Expressens Ann-Charlotte Marteus har reagerat på Maria Svelands slutreplik i DN igår och det har även Petter Birgersson på Ystads Allehanda.
Jag börjar med Ann-Charlotte Marteus reaktion och avslutar med Petter Birgerssons.
Marteus skriver i Expressen om Svelands påstående om ett ökat kvinnohat och en ökad antifeminism i Sverige. Om hur män hatar kvinnor och speciellt kvinnor med mer makt än dem själva.
Det finns några delar av Marteus text som jag tycker är bra mycket bra, här är en del som är värd att lyfta fram:
I går skrev Sveland föraktfullt om ”en aggressiv papparätts-rörelse” och om ”pappa-rättshaverister”. Och det finns förvisso obehagliga drag i papparörelsen: män som ursäktar kvinnomisshandel, till exempel.
Men i Svelands ganska långa resonemang andas hon inte ett ord om möjligheten att bra pappor faktiskt kan ha förlorat vårdnad om sina barn av rent sexistiska skäl.
Hon har allt klart för sig: Alla kvinnor har självklar rätt till sina barn, alla män som protesterar mot förlorad vårdnad är skumma.
Jag drabbas av reflektionen att hon avfärdar detta manliga kollektiv med samma generella förakt som vissa män visar, när kvinnor kräver tillgång till manliga bastioner.
Från ”Hysteriska feminister!” till ”Papparätts-haverister!”
Ann-Charlotte Marteus verkar i alla fall ha någorlunda koll på läget när det gäller den orättvisa verkligheten som gäller när det gäller vårdnaden om barn efter en vårdnadstvist. Det är bra att Marteus skriver så tydligt att det finns pappor som förlorar vårdnaden och sina barn på grund av att de är män och inget annat än just det.
Att Marteus får in en klockren jämförelse mellan Svelands kollektiva skuldbeläggande av män med hur vissa män som föraktar kvinnor som kräver tillgång till manliga bastioner är bra.
För det är inte ofta som det uppmärksammas, att kvinnor kan vara lika fulla av förakt och bunta ihop alla män så att de får ta ett kollektivt straff och skuld för vad ett fåtal män har gjort.
Det är i stort sett rumsrent och politiskt korrekt att en kvinna använder sig av guilt by association och låter alla män ta ansvar, bära skulden och ta straffet för något som 99% av männen inte har någon koppling till, ansvar för eller vet något om. Men de är ju MÄN och det räcker långt.
Ju mer makt kvinnor får, desto mer sannolikt är det att män hittar verkliga exempel på att de diskrimineras. Och då blir det rörigt, eftersom kvinnor fortfarande kommer att vara diskriminerade på många sätt.
Det finns många exempel redan nu, många som hängt med bra många år, på att män diskrimineras av samhället, i privatlivet och i yrkeslivet på grund av att de är män. Tyvärr så ses denna form av diskriminering inte vara speciellt allvarlig, inte av bland annat DO i alla fall.
Nu är ju frågan om Ann-Charlotte Marteus kommer bli en antifeminist och eller en könsförrädare för att hon inte köper Maria Svelands åsikt ?
För man är ju antifeminist och förmodligen även en könsförrädare om man är kvinna och inte håller med Sveland och hennes åsiktsfränder ?
Eller ?
En sak är säker, det är inte feministerna som har ensamrätt på debatten och vilka som får delta i debatten om jämställdhet.
Petter Birgersson inleder sin ledare med följande:
Debattörer är ofta ivriga med att klistra etiketter på sina meningsmotståndare.
Det är ett taskigt knep att sammankoppla någon med en företeelse eller person som den stora majoriteten tar avstånd ifrån. Men när argumenten tryter fungerar associationsskulden som ett vasst vapen att sticka hål på kombattantens uppblåsta ballong med. Lika kul är det inte när man blir utsatt för det själv. Det är svårt nog att ta ansvar för sina egna handlingar och sin egen moral. Att till det dessutom ta ansvar för vad andra gjort blir en övermäktig uppgift.
