Newsmill 27/76 2012
Markus Ollikainen skriver på Newsmill om barnfattigdomen och hur den kan minskas, om regeringen vill. För om Regeringen verkligen vill ha ett jämställt föräldraskap så ser man till att barn som har separerade föräldrar har rätt till båda sina föräldrar. Idag så finns det, skriver Markus, 500 000 barn som lever med separerade föräldrar.
Många av dessa barn har igen kontakt med sin pappa.
Tusentals barn går ännu en sommar till mötes, tvingade att vara hemma, utan en chans att träffa den andra föräldern, ofta pappan. Bara för att boendeföräldern bestämt att det skall vara så. Att barnfattigdomen är samlad i denna grupp av ensamstående är inte heller någon slump. Tittar vi på barn som bor växelvis efter en separation så omfattas inte dessa av denna sk. fattigdom, utan det är uteslutande ensamstående föräldrar med barn. Vår tids kanske största ”kvinnofälla” är just mamman bristande empati för barnets behov av den andra föräldern efter en separation. Ett växande samhällsproblem som slår direkt på barnen.
Enligt en Kanadensisk undersökning från 2002 ansåg 50% av mammorna att den biologiska pappan inte behövdes efter en separation. 40% svarade att de utövat umgängessabotage.
(Father For Life 2002)
Att boendeförälder, till största delen mamman, har en så stor makt att se till att barnen mister all kontakt med den andra föräldern är ett stort problem som ingen politiker verkar vilja inse eller prata om. Umgängessabotage och raderande av pappan ur barnens liv är inget som man talar högt om när det gäller satsningar på ett jämställt föräldraskap, men då är ju de flesta satsningarna riktade mot barnfamiljer där föräldrarna lever ihop.
Varför är det inga satsningar för de barn vars föräldrar inte bor tillsammans?
Här skulle det, enligt Markus debattartikel kunna göra en hel del för att barnfattigdomen i Sverige ska minskas. Men det krävs ju att boendeföräldern, läs mamman, blir tvingad eller själv släpper makten hon har över barnen. Så länge boendeföräldern inte vill så kommer det att fortsätta finnas barnfattigdom bland de barn vars föräldrar inte bor ihop.
Idag har vi över 60 000 ensamstående föräldrar med barn som lever under den ekonomiska normen, sk. fattiga föräldrar. Trots bostadsbidrag, barnbidrag och underhållsbidrag så klarar de inte ekonomin. En effekten som främst slår på barnens psykiska hälsa. Men med samma ekonomiska mönster där barnen har fri-/ eller växelvis tillgång till båda sina föräldrar ger inte samma utslag, vilket borde få alla insatta att se ett tydligt mönster och även lösningen?
Av detta kan man vi dra följande slutsats avseende barn levnadsvillkor och fattigdom: Barn ökar sina möjligheter till ett drägligt liv med 100% då de är två föräldrar som ombesörjer för det emotionella och praktiska kring barnen.
Trots denna vetskap och trots alla satsningar som regeringen gjort under åren för att säkra barnens förutsättningar till båda föräldrarna så har de missat en grundläggande pusselbit;
Barns behov och rätt till båda sina föräldrar efter en separation!
Oftast så pratas det bara om hur synd det är om de ensamstående fattiga föräldrarna att de inte kan ge sina barn allt som alla andra barn har. Men ytterst få journalister som gör dessa snyftreportage verkar ens tänka tanken att ställa frågan om det kanske skulle bli bättre för barnen om de fick även ha sin pappa i sitt liv, inte heller verkar ledarskribenterna tänka på att barnens pappa kanske skulle göra att levnadsstandarden höjdes. Att man inte ställer frågan tyder på, enligt min uppfattning, att alla pappor dras över en och samma kam. Att alla pappor som är ”frånvarande” är dåliga föräldrar som struntar i barnen och lever sitt egna liv.
Jag kallar dessa tidnings, radio och tv reportage för snyftreportage för i vissa fall så anser sig mamman att vara fattig för att barnen inte kan få en X-box360 eller Levis jeans. Det är inte barnfattigdom, för det finns föräldrar som bor ihop som inte kan köpa spelkonsoller och dyra märkesjeans till sina barn heller.
