Snart slut då

Ett nytt år börjar snart och jag funderar på det som snart har tagit slut.
Det har hänt en hel del under året och kan man minnas allt som är värt att minnas?
Eller är det som vanligt att en del saker glömmer man bort och tycker att det inte har hänt något märkvärdigt under detta 2011?

Tsunami, Juholt, Etiopiensvenskarna, Sandviken-fallet, Dagmar, Fukushima, William&Kate, Patrik Sjöberg, Utøya, Barnporrhärvan, Kronprinsparet väntar smått, Jordbävning, Arabvåren, SOS-alarm, Barnläkaren, Sigtunamamman, Kungen på porrklubb?, SJ, Mattias Flink, SAAB, Julian Assange.
Några av de händelser som jag kommer på utan att anstränga de små grå allt för mycket.

Så vad ska jag börja med då?

Början är ju alltid värst så kanske jag ska ta SJ och få det överstökat ?

När 2011 började så var väderleken hård och snön yrde, när 2011 slutar så blåser det snålt och träden hänger farligt nära kontaktledningar utmed Sveriges under dimensionerade järnvägsnät.
Att man från SJ har tillsatt, tror jag, en snögeneral som har ett nationellt ansvar för snöröjningen verkar inte ha hjälpt, eftersom SJs tåg har problem att gå även en vinter med ytterst lite snö.
Så är det inte snöröjningen eller bristen på dito så är det en ytterst snäv tolkning av vad Trafikverket rekommendationer angående trafik som ställer in tåg och eventuella ersättningsbussar.

För tydligen så tolkade SJ att man inte heller kunde åka buss under och efter Dagmar.
Både Trafikverket och Swebus VD Joakim Palmkvistkontrar med att SJ misstolkar Trafikverkets uppmaningar till trafikanterna och de dåliga ursäkterna som SJ har förstör för resenärerna.
SJ surar över att de resenären, luttrade och hårt prövade, klagar på bristande information. SJ tycker att man blivit orättvist behandlad efter Dagmar.
Hmm, låt mig tänka. Jag anser att man ska ha bra och tillförlitlig information oavsett rådande väderlek eller andra yttre omständigheter som eventuellt kan påverka den verksamhet man bedriver. Att man från SJ valt att tolka Trafikverkets rekommendationer för trafikanter under Dagmar så hårt att man inte ens satte in ersättningsbussar och hade ytterst lite information att delge sina kunder är värt att kritisera.
Så sluta hänga läpp och tänk på de som fortfarande är utan ström och telekommunikation efter Dagmars framfart. Där finns det plats för klagomål.

När det gäller de som saknar telefoni så har det även uppkommit ett problem med trygghetslarmen. Och som gräddet på moset så har Telia valt att INTE prioritera att fixa fel där det även har blivit fel på trygghetslarmet.
Men om det ursprungliga felet är på en detalj/sak som Telia äger och som följd av detta fel även blir ett sekundärt fel på trygghetslarmet, borde då Telia inte ta sitt ansvar och fixa det primära felet ???
Eller har jag missförstått Telias skyldigheter gentemot sina kunder ?

När det gäller elen så kan jag inte heller begripa att det har varit så svårt för elbolagen att se till att det är ordentligt röjt kring ledningarna, det är ju inte första gången en storm river ned elledningar i och med att träd faller. Finns det inte regler som dikterar hur mycket det ska vara röjt kring ledningarna ?
Fram för saftigare och kännbarare viten till de elbolag som inte ser till att de elledningar som inte är nedgrävda är fria från chansen att träffas av ett eller flera nedfallna träd.

Det har ju varit en hel del skriverier kring vår statschef och huruvida denne varit på porrklubb eller ej. Är det någons ensak om vår statschef varit på porrklubb om inget brott har ägt rum vid detta eventuella besök?
Foton och påståenden har vandrat runt i pressen som sanningar, lögner och rena spekulationer i efterstormen till en bok om Sveriges statschef.
Å andra sidan så har det även skrivits att kronprinsparet väntar smått och sensationella påståenden att babyn syntes sparka alternativt röra sig under den vackra midnattsblå paljettklänningen som kronprinsessan bar under prisutdelningen på Konserthuset.
Var det en spark eller var det bara paljettklänningen som spelade ett spratt?
Vem vet? Vacker klänning bar hon i alla fall.
Vidare så har det röstats i riksdagen om ökad insyn i hur hovet spenderar apanaget. Och jag hoppas att vi då, när det redovisas hur pengarna spenderas, får veta hur mycket det kostar att arbeta med välgörenhet i New York.