När argumenten tryter….
Jo, det har vi ju sett den sista tiden, när en del deltagare i en debatt inte kan bemöta sina meningsmotståndare på annat sätt än att klistra på dem en etikett och sedan skuldbelägga dem allihop. Det kan ju vara så att dessa debattörer inte är van att få ett så starkt debattmotstånd, men det är lika fult och lågt att istället skifta över till att misstänkliggöra sina meningsmotståndare som svar.
Att bedöma varje person utifrån dess inre egenskaper, inte från tillhörighet i form av kön, kulturellt ursprung eller hudfärg är en utmaning. I den stund man förknippar sina meningsmotståndare med massmördare och terrorister får man också bevisbördan. Att koppla organisationer och tidskrifter som arbetar för fri rörlighet och mycket generös invandring till Breivik är ett särskilt avancerat konststycke. Sveland är dessvärre inte ensam om det.
Sveriges största tidning, Aftonbladet, har på sina kultur- och ledarsidor bidragit till att fästa Breivik-associationer på sina politiska motståndare. Det gäller allianspartier, Axess, Timbro och den mer perifera bloggen Genusnytt som tills nyligen drivits av Pär Ström.
Så bollen ligger bland annat hos dig Maria Sveland, du har bevisbördan och måste påvisa att det som du påstår om bland annat Pär Ström är sant och korrekt.
Denna förkärlek till att fästa Breivik-associationer på sina politiska motståndare är hemsk och totalt förkastlig. Men det är ju inget som stoppar Sveland och de andra som bland annat har använt sig av Aftonbladet för att spy ut sina anklagelser och associationer om sina meningsmotståndare.
Jag är glad att Ystads Allehanda och Petter Birgersson har uppmärksammat GenusNytt och Pär Ström. För den press och den obegripliga hetsjakt mot Pär Ström som meningsmotståndarna, med bland annat Maria Sveland som utmärker sig, är hemsk och totalt obegriplig.
Istället för att sakligt bemöta det Pär skriver om jämställdhet och diskriminering av män i det svenska samhället på bloggen GenusNytt, så har man istället gett sig hän med personliga påhopp, rena lögner och förvrängningar av vad Pär skriver och står för samt stämplat honom som antifeminist.
Pär Ström har vid ett flertal tillfällen påpekat att han är Jämställdist och inte antifeminist.
Att arbeta för ett jämställt samhälle där män och kvinnor har samma rättigheter och skyldigheter är farligt i dagens Sverige och kan resultera i att man blir utsatt för hatkampanjer och förtal.
Det är nämligen inte politiskt korrekt eller acceptabelt att arbeta och verka för jämställdhet för både män och kvinnor.
Då är du rökt och det kokta fläsket är stekt.
Det är bra att det är reaktioner inte bara från bloggvärlden utan även från media på Maria Svelands texter och påståenden, det bådar gott för framtida debatter kring jämställdhet, feminism och näthat.
