När ska ett barn få ro?

Med insyn i flertalet infekterade men avgjorda vårdnadstvister så är jag skrämd av den beslutsamhet och intensitet som den förlorande föräldern, i dessa fall en mamma, fortsätter att driva sin kampanj mot pappan.

It ain’t over till the fat lady sings som det så fint heter, men i dessa tragedier så har divan sjungit och orkestern gått hem för länge sedan.
Ändå fast allt är över, så fortsätter mamman med att förfölja och förtala pappan för att ”rädda” barnet/barnen från honom.
I flera av de fall jag har insyn i så är mamman dömd för antingen egenmäktighet med barn eller grov egenmäktighet med barn. Vårdnaden om barnet/barnen är bestämd och hur och när mamman får eventuellt något som helst övervakat umgänge med barnet/barnen finns i de flesta av fallen reglerat och bestämt.
Domslut eller inte, dessa mammor känner sig inte hindrade från att bland annat söka upp barnen i skola/förskolan, knacka på hemma hos barnen och sprida ”information” i det kvarter som pappan och barnet/barnen bor.
Med ”information” menar jag allt från att pappan är pedofil till att han är en ökänd hustrumisshandlare och gillar att titta på porr.
Mamman fortsätter konstant att anmäla pappan och hans nya familj till socialen och polisen. Oftast är det samma gamla anklagelser med nya datum och platser för var övergreppen på barnen har ägt rum.
Där till har mamman sin trogna armé av familjemedlemmar och nära släktingar samt vänner som backar henne i alla dessa aktioner för att som de säger ”rädda” barnet/barnen. Det är som en kollektiv psykos som vägrar att ge sig och inse sanningen.
Sanningen som är att det är mamman som är den olämplige föräldern, att det är hon som inte anses vara till barnets bästa som vårdnadshavare. Barnets bästa är gömt sedan länge av mamman och hennes vänner.

Att mamman och hennes armé skadar barnet/barnen med sitt agerande det är det ingen som bryr sig om av dessa engagerade anhängare och medlöpare. För det är ju pappan som är den onde och ingen annan. (Han är ju man!!!)

Barnen är inte trygga i sitt egna hem eller i skolan eller ens när de är ute och leker för deras mamma anser sig ha rätt i det hon säger och gör allt för att få sin vilja igenom och för att inte bli av med kontrollen över barnet/barnen. Kosta vad det kosta vill.
Tyvärr så är kostnaden barnen, barnen som hon säger sig älska och som hon vill rädda.
Hur kan man rädda ett barn om man är den som gör att barnet är i fara ???

Egoismen är obeskrivlig och jag kan inte begripa att det är så många som faller för mammans lögner och hur de kan leva med det enorma svek som mamman är skyldig till gentemot sitt/sina barn. Mamman verkar inte ha några problem alls med att leva med det svek som hon är skyldig till, hon är så jävla stolt över sina gärningar så det finns inte ord som räcker till för att beskriva det…

Så när ska ett barn få ro ?

Man kan reflektera över att det verkar vara inte vara lika lätt för en pappa att få alla skyddsåtgärder för att slippa mammans terror som en mamma har för att slippa ifrån pappan till barnen…
Så att få lugn och ro är svårt om det är mamma som är den som ställer till det.
Kan man sätta hopp till stalkinglagen, eller ?

En parentes, i de flesta fall när en pappa blivit dömd för samma brott så är det ytterst få som efter avtjänat straff startar samma intensiva och destruktiva kampanj mot mamman och barnet/barnen. Man kan ju undra varför det är en så enorm skillnad?