vissa delar samma sak som Donya, att den förälder som haft makt över dem gör allt för att återfå denna makt igen. Inte en tanke på barnet har denna förälder, det handlar om makten och hur det SKA vara enligt denna maktfullkomliga och psykiskt misshandlande föräldern.

Det har ju redan innan boken släpptes varit uppmärksamhet kring Donya, i slutet av 1997 och början av 1998 skrev media om när Donya hölls kvar av pappans släkt i Libanon. Boken är ett avslut och en ny början. Donyas tid har börjat, tiden för sanning och för frihet.

Boken har fått mycket uppmärksamhet av de som aktivt letar efter bevis som talar för pappan och mot Donya. Reaktionen från dessa personer som söker efter en specifik sanning är inte unikt, i de flesta fall med ett kidnappat barn som återfunnits så finns de personer som tror enbart på den kidnappade förälderns ord och allt annat är lögn. Och de fortsätter att tro på den kidnappande föräldern, trots att det finns överväldigande bevis som talar om att sanningen är en helt annan än den de försvarar och tror på.

Man kan ju undra varför Donya inte ska få berätta om sin uppväxt, varför är det så starka reaktioner mot hennes berättelse.
Är det för att den är sanningen om hur det var att växa upp i Ryd med pappan och hand nya illvilliga fru?

Jag skulle vilja avsluta med att ge en rejäl känga till syster Anita och den icke namngivna Syon. Jag hoppas verkligen att ni inte förstört fler barns liv med era amatörmässiga ingripanden!
Vill ni hjälpa ett barn som har det svårt, gör det på rätt sätt eller anmäl till myndigheter så de kan ingripa, för vad ni gjorde på mötet i Folkets Hus var avskyvärt.

Media Länkar:

Boken finns på Bokus, både som pocket och som e-bok.

Boken blev terapi för Donya Wihbi  (Metro)

Hennes röst ska hjälpa andra barn  (SydSvenskan)

Bortförd och misshandlad – av sin egen pappa  (Folkbladet)

Donya rymde från sin pappa och lever nu under ständigt hot  (TV4 Nyhetsmorgon)

Horungen  (Bokförlaget Lind & Co)

Kidnappad av sin egen far  (Cisionwire)