Media Länkar:
Sanningen om Maria Svelands pubkväll (Newsmill) Ny länk Uppdaterad 20120329
Är antifeminismen ett friskhetstecken? (Expressen)
Bot mot politisk depression (Ystads Allehanda)
Bot mot politisk depression (Trelleborgs Allehanda)
I tystnaden vilar förnekelsen av orättvisorna (DN)
Sveland är rädd för att mista tolkningsföreträdet (Newsmill)
Så vill vi jämställdister se samhället (Newsmill)
Feministisk invasion på jämställdistisk pubträff (GenusNytt)
Mycket lyckad pubträff i går kväll (Pelle Billing)
Antifeministernas pub fick feministiskt besök (ETC)
”Mansfrågorna har försvunnit till förmån för kvinnorna” (DN)
Vad vill jämställdisterna? (GenusNytt)
Jag vet varför Maria Sveland är så arg (Pelle Billing)
Den stora högerkonspirationen? (Axess)
Hatet mot feminister växer (DN)
Feminist author on being “politically depressed” (SR Radio Sweden)
Pär Ström: Feministerna har inte kunnat hantera sin framgång (DN)
Maria Sveland attackerar mig och Billing – hon jämför med judehat (GenusNytt)
Deprimerad av åsiktspluralism (Corren)
Hatet som gör mig politiskt deprimerad (DN)
Kritik av feminism är inte fascism (Newsmill)
Det är snarare feministerna som vill censurera mig (Newsmill)
Myt att tokfeministerna är hatade (Newsmill)
Sveland gör feminismen en otjänst (Newsmill)
Kidnappad kvinnokamp blev manshat och statsfeminism (Newsmill)
Ann-Mari's Blogg 
Jag vill kalla mig f.d papparättsaktivist av den enkla anledningen att jag inte pallar att hantera konfliktfyllda människor längre. Av otalet papparättsaktivister är de flesta vanliga hyggliga människor som oförskyllt (eller pga. av att de helt enkelt är män) hamnat i knepiga situationer gällande vårdnad och umgänge. Det här är ofta väldigt förtvivlade människor men med lite stöd lyckas de flesta ta tag i sin situation på ett kreativt sätt. Men sen finns också de som är så konfliktfyllda och konfliktdrivande så att de tar varje tillfälle i akt att starta bråk, man hetsar andra och man talar hela tiden om vilka stirdsåtgärder ”man borde ta till” för att komma tillrätta med saker och ting. De här personerna är fruktansvärt kontraproduktiva och de gör inget annat än ställer till ett elände för andra kämpande pappor. De kan med all rätt kallas papparättshaverister och när man konfronteras med sådana personer så inser man att de här personerna skall nog ha ett restriktivt umgänge med sina barn. För dem handlar det inte om barbets bästa, för dem handlar det om millimeterrättvisa, om deras rättigheter och om att ge igen på den andra föräldern för något som de antagligen själv varit med och förvållat. Tyvärr förknippas de här människorna oftast med de verkliga paparättsaktivisterna och av den anledningen hoppade jag av det tåget. Jag tror att paparättsrörelsen skulle må bra av en självsanering, det finns goda krafter hos människor som vill hjälpa men man vill helt enkelt inte eftersom papparättshaveristerna anser att de vet så mycket bättre.
Tack Butter för din kommentar.
@Butter.
Jag räknas nog även till papparättsaktivisterna av många efter lång tid i diskussioner på nätet om hur det går till då barnen förlorar möjlighet till kontakt med faderns gren sysskon, kusiner, farföräldrar mfl med myndigheters hjälp till den som kan manipulera, skrika högst och påstå.
Det måste till bättre utredningar och hjälp för barnens skull. Bättre utbildningar för dom som är satta att granska det som sägs i strider som dessa. Vilka är det som du anser havererat och förklara gärna varför på ett tydligare sätt.
Rakhet gör att folk förstår.
Det dom flesta reagerat på är väl just detta som tas upp här.
När radikala säger sig vara utsatta och att man måste höja sina röster för att bli hörda.
Det är ju ett gammalt sätt att föra fram budskap.
Idag skall man inte föra debatt utan dialog. Fatta syftet och vilka man pratar för, så att man beskriver verkligheten som den är och man blir vald eller bortvald utifrån detta. Inte populism eller att man hotar sig til fördelar.
Leroy
@Butter mfl. Man kanske bara har retat sig på att pappor vill att det jämlikt prövas objektivt. Detta kanske har visat sig pågått i snart 40 år. Barnen och samhället får stå för kostnaderna för barn som hamnat i kläm.
Se: http://youtu.be/F_nwJfpOuGI
Fundera, komentera eller svara. Vem är hörd eller ifrågasatt av vem och varför?
Vem får stå för kostnaden?
Leroy
Jag tror att man skulle komma långt om socialtjänsten utgick från sin instruktioner, t ex Socialtjänstlagen. I en av portalparagraferna anger att ”Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.”
