Dagens Sidan 4 Debatt i Expressen har fått mig att tänka efter lite.
Debattartikeln skriven av Kjell Broberg handlar om den svenska sjukvården och dess totala ovilja att hjälpa en del patienter. (nästan samma ovilja som svenska domstolar har för att använda HELA straffskalan när de dömer någon)
Kjell Broberg som drabbats av tumörer lite varstans i sin kropp mötte ett starkt motstånd från kirurger på tre svenska sjukhus när han villa bli behandlad och fri från i alla fall några av dessa tumörer.
”Patienten skulle inte överleva en operation”, skrevs i journalen.
Diagnosen från den svenska sjukvården var att Kjell Broberg skulle dö av ingreppet och då var det inget mer att göra för svensk sjukvård.
Kjell Broberg vände sig Frankrike och Tyskland och fick hjälp med att ta bort flera av de tumörer som svensk sjukvård ansåg inte kunde tas bort utan att riskera patientens liv.
De senaste åren har jag skrivit en blogg om min kamp mot cancern. Många patienter eller anhöriga tar kontakt med mig. Jag förstår att mitt fall inte är unikt, tvärtom – enklare fall än mitt har nekats operation. Svenska kirurger åtar sig sällan komplicerade canceroperationer, trots att de är lika skickliga och modiga som sina utländska kollegor.
”Vi har evidensbaserad vård”, förklarar en framstående svensk kirurg.
Ett ingrepp ska bara utföras om vetenskap och beprövad erfarenhet bevisar att det är till nytta för patienten.
Men evidensbaserad vård finns förstås i Europa, USA, Japan och många andra länder. Ingen myndighet eller försäkringsbolag betalar för vård som inte är bevisat framgångsrik.
I Sverige är det Socialstyrelsen ensam som avgör vad som är evidensbaserad vård varför landstingen vägrar betala för operationer som inte Socialstyrelsen godkänner i sina riktlinjer.
Operationsviljan beror alltså på landstingens betalningsvilja. De få gånger svenska kirurger sticker ut nacken och opererar svårt sjuka cancerpatienter är undantag. Blir undantagen för många riskeras ersättningen.
Det där med evidensbaserad vård har fått mig att tänka på det tumult och massiva motstånd som bemötte de som vågade att göra som den CP-skadade filmaren Lars Mullback, lära sig att bli rörligare och självständigare med hjälp av konduktiv pedagogik utformad av András Petö i Ungern.
Den svenska sjukvården ville hellre att de barn som föddes med CP-skador skulle bindas fast i stolar och i skenor. De skulle med andra ord sitta still och inget annat, medan deras muskler förtvinar och stelnar.
Jag förmodar att det har till viss del handlat om pengar, det kostar ju mer att ha mer personal till de handikappade barnen om de är rörliga än när de sitter still i sin rullstol.
Men att så stoiskt vägra att ens beakta att denna metod som fungerar alldeles utmärkt utanför landets gränser även skulle fungera här är så typiskt svenskt.
Du skulle bara våga vara något annat än Lagom!
Stick inte ut hakan allt för mycket och Gud förbjude att du börjar att fundera på andra metoder än dem vi alltid har använt när vi behandlar våra patienter.
Vilket gör mig fundersam, då Sverige varit otroligt snabba på att anamma Gastric Bypass metoden för viktminskning. Utan att egentligen veta hur biverkningar och eventuella negativa komplikationer denna omfattande och oåterkalleliga operation kan tänkas ha, så har Sverige börjat att operera överviktiga på löpande band.
Här var det ingen ovilja och krav på att metoden ska vara evidensbaserad innan den första magsäcken kopplades bort.
Och till sist har även jag funderat på lille Hugo som egentligen inte skulle få någon vård alls då läkarna inte visste riktigt vad de kunde göra för att hjälpa honom.
Först efter media uppmärksammar Hugo och hans föräldrar, som själva hittat en behandlingsmetod i USA som kan kanske hjälpa Hugo, så börjar läkare i hela Sverige att uppmärksamma Hugo och hans tillstånd.
Jag undrar varför de inte visste om Hugos existens innan media började skriva om honom?
Är det så att inom Sverige så pratar sjukvården med varandra utan håller sig inom sitt landsting och geografiska område?
Obegripligt!
