Helena Bouveng (M) och Mats Gerdau (M) har skrivit en debatt artikel på SVD Brännpunkt om adoptioner av barn födda i Sverige. Helena är ledamot i socialutskottet och medlem i Moderaternas barngrupp och Mats är gruppledare i socialutskottet.
Och även om de har en hel del intressant att säga så har de fastnat vid den biologiska mamman, inte ett endaste ord är ägnat åt barnens biologiska pappa.
Helena och Mats skriver bland annat följande:
Enligt undersökningar som utredningen Modernare adoptionsregler (SOU 2009:61) refererar till kan de flesta adoptivbarn förhålla sig till sin bakgrund utan att deras psykiska hälsa påverkas av adoptionen. Separationen från den biologiska modern kan skapa anknytningsproblem hos barnet, men ju tidigare adoptionen sker, desto mindre är risken för anknytnings- problem. Detta talar för tidiga adoptioner.
-//-
I dag ställs i princip aldrig frågan om adoption. Vi frågar oss varför? Att den biologiska mamman, som kanske befinner sig i kriminalitet och gravt missbruk, själv ska ta upp frågan kan man inte begära. Även om det är uppenbart att mamman inom överskådlig tid inte kommer att kunna vara den mamma barnet har rätt till, ställs mer än sällan frågan om adoption av socialtjänsten.
Inte ett ord om anknytningsproblem pga att de saknar sin biologiska pappa eller att den biologiska pappan kunde vara ett alternativ som vårdnadshavare om den biologiska mamman inte kan ta hand om barnen. Allt utgår, som vanligt när det gäller föräldraskap i Sverige, från den biologiska mamman.
Pappan existerar inte.
Barn har rätt till en trygg barndom, så om nu den biologiska mamman inte kan ta hand om barnen, varför inte se om den biologiska pappan kan göra det ?
Det finns massor med biologiska pappor i detta land som vill inget hellre än ta hand om och uppfostra sina barn. Men dessa pappor ratas och barnen hamnar i familjehem istället.
Men eftersom socialtjänsten har ett finger med i vad som är ”bäst” för barnen så är det många pappor och många barn som får sina rättigheter åsoidosatta till förmån för den biologiska mammans rättigheter och önskemål. Det vill säga att många barn hamnar i familjehem istället för att bo och leva med sin pappa när mamman inte klarar av att vara vårdnadshavare längre.
Media Länkar:
Det bör bli lättare att adoptera (SvD)
Fler dimensioner behövs i adoptionsdebatten (SvD)
Ålder ska inte hindra par från att adoptera (Aftonbladet)
Åldern sätter stopp för många adoptioner (SydSvenskan)
Ann-Mari's Blogg 
Hej! Jag har verkligen slitit för att få med papporna i processen och i barnets kommande liv när jag arbetade som terapeut för blivande familjer med missbruksproblem. I vårt behandlingsprogram var papporna lika värda (utom just det medicinska som en gravid kvinna behöver). Men bara knappt hälften kom. Samma påträffade jag i Finland där jag undervisade i behandling. Frågan är: bryr sig papporna inte eller är de så borträknade att de inte ens vågar bry sig? Mammorna rätade dock upp sitt liv för det mesta och behöll sina barn.
Tack elina för din kommentar.
Det kan vara så att flera av de pappor som inte dök upp till dina möten är bortmotade av både mamman och socialen och inte vågar komma. De kan ha gett upp att få någon som helst kontakt med sina barn.
En mammas makt kombierat med socialtjänsten är i många fall övermäktigt för en pappa.
Bra skrivet Ann-Marie. Jag lägger ut länken på Facebook.
Tack Eivor Karlsson!
Tänk att man inte ser till vilja, lämplighet och förmåga.
Tänk att myndigheter bara tror att ett barn behöver skyddas av en mamma.
Jag känner till fall där modern gått bort strax efter förlossningen och vet att män också klarar av att ta hand om barn på egen hand. Det går bra för barnen i livet trotts att en man ensam tagit ansvar.
Varför förskjuta männen som både vill och kan? varför agerar man så här skevt?
Leroy
Tack för din kommentar Leroy.
Ja du, jag begriper då inte varför pappan anses vara så oviktig i ett barns uppväxt. Kan det bero på att på socialtjänsten så har det arbetat mest kvinnor och att de haft åsikten, och väldigt ofta fortfarande har, att en pappa är inte lika viktig i ett barns liv?