Jag är otroligt glad över att det är flera barn som varit kidnappade som fått sin frihet åter under året!
Bland dem som fått sin frihet är bland annat åttaårige Taymaz Sabzandam, nioåriga LA och sjuåriga FH.
I oktober 2010 skrev jag bland annat följande som jag fortfarande står för :

Att bryta mot lagen är inget som jag någonsin kommer att kunna godta eller bedriva lobbyverksamhet för. Speciellt inte när man som förälder, både mamma eller pappa, gör det egoistiska i att ta sina barn och gömma dem.
Barn är inte saker eller spelbrickor du kan använda mot den andra föräldern. Detta gäller både för mammor som för pappor.

Kämpa för era barn, men gör det på rätt sida lagen.

Det finns massor med fler barn som göms undan av en av sina föräldrar.
Jag kommer att fortsätta att kämpa för dessa barn och jag hade hoppats att Sverige hade fått tummen ur arslet och infört larmnumret 116000.
Annelie Enochson är riksdagsledamot för Kristdemokraterna i Göteborg och hon har den 10:e januari 2011 publicerat en debattartikel i GP om larmnumret 116000. Jag ger tummen upp till Anneli för hennes arbete kring bortförda barn!
Carina Hägg Socialdemokrat från Jönköpings län har lämnat in en skriftlig fråga angående detta viktiga larmnummer adresserad till Kristdemokraten Maria Larsson och tillika barn- och äldreminister.
Här är ett citat från Carinas fråga till Maria:

Enligt det EU-beslut som togs för över fyra år sedan ska alla EU-länder införa ett larmnummer. Vi vet att bortförande av barn ofta är ett gränsöverskridande problem och att ett snabbt agerande ofta är avgörande för utgången av ett ärende. Tidsfristen för Sverige att införa ett larmnummer för saknade barn har gått ut och regeringen hänvisar till kostnaden. Enheten på UD är ansträngd och antalet konsulära ärenden tenderar att öka. Barnrättsfrågor borde ha prioritet, men Sverige är ett av de länder där ännu ingen svarar på numret 116 000.

Avser statsrådet Maria Larsson att mot bakgrund av det anförda ta initiativ för införande av larmnummer 116 000?

Och Maria svarar som en politiker svarar när det blir lite väl direkta frågor.:

Jag har redan i somras meddelat regeringens avsikt att undersöka möjligheterna för att larmnummer 116 000 för anmälan av försvunna barn tas i bruk även i Sverige. Socialdepartementet arbetar för närvarande tillsammans med Försvarsdepartementet och Näringsdepartementet för att hitta den bäst lämpade operatören för larmnumret 116 000 och rutinerna för dess användning anpassad till de svenska förhållandena. Min förhoppning är att larmnumret ska kunna tas i bruk under våren 2012.

Det var ju trevligt att Sveriges barn- och äldreminister har förhoppningar!
Tyvärr så hjälper dessa förhoppningar inte ett skit de barn och de föräldrar som är drabbade av detta brott.
Men har förhoppningar du, Maria Larsson. Men se till att dra åt tummskruvarna och slå näven i bordet också!
Dels när det gäller att få igång larmnumret 116000, en Samordningsmyndighet för ärenden om bortförda barn och för att Sverige och EU få igång ett fungerande larmsystem liknande det Amber Alert system som Kanada och USA har.

Med dagens teknik så kan informationen om de saknade barnen och förövaren spridas snabbt och effektivt. Vilket gör att fler är uppmärksammade på att ett eller flera barn har kidnappas. Ju fler som är uppmärksammade – ju snabbare kan barnen påträffas.
Det kan också betyda att barn som lever gömda hittas snabbare än i dag.

När det gäller bortförda barn så har bland annat Sveriges Radios nyheter Ekot och P1 Morgon uppmärksammat att allt fler föräldrar rymmer utomlands med sitt/sina barn.
Några dagar efter medias uppmärksamhet så gick UD ut och informerade på sin hemsida där man förklarade hur man arbetade med de ärenden som rör barn som förts utanför rikets gränser.
Tyvärr är UDs artikel inte någon kioskvältare och inte ens en lätt bris av stöd och tröst för de föräldrar som ensamma kämpar för att få hem sina kidnappade barn.