Media Länkar:
Kjell Broberg: Svenska sjukvården dömde mig till döden (Expressen)
PETÖ-metoden och svensk CP-behandling; Sjukvård blir vanvård ( Folket i Bild / Kulturfront)
Konduktiv pedagogik (RBU)
Var 4:e fetmapatient drabbas av biverkningar (GT)
Hängande hud svår bieffekt för tonåringar (SydSvenskan)
Hon kan bara äta isglassar (Expressen)
Livet efter magoperationen (P4 Väst)
Hugo kämpar mot döden – varje dag (Aftonbladet)
Här vaknar Hugo efter operationen (Expressen)
Hugo ska träffa specialistläkare i Göteborg (Expressen)
¨Dödssjuke Hugo ska få hjälp (P4 Blekinge)
”Orimligt” att göra benmärgs-transplantation på Hugo (P4 Blekinge)
Hugos hud lossnar när han leker – får ingen hjälp i Sverige (Expressen)
Ann-Mari's Blogg 
Den fina svenska sjukvården är och har alltid varit en myt. Att bli akut sjuk i sverige är en katastrof. Särskilt i området tillhörande Huddinge Karolinska. Troligen har dom bara en enda läkare på varje avdelning. En för medicin en för kirurgi mm.
Att komma in akut är ett rent helvete. Det börjar med att om jag själv skall köra en sjuk människa så finns det just nu inte ens plats att stanna vid akutintaget. Där råder stoppförbud förutom för ambulanser trots att det är gott om utrymme. Att parkera är ett ännu värre helvete. Den kan finnas platser som ligger cirka 1200 meter från akutintaget. Kostar 50 kr. per timme. Nåväl, har man ändå lyckats lämna av den sjuke som inte ens kan gå själv så hamnar den sjuke i väntrummet och får tillbringa upp till 12 timmar i väntan, oavsett den sjukes smärtor. Under tiden man väntar att den sjuke skall bli undersökt och förhoppningsvis behandlad, har det nitiska parkeringsbolaget Q-park som ligisterna kallar sig numera, satt böter på bilen, därför att man inte hann fram i tid med ny parkeringsbiljett. Dom står och passar. När den sjuke väl kommer in, blir undersökningen mest av enkelt utförande om det inte är hjärtinfarkt och den sjuke hinner avlida förståss. Den här vården om man kallar smörjan för vård är inte mycket värd. Det är åtskilliga sjuka som sänts hem utan adekvat behandling. En person i min närhet fick en hjärtklaff förstörd vid resa i Danmark. De Danska läkarna sade till mej, att den där klaffen den kan vi rädda på Rikshospitalet i Köpenhamn, om er Svenska sjukvård ger sitt medgivande. dvs betalar för detta. För det är alltid det ekonomiska incitamentet som är styrande i vår välfärdssjukvård. Men så blev det inte. Det var för dyrt. I stället försökte man medicinera den sjuke, så pass att hon klarade en hemresa med vanligt flyg. Men det blev heller inte så. Och att jag skulle få hämta henne med bil detta var uteslutet. Det hela slutade med att man anlitade en taxi från Danmark, i Slagelse som skulle köra den hjärtsjuke hem till Huddinge fullproppad med mediciner, mot betalning så klart. Vi fick betala hela resan minus något litet bidrag. Men den kostade ett antal tusen kronor och taxichaffisen tycket det var en ”god lejelse”. När så den sjuke kom till Huddinge sjukhus hamnade hon på akuten. Där fick hon sitta i 7 timmar innan hon blev omhändertagen, för hon var ju vid liv. Resten då? Jo, någon operation blev det naturligtvis inte för detta skulle kosta för mycket. I stället försökte man medicinera bort den sjukes symtom med diverse olika mediciner. Först på Huddinge sjukhus, sedan hemma. För medicineringen hemma var ju ren vinst det också, för då fick ju den sjuke själv betala både medicinen och hembesöken. Längre fram blev sjukdomen bara värre. Det värsta var att den sjuke fick hjärtflimmer ett antal gånger per månad som hävdes med elkonvertering. Man söver ned den sjuke, stoppar hjärtat och ger en elstöt så hjärtat återfår en någorlunda normal puls. Det här höll den Svenska välfärdssjukvården på med och tillika en massa mediciner som hade svåra biverkningar, ända fram tills man var tvungen att sätta in en ny klaff. Jo då kunde den sjuke välja en syntetisk klaff och en klaff som var tillverkad på grisvävnad. det blev en syntet för grisklaffen hade bara 15 års livslängd och då var man tvungen att göra om hela ingreppet som då skulle kosta ännu mer än det första. Återigen var det pengarna som styrde. Den syntiska klaffen släppte efter bara någon vecka. det blev en allvarlig infektion i såret i hjärtat och man var tvungen att göra om hela operationen. Nu gick det back igen för den Svenska välfärdssjukvården. Den här gången gick det i alla fall bättre. men för att den nya klaffen skulle fungera krävdes och kräver detta mediciner som ger allvarliga biverkningar. Bland annat en som hette Cordaron som påverkar njurfunktionen. Nu är den sjukes njurfunktion så pass nedsatt att det snart är dags för dialys. I dag den 14/2 2012, hamnade den sjuk på Huddinge akutmottagning igen. På grund av den nedsatta njurfunktionen kan inte kroppen göra sig av med diverse produkter och den sjuk får likande gikt. Detta är nu så svårt att den sjuk inte kan gå, kan inte ens knäppa en knapp i sin kofta. Och just i skrivandets stund har den sjuke blivit omhändertagen efter 4 timmar och 17 minuter. Behandlingen: Värktabletter och ny tid för undersökning. Nu om en stund skall jag hämta den sjuke, jag kör i på ambulansinfarten trots stoppförbud. jag tar en träpåk med och drar i skallen på den jävla Q-parkvakt som säger det minsta om att det råder stoppförbud. För et finns nämligen inte plats att parkera när man skall hämta en sjuk person på Huddinge Universitessjukhus som förordar Alvedon mot adekvat vård. Jag är övertygad om att de stackars läkarna vill något annat än skriva ut Alvedon.
