Efter att den kidnappade mannen som kallas för ”försvunna miljonären” och ”25-åringen” påträffats skapligt välbehållen så har det skrivits en hel del om detta drama i svensk press.
Expressen har i sin Dokument/Lördag skrivit om tidigare svenska kidnappningsoffer och har valt rubriken. :
Expressen 7/1 2012
Ingressen till Expressens artikel om de svenska som upplevt en kidnappning är följande:
Svenska kidnappningsoffer hade olika strategier för att överleva, men alla bär de med sig fruktansvärda minnen.
De försökte bygga upp en relation till sina kidnappare, de tänkte på sina familjer för att hålla modet uppe – och kom ur fångenskapen med livslånga trauman.
– Vi kommer att få se fler fall, men ingen dramatisk ökning. Det är ett komplicerat brott som sällan lönar sig, säger kriminologen Leif GW Persson.
Min reaktion på alla skriverier om dels det aktuella kidnappningsdramat och även denna artikel av Expressen är följande:
Tror ni att barn som kidnappas av en av sina föräldrar upplever det annorlunda än dessa vuxna som kidnappades av främlingar?
Är barnens trauma mindre eller likvärdigt till de vuxnas upplevelse av att vara kidnappad?
Egenmäktighet med barn eller Grov Egenmäktighet med Barn kontra Människorov är lika vidriga och traumatiserande brott för brottsoffret och dess familj.
Tyvärr så anser det Svenska rättsväsendet att Människorov är ett brott som ska bestraffas hårdare än Egenmäktighet med barn eller Grov Egenmäktighet med Barn.
Brotten är lika, brottsoffret blir kidnappat, men i det ena fallet så känner brottsoffret sin förövare och är redan innan kidnappningen beroende av kidnapparen och i det andra så är det okända som kidnappar brottsoffret.
Jag ser smärtan, traumat och ovissheten om vad som har hänt den kidnappade i alla fall, det spelar ingen roll om det är ett barn eller en vuxen som kidnappas.
När ska det Svenska rättsväsendet förstå att ett barn som kidnappas av en förälder är lika mycket ett brottsoffer som en vuxen som kidnappas ?
Och när ska Egenmäktighet med barn eller Grov Egenmäktighet med Barn vara likställt Människorov när det gäller straff och straffpåföljd?
Brott mot barn av en förälder är ett dubbelt svek och det är lika mycket om inte mer traumatiskt för barnen som kidnappas, eftersom de blir svikna av en person de ska kunna lita på och de blir svikna av det Svenska rättsväsendet som inte ser brottet som ett tillräckligt allvarligt brott när det gäller straffpåföljd vid en fällande dom.
Media Länkar:
Offren bär med sig livslånga trauman (Expressen)
Kidnappningen av Erik Westerberg (P3 Dokumentär)
Ann-Mari's Blogg 
BRA skrivet Ann-Mari. Du sätter ord på det jag också undrar så mycket över. Hur kan det särskiljas så stort mellan offer och offer. Barn som kidnappas är tydligen inte av samma intresse för vare sig polis eller media och jag ställer mig frågan varför, men finner inte några svar.
Tack Madde!
Det är skillnad på folk och folk.
Jag kommer ihåg kidnappningen av Siba-Fabian och vilket stort
polispådrag det var – till och med i lilla Lammhult
(på vägen till Jönköping från Växjö).
När min dotters mamma mer eller mindre kidnappade vår dotter,
steg socialtjänsten in och skyddade henne och Uppsala tingsrätt
legitimerade kidnappningen genom att tilldöma mamman boendet
för dottern (trots att både mor och dotter vid tidpunkten för domslutet
var familjehemsplacerade). Det verkar som om många tingsrätter
är benägna att belöna kriminella handlingar i vårdnadstvister.
Om föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet
(vilket vi har haft sedan dottern var 3 veckor gammal),
måste BÅDA föräldrarna godkänna flyttanmälan.
En pappa som opponerar sig räknas bara som bråkstake.