Artikeln kan sammanfattas med Mycket snack och lite verkstad.

Barn som förs bort till ett annat land verkar inte vara en allt för högt prioriterad arbetsuppgift på UD, det är dock möjligt att den svenska ökända och numer inte speciellt effektiva tysta diplomatin är i arbete men det tror jag knappast.
Att Sverige som land borde göra mer för att få hem de barn som hålls utomlands är självklart anser jag. Att man inte trycker på mer i de fall med bortförda barn där Haagkonventionen är undertecknad är pinsamt och en stor skam.

Det är många barn som lever totalt isolerade och under en enorm psykisk press från den bortförande föräldern just nu. Barnen är av svenska myndigheter mer eller mindre övergivna. Barnen är svenska medborgare, men deras rättigheter som barn och medborgare av detta land är kastade på soptippen av de svenska myndigheterna.

Hur kan detta vara möjligt och hur kan detta få fortgå?

När det gäller barn så har Sverige, åter igen, blivit kritiserat av FN:s barnrättskommitté angående att Barnkonventionen ej blivit införd som lag.
Den övriga kritiken från FN:s barnrättskommitté i Genève gäller bland annat också om att det behövs bättre statistik avseende antalet barn utsatta för människohandel, bättre skydd för ensamkommande barn som söker asyl och barn som är papperslösa, utvidgad definition av barnpornografi, ökat skydd för barn mellan 15 och 18 år som utnyttjas sexuellt samt att barn utsatta för människohandel lättare ska kunna få uppehållstillstånd. I sin granskning så noterar FN:s barnrättskommitté även att det finns inget inom svensk lagstiftning som hindrar en person som dömts för sexualbrott att arbeta med barn.
Sverige fortsätter att hårdnackat och envist att hävda att svenska lagar i allmänhet ger barn bättre skydd än vad konventionen gör.

Vadå ”i allmänhet” ???

Barn vinner man ju inget val på, de får ju inte rösta, är det en av orsakerna till att de styrande är så förbannat senfärdiga och ovilliga att fixa till en trygghet och rättigheter för barnen som bor i Sverige?

Barns trygghet är viktigt och barn ska kunna lita på att de får hjälp och skydd om deras föräldrar inte är lämpliga som vårdnadshavare.
Tyvärr så har det visat sig att ibland så är Socialtjänsten lite väl ivriga i vissa fall att se till att barn är trygga och att de inte far illa.
Sandviken-fallet har tydligt visat hur lite det behövs för att Socialtjänsten ska besluta att barn ska omhändertas och föräldrarna ska anklagas för sexuella övergrepp.
Att hela utredningen i Sandviken-fallet utgår från att det verkligen har hänt barnen något som är brottsligt är absurt och regelvidrigt.
Men ack så vanligt förekommande.

Det finns fler föräldrar i Sverige som kan vittna om att socialtjänsten redan från början tror full och fast på den orosanmälan som kommit in. Att denna anmälan kan vara falsk eller enbart oro för att det eventuellt kanske är något som kanske inte står rätt till verkar inte göra socialtjänstens arbete att kontrollera om något verkligen har hänt är det första man gör.
I Sandviken-fallet så tog man ifrån tårna på en gång och sedan så rullade det på.
Hela förfarandet med att redan från start utgå från att föräldrarna hade utsatt barnen för något påminner om rättsfallet McMartin preschool i USA.
Precis som i Sandviken-fallet så användes videoförhör med barnen när man utredde anklagelser kring sexuella övergrepp på McMartin preschool.
Och precis som i Sandviken-fallet så missbrukades dessa videoförhör av utredande myndighet.

