Jag fick tips av Madde#1 om en artikel som Wendelas Daniel Pernikliski har skrivit.
Aftonbladet 21/2 2012
Och det Daniel har skrivit är riktigt bra!
Ett barn mår bäst med två trygga föräldrar, som delar på föräldrarollerna. Men om inte mammorna släpper ansvar ifrån sig kommer papporna att förbli lekfarbröder, i skuggan av barnens ”huvudföräldrar”.
-//-
Mitt under samtalet började deras lille pojke att gråta, och inom loppet av tre sekunder hade mamman ryckt honom ur famnen på pappan för att trösta honom.Så mycket för jämställdheten. Mamman menade ingenting illa, men i en liten handvändning hade hon omyndigförklarat sin partner och tydligt visat vem som var chef. Rollen som den trygga tröstaren skulle han aldrig få ta så länge hon var i närheten.
Ann-Mari's Blogg 
Väl skrivet. Pappor måste få vara pappor. Men varje pappa är unik, på samma sätt som varje mamma är det.
Vi kan blicka tillbaka på några decennier av politisk röra, där stora ord från tongivande håll skapat en enorm otrygghet hos barn, kvinnor och män. Det senaste är den oerhört konstlade diskussionen om ”hen”; som blivit en skendiskussion som riktar fokus från de ”verkliga” jämställdhetsfrågorna. Jämställdhet ska inte heller förväxlas med millimeterrättvisa, meningslösa diskussioner om könsmaktordning eller annat ältande. I den feministiska surdegen kan annars det mest jäsa sig till orimliga proportioner utan att det kommer barnen till nytta.
Tyvärr har vi också sett att ett barn kan bli sin mammas projekt, något som blir en förlängningen av mammans egna drömmar, drömmen om att bespara barnet de egna dikeskörningarna. Men då gäller det att också våga släppa in pappan, att vara tillräckligt trygg själv. Det gäller att ge och ta, Här gäller det att släppa kontrollen. Ingen är oumbärlig. Men tyvärr har vissa kvinnor lärt sig att kontroll också innebär en senare fördel i de fall som ett förhållande leder till separation. Just den kontrollen premieras av socialtjänst och juridik i vårdnadstvister.
Man får acceptera att varje pappa är funtad på sitt eget vis (likväl som varje mamma är det). Med trygga föräldrar, där var och en inte drivs av egna behov, blir barnet tryggt. Och då behövs inga nysvenska ord som ”hen”.
Tack Soffan för sin kommentar.
Du har så rätt i det du skriver!
I mitt fall var det så att det var jag som tröstade och var hönsmamman.
Mamman skyllde detta senare på att det var jag som fjärmade henne från dottern eftersom jag anmärkte på hur hon tog hand om vår dotter.
Mamman var av inställningen:
Blöder det inte, är det ingen fara.
Hon bestraffade även dottern genom att skicka in henne på rummet.
Så liten dottern var, blockerade hon dörren med sina möbler i trä och plast.
Med att blockera dörren menar jag att dottern blockerade dörren så till den grad att jag var tvungen att få upp dörren genom att använda kraften
från min axel.
Mammans behandling av dottern är fortfarande något som
hemsöker mig i mina drömmar och även när jag är vaken.
Jag svär på heder och samvete att läsningen från vårdnads-,
boende- och umgängesutredningen gällande min dotter
kan få vilken vuxen (och storvuxen) man som helst att bli vettskrämd
mitt på ljusa dagen.
Något att tänka på som pappa i ett samboförhållande:
1. Småbarnsmammorna vill ha två tredjedelar av föräldraledigheten själva.
http://www.aftonbladet.se/wendela/article10210093.ab
2. En ogift pappa måste ha mammans godkännande för
att räknas som pappa rent juridiskt och för att få gemensam vårdnad.
http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article12850800.ab
Tack Ulf för din kommentar.
Jag kan inte begripa att många mammor blir godkända som den primära vårdnadshavaren av både socialtjänsten och rättsväsendet, trots att de är som de är och uppför sig som de gör och uppfostrar barnen som de gör.
Men de är ju KVINNOR och då är det minsann en annan måttstock som gäller…..