Jo Uffe,
Det är skillnad på folk och folk.
Socialstyrelsen håller på med en så kallad verksamhetstillsyn av socialtjänsten i Uppsala, antalet sociala dikeskörningar är misstänkt stort där. Man har valt ut några värstingfall.
Däremot måste vara realistisk, i förvaltningsrätt eller kammarrätt finns någon expertis vad gäller socialt arbete, man går helt i socialtjänstens ledband. Det finns fler fall där socialtjänsten och juristerna inte förstått vad man genom sina bedömningar åstadkommer – det blir kaos i systemet för den som dessutom är vårdnadshavare om den är delad, det sker så kallad tredskodom av folkbokföringen som innebär att barnet folkbokförs enbart utifrån var dygnsvilan tillbringas. Det innebär att det är helt omöjligt att sköta barnets ekonomi för den vårdnadshavare som inte har samma adress – alla utdrag från banker och finansinstitut skickas till den adress som barnet är folkbokfört på. Om då den andre vårdnadshavaren saboterar all kommunikation och inte lämnar ifrån sig uppgifterna, tar soc detta som ett tecken på att den andre (!) parten inte hyser den ekonomiska omsorgen om barnet. Kafka (eller ren dumhet). Samma sak gäller ofta för information från skola och hälsovård.
På det sättet blir sitsen för en ansvarskännande vårdnadshavare mycket svår. För att inte tala om den känslomässiga delen, och hur barnen så småningom (som vuxna) kommer att se på de märkliga bedömningar som soc gjort. Alla journaler bör sparas, för att undvika effekten av gallringar – vilket blivit tydligt efter Upprättelseutredningen.
Jag tror tyvärr inte att det är så mycket att hoppas på som resultat från Socialstyrelsens verksamhetstillsyn av soc i Uppsala. bristande omdöme och trista beslut i enskilda fall – de kan aldrig göras ogjorda. Som tillsynsmyndighet tycks det vara en tandlös tiger; händelser som i Mark, Gottsunda, Visby eller Sandviken skulle aldrig ha skett.
En barndom går inte i repris.
Gurra,
Tack för din kommentar!
Och du har så rätt, En barndom går inte i repris.
(tyvärr så begriper en del människor inte det.)
Jag trodde vi hade kommit längre och nu år 2012 ses barn som egna individer till skillnad från ”förr i tiden”. Vi är många som mår illa när det beskrivs i vår historia hur barn behandlades och sågs som mindre värda. Nu skall vi ju veta bättre, men barnkonvention och allt. Men som alltid är det inte vad som sägs som visar på sanningen utan handlingen.
Just det Gurra, en barndom går inte i repris.
Madde,
Tyvärr så är det mycket kvar även om det är 2012 nu.
Tack Ann-Mari,
och tack Gurra för den utförliga förklaringen.
Jag har en känsla av att jag aldrig kommer att få uppleva
att polishelikoptrar och poliser med automatvapen
letar efter kidnappade barn, under min livstid.
Referens till min förra kommentar om kidnappningen
av Fabian Bengtsson och polispådraget i Lammhult
gällande polishelikoptrar och poliser med automatvapen.
Uffe,
Du kommer nog inte få uppleva att polishelikoptrar och poliser med automatvapen
letar efter kidnappade barn i Sverige under din livstid, såvida inte någon högt uppsatt persons barn blir kidnappat.
@Ulf Andersson. Ge inte upp. Du är inte ensam, vi är många.
Men ibland behövs tydliga och lite extrema pilotfall.Jag tänker på Patrik Sjöbergs berättelse och ett radioprogram i somras där mamman berättade att det faktiskt funnits en pappa, men att han blev utmanövrerad av styvpappan innan det gick riktigt snett. Finns säkert många bottnar i att det blev så, men för allas del – fortsätt kämpa (om 10-20 år vet ingen hur just era förhållanden kommer att se ut, då gäller det att åtminstone ha försökt).
Samma gäller för barn och ungdomar som ”kidnappas” av sociala myndigheter.