Det helt absurda är att ett av barnen som förhördes under utredningen mot McMartin preschool, en pojke, som säger att absolut inget har hänt blir maratonförhörd av ”experter”. Experten säger till pojken att han är ”dum i huvudet” för att han inte berättar vad som har hänt, då alla andra barn har berättat vad som har hänt med honom på dagiset.
Då förhören var så långa så kollade åklagarsidan bara igenom delar av videobanden och valde ut fördelaktiga bitar, medan försvaret gick igenom varje sekund och då hittade de denna ”trevliga” incident när ”experten” sa att pojken är dum i huvudet för att inte berätta ”sanningen”.
Åklagarsidan och deras ”experter” hade lite svårt att förklara detta beteende mot pojken och de andra barnen. Åklagaren hade dessutom svårt att förklara varför inte de tog upp detta övergrepp av ”experten” mot pojken. Barn borde ju skyddas mer under förhör mot för vuxna, men inte i detta tragiska fall.

I Sandviken-fallet så kan jag då säga att den polis som höll i förhören inte verkar vara så speciellt utbildad i att förhöra barn.
Ska inte de poliser som förhör barn vara försiktiga och inte på några villkor ställa ledande frågor och utföra gester för att illustrera vad de menar?
Det är ju klarlagt att de videoförhör som hölls med barnet från Sandviken var ledande och innehöll gester som helt klart påverkade barnet att säga saker som inte var sanningsenliga och verklighetsbaserade.
Polisens förklaring när hon blir konfronterad med sina ledande frågor och gester tyder på att hon inte är överhuvudtaget lämpad att arbeta med barn eller utredningar som rör barn.
Att bekräfta att övergrepp hade ägt rum verkar ha varit det primära med dessa förhör, eller har jag missuppfattat det hela?

Här hittar du Mardrömmen, tillgänglig fram till den 13 januari 2012.

I andra fall som jag har fått tillgång till så har den förhörande polisen totalt ignorerat barnets berättelse och svar. Det har varit en jakt på bekräftelse för de anklagelser som barnets mamma gjort mot pappan.
Just själva bekräftelsen eller avskrivandet av misstankarna verkar vara en kombination som det är svårt att arbeta med. Speciellt när det är anklagelser om övergrepp på barnen, allt från ringa misshandel till regelrätta grova sexuella övergrepp.
Då är det som om det redan är bekräftat från vuxenvärlden att övergreppen har ägt rum och det enda som behövs är ett videoförhör med barnen som bekräftar att anmälan om övergrepp är sann så att ett åtal kan väckas.

Just Sandviken-fallet som togs upp av SVTs Uppdrag Gransknig gjorde att en hel del debattartiklar och blogginlägg skrevs.
Och en debattartikel som jag uppmärksammade på min blogg var skriven av Hjördis Flodström Enquist, Universitetsadjunkt vid ­socionomutbildningen vid Högskolan i Gävle.
Hjördis var inte glad över UGs granskning av Sandviken-fallet men för att distansera sig från just Sandviken-fallet så hon kan koncentrera sig på att vara irriterad på UG så har Hjördis skrivit följande i sin debattartikel:

Jag har följt den pågående debatten efter Uppdrag granskning den 2/11 om Sandvikens socialtjänsts agerande i fallet med misstänkt sexuellt övergrepp mot ett barn. Jag kan inte uttala mig i detta specifika fall, men det finns ett generellt problem när media skildrar dessa typer av fall.

För att vara en person som inte kan uttala sig i detta specifika fall som det i Sandviken är, så är Hjördis väldigt på det klara med att enbart en sida av fallet är beskrivet i UGs reportage.
Men jag undrar, efter ha läst Hjördis långa och välskrivna debattartikel, har Hjördis förstått att socialtjänsten inte gjorde någon som helst undersökning eller hembesök innan man tog beslut att tvångsomhänderta barnen?
Det enda som socialtjänsten hade som underlag för detta beslut var telefonsamtalet från systern till mamman.
Är det så Hjördis vill att socialtjänsten ska arbeta?
Hjördis påpekar i sin debattartikel att hon har hela 40 år av erfarenhet av att bland annat arbeta med utredningar av barn och det ger en bild av att hon vet bäst och att allmänheten bara blivit upprörda när det gäller Sandviken-fallet på grund av UGs vinklade reportage.

Jag får denna känsla när jag läser Hjördis debattartikel att de fall av misstänkta sexuella övergrepp hon skriver om är konstaterade fall av sexuella övergrepp som inte blir ”godkända” i svensk domstol. Det är som om blotta misstanken att det kan förekomma sexuella övergrepp gör per automatik att det ÄR sexuella övergrepp och den svenska rättsprocessen är inte kapabel att skydda barnen och straffa förövarna.