Barnfattigdomen går att fixas till, men frågan är om regeringen är villiga att dra åt tumskruvarna på de boendeföräldrar som totalt vägrar att låta barnens pappa vara del av barnens liv?
Det är en bra artikel Markus har skrivit och med tanke på hur kritisk den är och att den tar upp en syn på barnfattigdomen som ingen pratar om så är jag förvånad över att Newsmill har publicerat den.
Newsmill som debattforum har ju det senaste året inte riktigt levt upp till sin idé som ett socialt medie för debatt och de ämnen som tas upp är det sällan som en artikel som inte går med strömmen blir publicerad. Vi ska inte prata om funktionen att Länka till en blogg. Den har ju ortfarande inte fixats till sedan den slutade att fungera i slutet av januari.
Media Länkar:
Barn lever i misär bara för att den ena föräldern skall hållas borta (Newsmill)
Tidningskrönikan: Om barnfattigdom (SR Ekot)
Barnfattigdomen ökar i utsatta kommuner (SR Ekot)
Politik saknas mot ökad barnfattigdom (BLT SydÖstran)
Barnfattigdomen – en ideologisk fråga? (HN)
Barnfattigdom är inte värdigt Sverige (SMP)
Den verkliga barnfattigdomen (YA)
Barnfattigdomen ökar i landet
(DN) (GP) (Di)
Sluta förneka barnfattigdomen (BLT SydÖstran)
Ann-Mari's Blogg 
Det kan också vara så att man har gemensam vårdnad och att boendeföräldern (pappan som behöll huset där vi bodde gemensamt) vägrar låta skriva barnet hos mamman så att hon därför får 1000 kronor mindre i bostadsbidrag varje månad. Trots att pappan har god ekonomi och den utförsäkrade sjuka mamman har svårigheter att få ihop ens det allra nödvändigaste de veckor barnet bor hos henne…
Allt har tyvärr många nyanser.
Tack för din kommentar Ellen.
Jo, det finns en hel del nyanser, men allt för oftast så är det bara en som visas i media och som politiker uppmärksammar.
Jag vägrade att underteckna flyttanmälan på grund
av att mamman och dottern var ”familjehemsplacerade”
(men dottern skulle vara stadigvarande boende hos mamman
enligt både tingsrätt och hovrätt), så kallad ”mamma-barnplacering”
och på grund av att mamman hade som hobby att flytta
till olika adresser och att flytta ihop och bli sambo med
diverse killar – så kallade ”pappor”.
Det finns alla sorters pappor och mammor, men lika fel som det är att dra alla pappor över en kam är det att dra alla mammor över en kam!!
ALLA mammor saboterar inte barns relationer till sina fäder efter dem separerat! Det underlättar faktiskt en hel del om man har barnen lika mycket och tar lika mycket ansvar för barnen både ekonomiskt,känslomässigt,samt gällande uppfostring men många gånger vill pappor ha sina barn som dem uttrycker det så fint men dem vill varken uppfostra,ta ansvar el det allra viktigaste för att minska barnfattigdomen i Sverige, dem vill inte försörja sina barn efter dem separerat med barnens mamma..det är betydligt vanligare än det talas om! Har du någonsin hört en pappa som säger han vill ha sina barn erkänna att han inte ska behöva betala något som gäller barnens försörjning om barnet/barnen står folkbokförda hos mamman det erkänner dem aldrig däremot säger dem ofta att mamman har underhållsstöd och barnbidrag men likväl ha dem flesta ensamstående mammorna underhållsstöd genom försäkringskassan som garanterar dem garanti beloppet oavsett om pappan är hög,mellan el låg inkomsttagare underhållsstödets garanti nivå genom försäkringskassan är ca 1/4 av vad ett barn kostar per mån och den statisiken togs fram av socialen för sisådär ca 10 år sedan mammorna står då för 3/4.av barnens försörjningskostnader.. Barnbidrag kan inte räknas med på samma sätt då det är ett bidrag familjer med sammanboende föräldrar också är berättigade. Ska du ha ett högre underhållsstöd åt dina barn än försäkringskassans garantibelopp måste föräldrarna nå en överenskommelse där pappan har bestämmande rätt ang vilken summa pappan är beredd att betala i underhållsstöd, gör man en sådan överenskommelse görs bet privat och inte genom försäkringskassan och därav finns det ingen garanti för mamman att pappan faktiskt betalar det belopp föräldrarna kommit överens om i underhållsstöd därav väljer många mammor att ha underhållsstödet genom försäkringskassan även om det enbart är garantibeloppet för tyvärr finns det alltför många pappor som inte tycker det är självklart att försörja sina barn efter dem separerat med sina barns mamma. Därav fungerar oftast inte heller barnens umgänge med sina fäder pga av pappornas inställning till barnens försörjning är inte deras ensak längre för mamman har underhållsstöd och barnbidrag.Barn är lycka,kärlek och fantastiskt underbart att ha och dem skänker en glädje varje dag men barns försörjning kostar mycket pengar.
