Jag har tillbringat morgonen med att gå igenom en del domar kring brotten Egenmäktighet med Barn och Grov egenmäktighet med barn.
Jag har funnit en röd tråd i den åtalades uttalanden i domstolen och en ännu rödare tråd i hur barnen upplevt att vara kidnappade och den hjälp de fått att bearbeta sina upplevelser efter att de blivit fria.
De domar jag har är fällande domar av mammor som har kidnappat och gömt sina barn.
I detta inlägg så blir mammornas och barnens upplevelser beskrivna i singularis, även om vissa fall jag hämtar info ifrån innehåller mer än ett kidnappat barn.
Vi börjar med mammans syn på det hela.
- Vad som genomsyrar mammans vittnesmål och försvar är att hon inte anser att hon begått ett brott mot sitt barn.
- Mamman säger att det inte var något som hon hade planerat utan en stundens ingivelse som gjorde att hon och barnet försvann.
- Mamman uttrycker stolthet för vad hon har gjort och är glad att hon har kunnat ge sitt barn denna tid de haft tillsammans. Mamman anser att tiden varit underbar och som om de haft julafton varje dag.
- Mamman anser att hon har stärkt barnets självbild och barnet har blomstrat upp och blivit en stark individ under den tid barnet varit tillsammans med mamman.
- Mamman anser ibland att hon inte hade något annat val än att ta sitt barn och försvinna för att ”rädda” barnet från barnets pappa.
- Mamman anser i många fall att pappan utsätter barnet för sexuella övergrepp och det enda sättet för att barnet ska undkomma detta är för mamman att gömma barnet.
Vad mamman undviker att säga är att i flera fall så är det mamman som utsätter barnen för övergrepp i form av otaliga undersökningar på sjukhus, allt för att få bekräftat att pappan utsatt dem för sexuella övergrepp. Att pappan är friad från alla anklagelser och misstankar om sexuella övergrepp mot barnet spelar ingen roll för mamman hon fortsätter att anmäla och få barnet undersökt av nya läkare.
I en del fall så har mamman klara problem med gränsdragningen mellan sig själv och barnet när det gäller lämpligt och olämplig beröring och närhet. Detta problem har varit en av de orsaker till att mamman ej ansetts vara lämplig som vårdnadshavare av barnet.
Barnet har i videoförhör och i samtal med psykologer och familjemedlemmar efter att barnet blivit fri uppgett följande:
- Jag fick inte ringa pappa, fast jag hade en mobil telefon med pengar på så fick jag inte ringa hem till pappa. Mamma tog telefonen ifrån mig.
- Hos mammas vänner så pratade mamma dumma saker om pappa. Mammas vänner frågade mig om pappa varit dum mot mig. De frågade jätte mycket om pappa var dum mot mig.
- Mamma sa att pappa hade flyttat och att han inte älskade mig mer.
- Barnet har haft svårt att veta om barnet är Olle eller Stefan. Under kidnappningen så har barnet fått byta namn. Vid tidpunkten för frihet så hade barnet klara problem att identifiera sig själv med sitt riktiga namn.
- Det var tråkigt att vara med mamma hela tiden, jag fick inte gå i skolan. Vi flyttade ofta också.
- Mormor och morfar kom och hälsade på flera gånger. De ville inte hjälpa mig, de hjälpte mamma istället.
- Jag vågade inte rymma för mamma sa att om jag gjorde det så skulle hon ta livet av sig och det var mitt fel.
Den ”underbara” tid som mamman påstår att hon och barnet har haft har resulterat i att 
barnet efter att det blivit fri fått spendera massor med timmar tillsammans med personal från BUP, psykologer och annan personal som kan hjälpa barnet att bearbeta sina upplevelser.
Att barnet behöver hjälp av utbildad personal för att bearbeta sina upplevelser är alltså ett resultat av m den ”underbara” tid som mamman kallar det, inte på grund av att barnet är återförenat med pappan.
Barnet har haft svårt att lita på någon vuxen efter kidnappningen och allt som mamma har sagt när de var tillsammans är nu väldigt förvirrande.
Vad jag har noterat är att oftast så opponerar sig mamman mot de skadeståndskrav och ersättningskrav som läggs fram under rättegången mot henne. Hon anser ju att hon inte begått något brott mot sitt barn och det verkar svida ännu värre att behöva betala något skadestånd eller ersättning till barnets pappa – till HONOM.
Vad mamman inte verkar reagera speciellt mycket på alls är vittnesmålen kring hur barnet mådde när det återfanns, hur barnet mår nu och hur barnet bearbetar sina upplevelser. Inte heller barnets vittnesmål kring kidnappningen och tiden när de levde gömda verkar mamman reagera på, inte ens i närheten av den reaktion som skadestånds och ersättningskraven ger.