När det gäller blotta misstanken om sexuella övergrepp i kombination med barn så har även Monica Dahlström-Lannes deltagit i debatten genom sin artikel ”Barn tvingas umgås med misstänkta våldtäktsmän” på Newsmill.

Hela artikeln, som jag uppfattar att Lannes verkar ha baserat på hela sin erfarenhet som vålds- och sexualbrottsutredare i Eskilstuna, handlar om att det vore bättre att tvångsomhänderta barn än att de ska få bo under samma tak som en misstänkt våldtäktsman.
Så vad jag uppfattar av Lannes artikel så är det så att vid minsta lilla misstanke på övergrepp så ska barnet eller barnen tvångsomhändertas, ungefär som i Sandviken-fallet antar jag.
Lannes skriver i sin artikel att många socialförvaltningar omöjliggör en kvalificerad polisutredning genom att inte tillfälligt omhänderta barnet.

Hur är det med att börja med en kvalificerad utredning av socialtjänsten då?

Sandviken-fallet har belyst det som många i detta avlånga land redan vet om och har erfarenhet av, nämligen att socialtjänsten ser till att barn tvångsomhändertas innan en inledande utredning är påbörjad för att ta klargöra på om anmälan är befogad eller ej.

Så den misstänkta våldtäktsmannen som Lannes skriver om i sin artikel.

Tydligen så har Lannes enbart erfarenhet eller så anser hon att det är enbart ett kön som kan begå sexuella övergrepp där i bland annat våldtäkt, för hon skriver enbart om män.
I början av artikeln så är det inte lika tydligt men när man kommer till mitt i den så är det tydligt att Lannes är inriktad på män – pappor – som förövare.
Speciellt om denna man – denna pappa är ensam vårdnadshavare, och hur ofta är det en ensam pappa som är vårdnadshavare, så är det absurt att inte barnet eller barnen omhändertas för att polisens utredning ska gå lättare.

Det är pinsamt tydligt att Lannes inte ens tänkt tanken eller kan tänka tanken att en kvinna – en mamma – kan även hon begå sexuella övergrepp. Om Lannes nu ska påpeka, genom sin debattartikel på Newsmill, det orimliga med att barn inte tvångsomhändertas under en utredning om eventuella övergrepp då borde hon ju ta med både män och kvinnor i sitt resonemang?

Vad Lannes inte verkar förstå eller vill inse (precis som många som arbetar inom socialtjänsten) är att det första som ska göras är en inledande utredning av socialtjänsten när en anmälan kommer in, denna inledande utredning ska påvisa om det förekommer något som utsätter barnet för skada/fara i hemmet.
Denna inledande utredning är viktig eftersom den är grunden för om anmälan ska avskrivas eller om polisen och åklagare ska kopplas in.

”I samhällets omsorg för barnen ingår att få växa upp utan att utsättas för övergrepp. Här kan det noteras en blind fläck i myndigheternas handläggning. Sexualbrott uppfattas som en strikt manlig företeelse. När barn berättar för sociala myndigheter och polisen vad kvinnor har utsatt dem för ifrågasätts uppgifterna. Vår gamla syn på vad som är manliga och kvinnliga egenskaper har skapat en möjlighet för förövare att gå fria från brott.” Det skriver frilansjournalisten Patrik Nyberg.

Just att kvinnor kan begå sexualbrott verkar röra upp en hel del heta känslor. Exakt varför begriper jag inte, då jag vet att både kvinnor och män kan begå brott och då även sexbrott.
Det verkar som om pedofiler och de som våldtar enbart är män enligt vissa skribenter och bloggare.
Att så totalt ignorera och förneka att kvinnor kan begå brott och att de kan våldta och utnyttja sexuellt är obegripligt. Lika obegripligt som de anklagelser som framfördes i ett blogginlägg av en journalist i samband med att Patrik Sjöberg berättade om att han utsatts för sexuella övergrepp av sin tränare.

På Newsmill så har det publicerats en hel del debattartiklar och jag vill uppmärksamma er på följande:

I debatten om ”brottsoffer som samhället glömt”, så finner jag det glädjande att Moderaterna arbetar aktivt med frågan om våld i nära relation. Samtidigt så förundras jag av över den tystnad som råder kring det våld som sker mot män och pappor, skriver Markus Ollikainen från Pappamanualen.se.