Tack för din kommentar ulf o.
Ja, jag skrev i går om vår välfärdssjukvård som politikerna ljugit om i alla tider som egentligen är riktig dålig och ger massor med pengar till landstingen. Annat kan aldrig vara möjligt. Jo min nära anhöriga som är min fru, som fick en ny hjärtklaff år 2000. I går den 14 feb. fick hon åka in akut på grund av kraftigt nedsatt njurfunktion som gett henne artros, så grav att hon inte kan gå. Den nedsatta njurfunktionen är föranledd av mediciner. Jo, det kom ju en medicinläkare där på Huddinge sjukhus efter lång tids väntan för henne och konstaterade att det var nog artros pga nedsatt njurfunktion. Men det värsta av artrosen skulle nog kunna hävas med en cortisonspruta rakt in leden.
Men den sprutan den kunde inte medicinmannen ge, för det borde i stället en ortoped-akutläkare ge som är expert på cortisonsprutor i värkande leder. En sån läkare vet hur man ger en spruta i en artrosbehäftad led bättre än en medicinman, så klart. Så det blev för henne som vanligt, recept på starkare värktabletter och hemresa och med beskedet att du får komma tillbaka i morgon som är i dag den 15 februari. Ja, till akuten så klart och inte till någon avtalad tid, utan bara komma och att få komma in när det fanns ledig läkare. Ja det var orotpedläkaren den enda på akuten som skulle ta sig an henne. För att få den där sprutan gällde det att återigen sitta i många timmar i väntrummet och vänta på att den där ortotped experten kunde ge den där sprutan. Men, som vanligt, den där akutorotopedläkaren prioriterar naturligtvis benbrott och liknande nu i sportlovstider i stället för att ge sprutor till en person som fortfarande lever men har ont. Men det finns säkert ekonomiska incitament även för att få en cortisonspruta som en av välfärdens allmosor. För då fick ju min fru naturligtvis betala ännu en gång samma avgift som dagen innan på 250:- och ytterligare cirka 6 timmar i väntan för den här allmosan som faktiskt ger bra med pengar. Det talas alltid om vad sjukvården kostar. Det talas väldigt lite om människors lidande. En akutläkare, drar in massor av pengar i normala fall. En vanlig distriktsläkare drar in ännu mera pengar. Det är nämligen så att en läkare på en vårdcentral har enbart 5 minuter per patient att göra det som är möjligt för under dessa 5 minuter. Ett läkarbesök på en vårdcentral kostar 160 kronor med totalt ovisst behandlingsresultat. Jo, komma in med tennisamrbåge och be att få en cortisonspruta, glöm detta. ”Det kan du bli ännu sämre av” ficka jag hära för en tid sedan. Det finns ju Alvedon….En röntgen får man betala extra för och kostar 250 kronor. Ja, enkelt uträknat drar en läkare på vårdcentral in 1920 kronor per timme. Inte så illa. Ja, man borde införa obligatorisk röntgen för alla som går till distriktsläkaren. Då skulle man dra in säkert dra in minst 2000 kr. till per patient och timme. Snacka om att sjukvården kostar. Jo visst kostar sjukvården. Alla dessa konferensresor och annat kostar. Försök att få kontakt med någon ledande person inom Landstinget. Omöjligt, för han eller hon är alltid på någon konferensresa eller annat. Vem gör då dennes jobb under den här tiden? Ingen. Jobbet blir inte gjort eller med dåligt resultat. Detta är vår välfärdssjukvård som som vi får nästan gratis……
Tack ulf o för sin kommentar.