Det är ett trasigt barn som återfinns efter kidnappningen, det är inte samma barn som tidigare. Att barnets självbild och att barnet har blomstrat upp och blivit en stark individ under den tid barnet varit tillsammans med mamman märks inget.
Det är ett trasigt barn och mamman är så stolt över vad hon har gjort.
Ann-Mari's Blogg 
Frågan man måste ställa är väl snarare vad modern borde få för diagnos. Det låter ju (för en amatörpsykolog som jag) som att modern i dessa fall kan klassas som psykopat. Hon är fullständigt egencentrerad och har ingen empati för barnets situation.
Är det så att situationen gör henne till detta eller är det en störning som hon redan har som orsakar att hon gör som hon gör?
Det finns utan tvekan även män som har samma störning men det är kanske inte lika vanligt att en man identifierar sig så hårt i sin relation till barnet som dessa kvinnor verkar göra.
Tack för sin kommentar Håkan!
Mamman har i flera fall genomgått §7 och även RPU, i alla fall har hon ansetts vara frisk vid tillfället då brottet begicks.
Kan låta märkligt och jag har svårt att begripa hur man kommit fram till denna slutsats, speciellt med tanke på att jag har tillgång till väldigt mycket material kring varje enskilt fall som jag skrivit om i detta inlägg.
Så mamman är ”normal” vad nu det betyder.
Hon är kanske bara en fullblods egoist?
Jag har funderat en hel del kring det här fenomenet men också andra fenomen som uppstår kring vårdnadstvister. I segdragna vårdnadstvister är det mycket skit som träffar fläktarna och jag kan ana att när det gäller falska anklagelser av vilket slag de vara må så följer föräldern ett mönster.
Man börjar med beskyllningar om att den andre är labil och sedan spär man på tills den andre föräldern är fulländad psykopat. Man börjar också med anklagelser om den andre som aggressiv men under tidens gång blir det först psykisk och sedan fysisk misshandel och har inte alla myndigheter åkt ut med sirener och blåljus efter det så kastar man in lite anklagelser om våld och övergrepp mot barnen också för då brukar det ju hända grejer.
Den förälder som sysslar med det här har ofta, precis som Ann-Mari beskriver, en grandios självbild. Dessa föräldrar brukar också skapa ”en aura av kaos” i sin omgivning. Man skapar en hysteri som alla närvarande omfattas av, inte minst barnen och den här hysterin kan ofta vara det skadligaste för barnet. Jag skulle tycka att de här föräldrarna borde vara ganska lätta att genomskåda eftersom deras sätt att agera inte är vad man borde förvänta sig. Vad jag menar är att om en förälder kommer in på familjerätten och vitt och brett börjar anklaga den andra föräldern för allt mellan himmel och jord så är detta inte ett normalt beteende. En person som har varit med om något som är svårt att hantera beter sig helt enkelt på ett annat sätt, man flackar med blicken, man är lågmäld och har svårt att prata om det över huvud taget. Det är i alla fall min erfarenhet och även om jag många gånger i min egen kamp utåt försökt att behålla lugnet så har jag för länge sedan tappat räkningen hur många gånger jag brutit ihop inombords. Och jag tror att en förälder som verkligen bryr sig om sina barn gör allt för att hålla dem utanför konflikten, om man inte gör det så är något väldigt fel.
Vad jag har svårt att förstå är att de som skall rota i det här, familjerätter, psykologer, domstolar och allt möjligt annat löst folk inte ser igenom dimridåerna. Även om en person är duktig på att dra en rövarhistoria så tycker man ju att en som lyssnar borde sätta mer vikt på HUR en person berättar än VAD den personen berättar, är inte många sk. experter inom polis och vården specialtränade i att just lyssna på det sättet?
Tack Butter för din kommentar!
Det är så sant det du skriver och jag begriper inte att folk, inkluderat socialtjänst och rättsväsende, går på den manipulerande förälderns lögner.
Jag menar hur otrolig måste en anklagelse eller historia vara för att de ska börja ifrågasätta ???
En rättspsykiatrisk undersökning (RPU) är en undersökning som genomförs enligt lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning efter beslut av domstol i brottmål. Syftet med undersökningen är att utröna om ett visst brott genomförts under inflytande av allvarlig psykisk störning, och om det finns skäl att överlämna den person som undersöks till rättspsykiatrisk vård i stället för att döma denne till fängelse. Den gäller således enbart att ta ställning till om ett brott genomförts under inflytande av ALLVARLIG psykisk störning i LAGENS MENING.