Redan här snubblar utredarna ofta, mycket av den bitterhet som kan uppstå handlar just om bristande respekt, kanske främst gentemot barnet och hur det som vuxen kommer att med saknad inse att t ex pappan utmanövrerades. Minns bara fallet Patrik Sjöberg – t o m mamman uppgav sommaren 2011 i radio att det fanns en pappa, men att han utmanövrerades av en manipulativ styvpappa (som sedan förgrep sig på pojken). Dessutom finns en bristande utredningskultur, där inte respekt eller basal objektivitet tillvaratas. Det finns gott om exempel på detta, se gärna docent Bo Edvardsson vid Örebro universitet och hans sökbara samling sakkunnigutlåtanden (Digitalt Vetenskapligt Arkiv) avseende sådana utredningar.
Man har inget att vinna på att förminska personer till (rätts-)haverister eller liknande nedsättande begrepp som enbart deformerar ytterligare och spär på olyckan. Att det ofta handlar om alldeles vanliga hyfsade män som råkar illa ut på det viset har uppenbara rötter i fördomar om könen (sexism). Svelands surdeg utgör ett mycket gott exempel på sådana icke-respektfulla attityder.
Leroy,
jag tror de flesta papparättsaktivister tror på fair play. Jag har under lång tid haft kontakt med många föräldrar som befunnit sig i hopplösa situationer men någonstans i deras förtvivlan har man ändå kunnat skönja en förhoppning att saker och ting skall ordna sig. Signifikativt för de flesta pappor jag haft kontakt med under åren är att de tror att det någonstans skall gå att komma fram till en lösning där barnen kommer att ha båda sina föräldrar.
Men sen finns de också de som som anser att konflikten som sådan är viktigare än att lösa problemet och det är de som har havererat. Jag tror att för dessa är det inte ens viktigt att de får träffa sina barn eftersom de insett att det inte kommer att ske på deras villkor, det finns ingen kompromissvija eller intresse av konfliktlösning öht. De är endast ett fåtal men deras konflikt tar väldigt stor plats, de hörs väldigt mycket och de tär fruktansvärt på andras energi.
Som den papparättsaktivist du är (och din signatur är inte helt okänd för mig så jag tvivlar inte en sekund att du inte skulle vara det) så har du säkert träffat på de jag kallar papparättshaverister.
Tack Olle för in kommentar.
@Butter
Låt gå för papparättsaktivist för den här kometaren men jag ser mig mera som barn rätts aktivist som vill att man följer Barnkonventionen och att våra lagar och förordningar kring våra barns rätt till båda sina föräldrar följs. Sociala myndigheter agerar skyndsamt och aktivt så att inte lögn lönar sig. Man tillser att så sker. Två grenar att växa på är bättre än en.
Jag känner tyvärr flera pappor som aktivt nekats ta hand om sina barn umgänge saboterats och man från familjerätt, barn och familj inte agerat. Barnen lätt har kunnat användas som vapen och pappor har tvingats ge upp efter år av obstruktion, hot och ingen myndighetsperson har försökt agera eller ställa krav på den som tar.
En del har givit upp sett sig själva som papparättshaverist men räknas av andra som svikar farsor. En del av dessa vet att barnen en dag själva kommer tillbaka när dom söker svar på varför.
Det förekommer även självklart fall där mammor förlorar möjlighet utifrån falskspel som sker. Mammarättsaktivist eller mammarättshaverist har du hört talas om det, finns det?
Barnrättsaktivisst. – Javisst!
Leroy
[…] Reaktioner i media på Sveland (DN) […]
[…] inte hat, man kan ju inte egentligen peka ut sina meningsmotståndare som näthatare bara för att du inte har ork att bemöta den kritik de har gällande dina åsikter. Men det är det vad en del har gjort under detta år, istället […]
[…] Reaktioner i media på Sveland (Ann-Mari’s Blogg) […]