Att försiktigt ta upp, men undvika det explosiva

I dagens Dokument/Onsdag i Expressen så tar sig Lars Lindström an Manifest ”2083: A European declaration of independence” och de känslor, reaktioner, debatt och funderingar på att sätta upp manifestet som teaterpjäs.

 

Och visst, Lars Lindström nämner lite om hur författarinnan Maria Sveland buntar ihop alla som inte tycker som hon och likställer dem med manifestet och dess författare. Men Lars låter bli att nämna att Maria Sveland namnger flera personer i sin debattartikel. Lars tassar försiktigt förbi på tå och låter bli att verkligen visa de absurda i att peka ut sina meningsmotståndare som potentiella massmördare och terrorister. Lars, har du hört talas om guilt by association? De namngivna är varken terrorister eller massmördare, de är män som av någon anledning inte är till Maria Svelands tycke annat än likställda med en galen mans manifest och gärningar.

Expressen 14/3 2012

Lars Lindström kunde ha, med detta Dokument/Onsdag fått en riktigt bra artikel, men då han väljer att inte adressera det absurda att namngivna personer stämplas som massmördare, antifeminister och jämlika i sitt opinionsarbete med en förvirrad mans manifest så faller artikeln platt som en pannkaka.

Lars Lindström hade även kunnat ta det faktum att den danska dramatikern Christian Lollike ska sätta upp detta manifest och jämfört med de reaktioner och den debatt som följde TurTeaterns val och genomförande av ett annan uppmärksammat manifest. Ett manifest som också är fyllt av hat och uppmanar till våld. Men det gör inte Lars, han undviker varenda mina och varenda infallsvinkel som kan utlösa en läsarstorm och en intensiv debatt.
Varför denna försiktighet och detta lilla försök att gå utanför den politiskt korrekta media rapporteringen om man inte egentligen vill?
Lars ifrågasätter inte ens den kollektiv kravet på att mot män att öppet och offentligt ta avstånd från Manifestet och dess författares gärningar, kvinnor slipper ju detta krav för det andra hatfyllda och våldsuppviglande Manifestet.

 

Lars har dock med en sak som är bra i sin lilla artikel. Som egentligen verkar motverka hela artikeln och ändå är stycket med, som en motvikt eller som för att rättfärdiga texten i övrigt?

 

Ali Esbati, samhällsdebattör och tidigare svenska Ung vänsters ordförande, överlevde attacken på Utøya. Han var på ön för att hålla föredrag för de norska ungdomarna. Han sprang för sitt liv, såg döda kroppar, gömde sig, hoppade i vattnet. Hans åsikt är att vi absolut bör prata om manifestet, granska det, för att hitta ledtrådar till varför Breivik tyckte att terrordådet var nödvändigt.

– Vi måste förstå att en politisk handling som den här inte sker i ett vakuum. Det är inte bara slumpen som gör att en viss sorts hatbrott sker ute i Europa. Och om man anser att det pågår ett slags krig ligger det nära till hands att man går hårdast åt de man anser vara förrädarna. Manifestet innehåller många märkligheter, men den politiska kärnan är i hög grad en kompilation av material som har funnits en bra stund: essäer, böcker och nätverksdiskussioner. Det ger en indikation vad det är för politisk miljö han tillhör med sitt sätt att tänka.

– Det är intressant att man från höger nu vill lägga locket på. Oftast handlar striden inte om vilka svar som ges, utan vilka frågor som ställs. Det högerpopulistiska mantrat har länge varit att ”vi måste våga prata om problemet med invandring” och ”vad är det som händer med vår kultur”. I den pågående franska valrörelsen säger Sarkozy sånt som Sverigedemokraterna gjort till sin livsluft.

Vi måste våga diskutera och debattera, vi måste våga prata om ämnen som man inte ska prata högt om för att andra kan bli kränkta, vi måste ta debatten och höra och lyssna på vad våra meningsmotståndare säger.

Att utmåla meningsmotståndarna som massmördare, könsförrädare och allmänt nedvärdera dem som person för att de har en annan åsikt än en själv är kontraproduktivt och ger energi åt dem som inte vill ha ett öppet debattklimat och en öppen värld.

Att sedan media inte vill eller vågar ta debatten, att de inte vågar skriva om kontroversiella ämnen med en icke politisk korrekt analys är synd, men det verkar som en hårig armhåla och hälsorapporter kring de trendiga dieterna som gör dig smal på ett kick är mer säkra kort och har ett större nyhetsvärde.
Det är synd att yttrandefriheten och även pressfriheten är så kollektivt paralyserad och likt en stuts stoppat ned sina huvuden i sanden för att inte existera när det är känsliga, kontroversiella och upprörande ämnen som ska diskuteras och debatteras.

 

Expressens Dokument/Onsdag är en besvikelse, eftersom den inte når ända fram, det är inte ens snubblande nära mållinjen och det är synd.
Lars Lindström hade chansen, men han valde att inte ta den.

Media Länkar:

Terrorteater – en känslig historia  (Expressen)

Hatet som gör mig ­politiskt ­deprimerad  (DN)

Myt att tokfeministerna är hatade  (Newsmill)

Du ska va Behring Breivik  (Skånskan)

Medievänstern förgiftar det politiska samtalet  (Aftonbladet)

Pär Ström: Feministerna har inte kunnat hantera sin framgång  (DN)

En massmördare för mycket  (Expressen)

Svensk journalist lei av Breivik i kulturdebatten  (Dagbladet) Googleöversatt artikel

Hatet mot feminister växer  (DN)

Sveland gör feminismen en otjänst  (Newsmill)

Hanna Fridén: ”Alienera inte motståndarna med Breivikliknelser”  (Nyheter24)

Breivik hatade det politiskt korrekta  (Aftonbladet)

”Mansfrågorna har försvunnit till förmån för kvinnorna”  (DN)

Debatten måste vara öppen  (SVD)

Vi måste kunna prata om Breivik  (Aftonbladet)

Hatet skapar rädsla och tystnad  (DN)

Hyllandet av SCUM är en björntjänst mot feminismen  (Nesmill)

Tondöv debatt om Scum-manifestet  (SR Kulturnytt)

Debatt: SCUM-kritiken en god satir i sig  (TRO&Politik)

Cocktail av hat  (SydSvenskan)

”Jag är inte antifeminist, jag är jämställdist”  (Kristianstadsbladet)

Scummar av ilska  (Expressen)