Det hindrar inte att man finner psykiatrisk sjukdom eller personlighetsstörningar som menligt påverkar den dagliga funktionen och mycket väl kan utgöra personliga psyko-sociala handikapp. Men det har inte tillmätts värde för brottet. Observera att lagen använder ett uttryck (”allvarlig psykiatrisk störning”) som inte används i andra sammanhang. En svår personlighetsstörning (typ borderline, psykopati, narcissism) kan alltså föreligga, men inte betraktas som en ”allvarlig psykiatrisk störning” i lagens mening.
Det är omöjligt att via domar (ens om de är välskrivna) dra slutsatser om en störning förelegat eller ej. Domen har ju faktiskt skrivits av lekmän (jurister), inte av rättspsykiatriker,
Den här typen av utredningar kan ofta leda till kontroverser, men de har enorm genomslagskraft för allmänhetens rättsmedvetande. Ett ökänt fall är Breivik i Norge, där ledande psykiatrer och psykologer redan råkat i luven på varandra, och att vi lekmän förstår mest ingenting.
Tack Erika för din kommentar.
När det gäller de domar jag har som bas för detta inlägg så är det några av dem som har en del av §7 resultatet eller en förklaring vad RPU har framkommit till. Tyvärr så har man valt att inte skriva om mamman ifråga har, som du skriver Erika, borderline, psykopati, narcissism.
Hej!
Skulle du kunna lägga till källhänvisningar, dvs diarienummer eller liknande?
Du skriver ofta om väldigt intressanta saker, men jag har märkt att du till skillnad från många andra bloggare väldigt sällan lägger till länkar och källor, (även när de är ganska lätthittade online med google). Som det är nu är det ibland lite irriterande (när det är googlingsbart) och ibland gör det att jag helt måst ignorera det du skriver eftersom det inte kan verifieras (när google inte kan hjälpa mig).
Vänliga hälsningar
Tack för sin kommentar Egil Möller!
I de fall jag har källor som jag kan offentliggöra så gör jag det.
Tyvärr så kan jag inte alltid göra det med tanke på barnets bästa, barnet behöver läka och börja leva igen.
Om jag kunde så skulle jag med glädje offentliggöra förövarna, men barnet kommer först.
Så i de inlägg du ej finner källhänvisningar så är det för att jag, till skillnaden från deras dömda förälder, tänker på barnen.
Tack för en fantastisk, saklig och mycket trovärdig artikel. En av de bästa jag läst.
Däremot så är jag uppriktigt trött på att så fort en kvinna avslöjas och döms för brott så måste det vara ”på grund av psykisk störning”. Alltså kvinnan AVVIKER FRÅN NORMEN som säger att alla kvinnor är snälla, goda och underbara mammor.
Däremot när en man begår samma brott så är det på grund av ”patriarkala strukturer”. Dvs han bara gör det som alla män är benägna att göra. Han FÖLJER NORMEN som säger att män är djur.
Kvinnor däremot är oskyldiga offer.
Varför vågar ingen prata om MATRIARKALA STRUKTURER som många gånger får dessa kvinnor att dämpa sitt samvete så pass mycket så att de tror att de gör en god gärning när de i själva verket begår ett grymt brott mot sitt eget barn??!!
Dubbelmoral i den renaste formen!
Tack för sin kommentar rkH39 och för att du uppskattar mitt inlägg!
Det är så sant det du skriver om skillnaden i hur samhället ser på när en man eller kvinna begår brott och då speciellt brott mot barn.
Definitivt dubbelmoral i den renaste formen!
Om jag förstått Erikas kommentar rätt innebär en sk RPU inte att störningar som kan vara allvarliga inte kan finnas hos den som undersökts enl riktlinjer inom RPU.
Jag har därför svårt att förstå syftet med RPU och hur ska en nämndemann förstå detta om de är lika lite insatta som jag i juridiska definitioner?
anders
Tack anders för din kommentar.
Om RPU och §7 från Socialstyrelsens hemsida:
Vad är ett §7-intyg och en RPU?
En person som begått ett brott under inverkan av en allvarlig psykisk störning får inte dömas till fängelse. Om den som ska dömas är i behov av psykiatrisk vård får domstolen i stället för att döma till fängelse överlämna honom/henne till rättspsykiatrisk vård. Till grund för ett sådant beslut fordras att domstolen inhämtat en medicinsk bedömning. Det kan antingen vara rättspsykiatrisk undersökning (RPU) eller s.k. § 7-intyg som är mindre omfattande. Tidigare kallades dessa undersökningsformer mer till vardags för ”stor” resp. ”liten” sinnesundersökning.
Hur görs en rättspsykiatrisk bedömning?