Det är faktiskt BÅDA föräldrarnas ANSVAR att FÖRSÖRJA sina barn och se till att dem har det dem behöver även när föräldrarna separerat. Det glöms oftast bort för fokus är alltid om att pappan ska ha rätt till umgänge med barnet/barnen men det tas aldrig upp på tapeten vad som faktiskt är pappans ansvar och skyldigheter enbart pappans rättigheter disskuteras vitt och brett!
Vill en pappa ha sina barn är han tydligen fantastisk men vill en mamma ha sina barn så är hon en bitch som bara vill sabbotera barnets/barnens relation till sin pappa/pappor.
En tankeställare kanske?
Tack Ulf Andersson för att du delar med dig av dina erfarenheter kring boendeförälderns makt.
Tack Liz för din långa kommentar.
Ja det är BÅDA föräldrarnas ansvar att försörja sina barn, tyvärr så finns det dåliga mammor och dåliga pappor.
Jag belyser i detta inlägg det faktum att många mammor gör allt i sin makt att se till att pappan är ute ur bilden, pappan som vill ha delad vårdnad om barnen och att de ska bo växelvis. Det finns mammor som total vägrar att samarbeta för att ens få ett högre belopp i underhåll, eftersom det då kan ställas krav på att barnen och pappan ska få umgås mer vilket betyder att mammans makt över barnen och pappan minskar.
Vem är det då som är ansvarig för att barnen växer upp i vad Rädda Barnen kallar Barnfattigdom?
Staten, kommunen och socialtjänsten borde bli ansvariga att, om föräldrarna inte kan samarbeta när det gäller barnen, se till att barnens rätt till båda sina föräldrar även när föräldrrna inte bor ihop.
Både mammor och pappor har skyldigheter och ansvar för de liv de satt till världen, men tyvärr så är det väldigt ofta så att bara delar av mamornas ansvar blir uppmärksammat. Och det är den delen som det oftast skrivs om i massmedia och hänvisas till från politikerhåll – den ensamstående mamman på bidrag.
Den ensamma pappans undanskymda tillvaro den är det tyst om, speciellt när det gäller att han inte får vara en del av sina barns liv och att han aktivt motarbetas när det gäller delad vårdnad om barnen.
Det finns fler sidor än den ensamstående mamman på bidrag bilden och som Markus skriver i sin debattartikel så går det att få bort barnfattigdomen om pappan fick vara mer delaktig i sina barns liv.
Bra skrivet av Markus och dig som vanligt.
Det är barnens rätt till båda sina föräldrar som är viktigt. Ju bredare social bas, dess bättre förutsättningar för både emotionell och ekonomiskt trygghet.
Ett till arangemang på temat sker i Uppsala på Forumtorget nu på Lördag mellan kl 12 -14 som en fortsättning på temat ”Barns bästa och rätt tillbåda föräldrarna” som startades upp i Stockholm på Sergels torg den 13é maj, det blir många talare och musik även i Uppsala.
Ställ upp för barnens rätt!
Leroy
Tack Leroy för din kommentar
Barn rätt till två föräldrar är jätteviktigt.
