Jag har funderat en hel del på detta med att vara borta utan att vara saknad av någon.
Hur kan det komma sig i dagens samhälle att det går att vara borta utan att någon saknar en alls?
Jag kan inte begripa det.
Varför är det så lätt att bli osynlig och inte existera?
Är det en ny trend eller är det något som finns men som vi inte låtsas om för att slippa tänka på de ensamma och icke saknade?
Är vi så upptagna att vi inte märker när någon försvinner, att någon inte uppdaterar sin status eller slutar att höra av sig?
En del bär sin saknad öppet, ett blödande hjärta och en bruten själ.
Men en del märks inte ens när de saknas, så ingen kan bära på sorgen efter dem.
Än så länge vet vi inte vad mannen i den översnöade bilen hade för syfte med att parkera sin bil mitt ute i ingenstans, men han var inte rapporterad som saknad.
Det tycker jag är tragiskt, att ingen saknat honom tillräckligt för att undra var han är.
Media Länkar:
Frågetecken kring insnöade mannen (Expressen)
Här bodde han i två månader utan mat (VK)
Polis: Ett under att han lever (Aftonbladet)
Överlevde två månader i insnöad bil (Skånskan)
45-årig man överlevde två månader utan mat i insnöad bil (DN)
Hittades i igensnöad bil – efter två månader (Expressen)
Ann-Mari's Blogg 
Det var faktiskt min första tanke också, hade han verkligen ingen som undrade var han höll hus i två månader?
Media raporterar idag att mannen flytt från skulder. Arma människa. Ingen som saknar honom och den förtvivlan han måste kännt när skulderna växte och tillslut bara flydde.
All värme till honom.
Tack för din kommentar gealach och för att även du började undra om detta med att bara försvinna utan att vara saknad.
Tack Madde för din kommentar.
Att fly skuldberget och ändå ingen som saknar en, det är tragiskt på fler än ett sätt.
Jag lever ofrivilligt ett sådant liv att jag kan säkert vara borta över 2 månader utan att någon skulle uppmärksamma mig som saknad (precis som mannen i bilen), även om det kanske finns någon enstaka individ som för sig själv skulle börja undra lite smått varför de inte hört av mig på så länge…
Jag tror att vi är många som ofrivilligt lever så i Sverige idag…
De medelålders eller äldre män som mister hela sitt sociala liv i medelålder pga ej självvalda omständigheter (typ skilsmässa, sjukdom, alienerade barn, etc.) har ofta det väldigt svårt att etablera ett nytt socialt nätverk igen, även fast man anstränger sig!
Jag tror att det generellt sett är en ganska stor könsskillnad här, vilket lite olika utredningar jag läst av socionomer också tyder på, att det är svårare för män att nyetablera sociala kontakter och vänskap en bit upp i åldern.
Och har man ordnat upp det ekonomisk så det rullar på med autogiro på alla löpande räkningar, så märks det ju inte heller där om man plöstligt försvinner en längre tid.
Och jo, det är ganska tufft att leva så, med vetskapen att inte ha någon som direkt bryr sig om en, att man inte skulle bli uppmärksammad som saknad förrän efter väldigt lång tid möjligen, om ens då!
Men man får göra det bästa av det ändå – behöver ju inte innebära att man lever helt socialt isolerat, bara att de sociala kontakter man har inte är så nära att de skulle uppmärksamma en som saknad…
Jag har t.ex. lite sådana sociala kontakter i vardagen och enstaka socialt engagemang i samhället samt en del via Internet, men som ändå inte är så nära att de skulle uppmärksamma mig som saknad om jag plötsligt försvinner en längre tid…
Du Maukonen skrev:
” Är det en ny trend eller är det något som finns men som vi inte låtsas om för att slippa tänka på de ensamma och icke saknade?”
Enligt min erfarenhet är det nog det sista mest – folk vill slippa tänka på att vi finns som lever så utan nära vänner eller kompisar eller någon som bryr sig om oss, det verkar vara för smärtsamt för de flesta att tvingas vara medvetna om det!
Så jag har lärt mig att för att jag ska behålla de sociala kontakter jag har så måste jag hålla det hemligt, annars drar sig folk snabbt undan för det verkar för jobbigt för dem att konfronteras med, även när man gör det i ringa omfattning på ett mjukt, försynt och ödmjukt sätt!
Det är liksom en del av livet man bara får tvingas att acceptera eller förhålla sig till och inte börja grubbla över, samt göra det bästa av i övrigt…
Jag tvekade länge att skriva detta, just för att folk vill inte höra talas om det, och när de konfronteras med sådant gärna vill bortförklar det med att det är något fel på dem som är i en sådan situation och på så sätt slå det ifrån sig…
Tack Gunnar (D.U.) för att du slutade att tveka och att du skrev denna långa och viktiga kommentar!
Fler måste våga att göra samma sak, tala om att de är ensamma – tala om för omgivningen att de är ensam.
Omgivningen måste sluta att se åt ett annat håll och att slå dövörat till.
Vi måste bry oss mer !