Domstolen skickar sina handlingar i målet till den avdelning som ska utföra undersökningen. Vid en § 7-undersökning granskar läkaren tillgängliga handlingar och gör sin bedömning efter undersökning och samtal med den misstänkte. Bedömningen redovisas för domstolen i ett § 7-intyg. Vid en RPU deltar rättspsykiatriker (läkare), psykolog, forensisk socialutredare och vårdpersonal i ett team. Den forensiska socialutredaren samlar ihop allt underlag rörande den misstänkte och skriver en socialutredning. Psykologen gör sin bedömning i ett eget utlåtande efter samtal och tester av olika slag. Vårdpersonalen beskriver hur den intagne fungerar på avdelningen. Läkaren gör de medicinska undersökningarna och ansvarar för det slutliga rättspsykiatriska utlåtandet.
Vad blir resultatet av en RPU?
Över 95 % av dem som genomgår en RPU bedöms ha någon form av psykisk störning. Det är emellertid bara i ungefär hälften av fallen som denna störning bedöms vara allvarlig i enlighet med lagstiftningens krav. Begreppet allvarlig psykisk störning är ett juridiskt, snarare än ett medicinskt begrepp. Det innefattar i första hand psykotiska tillstånd, depressioner med självmordsrisk och starkt tvångsmässiga beteenden. För omkring 45 % rekommenderas rättspsykiatrisk vård, medan skyddstillsyn eller vård inom socialtjänsten rekommenderas för ca 15 % av de undersökta. Domstolen följer nästan alltid undersökningsteamets förslag. Då förslag ej lämnats utdöms oftast fängelse.
RMV ansvarar för rättspsykiatriska undersökningar. De rättspsykiatriska vården bedrivs av landstingen.
Dagens domslut är ett nederlag för barnen och för rättsvisan.
Tack för din kommentar jonathanlindborg.
Ja ett nederlag och ett klart bevis att man kan manipulera, ljuga och flytta långt bort för att få ha barnen för sig själv.
En tanke bara… Vad om mamman ifråga är helt frisk, frånsett att hon blivit manipulerad av individer och organisationer (ingen nämnd, ingen glömd)? Med rätt typ av metoder är det rätt så enkelt att få någons verklighetsuppfattning att bli skev i olika grad… Speciellt om personen är under stress…
Tack för din kommentar Pete Nielssen!
I flera fall har mamman haft kontakt och även hjälp av individer och organisationer, men de har inte behövt göra speciellt mycket när det gäller mammans initiativ, hat mot barnets pappa samt falska anklagelser mot pappan om övergrepp av alla de slag.
Mammans verklighetsuppfattning var från början redan skev och den behövdes inte manipuleras eller justeras av de och dem som hjälpte och stödde henne under och nu efter kidnappningen.
Man kan krasst säga att 95% av mammans verklighetsuppfattning kommer från henne själv och ynka 5% från de och dem som hjälpte och stödde henne under och nu efter kidnappningen.
Det här med psykisk ohälsa är ju ett växande problem och utan att trampa på någon skulle jag vilja påstå att vi själva har varit med och bidragit till ett samhälle där psykisk ohälsa blir allt vanligare oavsett kön men att i vissa fall ser vi inte det förrän det är för sent? Jag kan tänka mig att kvinnor med barn är en sådan kategori och frågan är då, vad var det som gick snett? Kanske den här jämställdhetsgrejen är en bidragande orsak? Vi ska ju vara så jämlika och vi skall ju oavsett kön göra karriär och ha familj, sen ska vi ju också passa in i normen, 2.4 barn per familj, miljonskulder för bostaden och ny bil vart femte år. Kanske det helt enkelt är så att vi satt ribban för högt? Om man inte längre orkar leva upp till förväntningarna så spelar det liksom ingen roll hur snäll gubbe man har, det har ingen betydelse att han städar, diskar och tvättar, tar hand om huset och barnen på alla sätt, blir det för mycket så blir det för mycket helt enkelt.
Jag har framfört de här tankegångarna förut men inte många är beredda att hålla med mig. Och visst får man tycka och tro vad man vill men om jag är helt ute och cyklar så skulle jag gärna vilja höra andras argument om varför jag har fel.
Tack för din kommentar Butter!
Riktigt tungt att läsa, mening för mening & ord för ord är precis vad mina egna barn berättat för soc utredare mfl. Trots detta är det snart 2år sedan jag såg dem trots alla domslut etc…
Tack för ett bra inlägg.
Tack UtanMinaDöttrar för din kommentar och att du uppskattar mitt inlägg.
Jag håller tummarna att du får träffa dina barn snart!
[…] hjälp för att bearbeta vad som har ägt rum. Det är som jag skrev i ett inlägg publicerat den 8 februari, det är ett trasigt barn som återfinns efter kidnappningen, det är inte samma barn som […]