Dessutom måste man väl se det som en oerhörd tillgång att dessa omstridda barn ändå har två föräldrar som faktiskt vill ha dem – även om det kan vara svårt att samarbeta och lösa praktiska frågor.
Har som sagt erfarenhet av en motarbetspappa och har även en relation med en undanskuffad pappa, så jag har sett mycket av båda sidorna. Det finns så många nyanser, och det är väl därför det är så svårt att få till ett bra regelverk – det är helt enkelt svårt att täcka upp för alla varianter som finns.
Men å andra sidan borde det inte vara så svårt att sätta barnet i centrum och ge tillgång till båda föräldrarna så länge den ena inte befunnits olämplig för barnet.
Tack Ellen för din kommentar!
Men å andra sidan borde det inte vara så svårt att sätta barnet i centrum och ge tillgång till båda föräldrarna så länge den ena inte befunnits olämplig för barnet.
Så bra skrivet och så sant!
Det är synd att alla inte vill sätta bernet i centrum.
[…] Boendeförälderns makt är en del av barnfattigdomen […]
[…] Boendeförälderns makt är en del av barnfattigdomen (Ann-Mari’s Blogg) […]
O, herregud, vilken okunnig och dum text. Om ni tycker politikerna inte lyssnar är det för den här retoriken inte har den minsta grund. Ta reda på fakta innan ni sprider dyng!! Om en pappa inte får träffa sina barn har han gjort något GROVT FEL och det är dessutom överbevisa till tusen. Att boendeföräldrar skulle ha makt att bara bestämma att den andra föräldern inte skulle få träffa barnet är verkligen Skrattretande! Vem sprider såna rykten? Pedofilflräldrar och misdhandlare förstås! Själklart kan de inte säga sanningen om varför de inte får träffa sina barn och hittar på en snyfthistori, vilket är förståeligt. Sannibgen är den att den förälder som inte begått övergrepp och kanske själv blivit utsatt många gånger tvingas lämna ett gråtande barn till en annan förälder. Trots att de vet att barnet kommer bli utsatt,slaget Våldtaget. Snäll, tänk efter innan ni skriver sånt här, det är den här typen av texter som påverkar samhället och förstö, gör livet till ett helvete för Barn! Ta en titt på hur lagen ser ut om ni inte tror mig.
Tack Maria för din kommentar.
Tyvärr så är du ganska förd bakom ljuset, jag kommer ej ödsla tid på att få dig inse sanningen.
Ha en fin dag.
Tycker det verkar vanligare att papporna faktiskt släpper sitt ansvar och bara lämnar allt, ekonomiskt och omsorgsansvar på mammorna. Talar inte bara om egen erfarenhet utan flera väninnor som blivit lämnade när familjelivet inte var kul längre. Vem står och viftar med pekpinnen åt de pappor som inte tar sitt ansvar?
Nä, det är ju så himla synd om de män som är utslitna, trötta och ”fattiga” som inte har råd med underhåll, men har råd med all annan lyx man kan tänka sig. Det är ju såååå synd om dem att de inte kan träffa sina barn när de väljer att själva att hålla sig borta för att de inte ”kan” för de jobbar eller ”bor för långt bort” men har massvis med tid för after work och nya flickvänner.
Jag skulle våga säga att det problemet är större än de mammor som saboterar umgänge. Självklart är det hemskt att det finns mammor som gör sådant, och det borde inte få hända, men tror knappast barnfattigdomen hänger på det, och självklart är det bedrövligt för de engagerade pappor som finns som inte får träffa sina barn, men de är nog färre än de som bara ursäktar sin frånvaro med olika anledningar.
Jag förstår din tanke, men du får det att låta som att Sverige svämmar över med ensamstående mammor som saboterar umgänge för skojs skull eller för hämnd. Trist, för de ensamstående mammor jag känner skulle gärna ha mer engagerade pappor i sina barns liv så väl som några timmars välförtjänt avlastning. De vrider sig ur led för att få livet att gå ihop och har varken ork eller lust till något sabotage.
Tack för din kommentar Ensamstående med 4 barn.
Det är tydligt att vi inte har samma åsikt, trevligt att du i alla fall valde att kommentera.
Ha en bra dag !