Anders Brandt, polis som studerat genusvetenskap publicerade en debattartikel angående relationsvåld den 14 december.

”Polisens arbete mot brott i nära relationer handlar om mäns våld mot kvinnor, våld mot barn, våld i samkönade parrelationer och hedersrelaterat våld.”

Citatet är taget direkt från polisens egen hemsida för en tid sen. Jag ber om ursäkt för att jag dröjde så länge med att skriva detta inlägg. Mediedrevet, indignationen, de stora tv-debatterna har väl redan behandlat den uppenbara frågeställningen till leda, det är väl bara så att jag missat det? Eller? För denna uppenbara diskriminering av heterosexuella vuxna män som brottsoffer kan väl inte ha gått kultureliten förbi?

Kristian Lundberg skrev en debattkolumn om kvinnomisshandel i Helsingborgs Dagblad förra månaden. Enligt grundkursen i opinionsbildning och klassiskt claims-making-mönster 1A använde han sig av personliga erfarenheter, utvald statistik, och betoning av exklusiviteten i problemet. På detta sätt skapade han ännu ett av många inlägg i ”sanningen” om kvinnomisshandel. Han gjorde stor affär av att detta gigantiska problem var så nedtystat.

Det som är deprimerande och skrämmande är att mycket av det arbete/stöd som finns kring relationsvåld och som riktar sig till män är upplagt så att mannen ska lära sig att sluta slå.
Att mannen kan vara brottsoffret och ha blivit slagen är det ingen som verkar veta eller bry sig om. Han ska sluta slå punkt slut.

Relationsvåld, våld i nära relationer, kan både män och kvinnor bli offer för – lika väl som att de kan vara förövaren av.
När ska vi kunna tala öppet om relationsvåld mot män i Sverige?
Varför är det så svårt att tala öppet om att en man kan vara offret i relationsvåld?
Varför är det så svårt att tala öppet om att en kvinna kan vara förövaren i relationsvåld?

Varför är relationsvåld enbart tolkat som Mäns våld mot kvinnor ?

Kan det bero på den ensidiga och effektiva lobbyverksamhet som ROKS hållit på med och fortsätter med ?

Den 25:e november, på den av FN utsedda internationella dagen mot våld mot kvinnor, publicerade ordföranden i ROKS, Angela Beausang en debattartikel på Newsmill under ämnesrubriken Vårdnadstvister.

Kvinnojourerna i Sverige har under årtionden vittnat om att familjerätten i Sverige inte tar våld mot kvinnor och barn i nära relation på allvar. Detta är ovärdigt ett land som säger sig värna om kvinnofrid och som har skrivit under barnkonventionen, skriver Angela Beausang, ordförande i Roks.

Jag vill först påpeka för Angela och ROKS att Sverige har skrivit på Barnkonventionen och ratificerat den, men det betyder inte att Sverige behöver följa Barnkonventionen till punkt och pricka. För att det ska ske så måste Barnkonventionen skrivas i Sveriges Lag.

Jag skulle gärna vilja veta hur ROKS anser att det inte tas hänsyn till relationsvåld ibland annat familjerätten i Sverige. Man påstår att kvinnojourerna i årtionden vittnat om att familjerätten inte tar våld mot kvinnor och barn i nära relation på allvar. (Som vanligt så talar inte ROKS om relationsvåld utan enbart om våld mot kvinnor och barn utfört av män)
Var finns statistiken?
Hur kan man skriva att kvinnojourerna i årtionden vittnat om att familjerätten inte tar våld mot kvinnor och barn i nära relation på allvar och inte redovisa hur man fått fram denna uppgift?

I en liten parentes så vill jag även uppmärksamma er på Reinfeldts Jultal 2011.
Jultalet som handlade om relationsvåld. För att få mer info kring relationsvåld så har Statsministern har rest runt i landet och besökt bland annat en hel del kvinnojourer och även Uppsala Mansjour.

UNT 23/11 2011

Och jag vill påpeka att även om Reinfeldt nämnde att även män kan vara offer för relationsvåld så var det, som vanligt, mest inriktat på att kvinnor är offer och män slår. Reinfeldt gav även en rejäl eloge till kvinnojourerna för deras arbete mot relations våld, förlåt mäns våld mot kvinnor.  Är någon förvånad?

SydSvenskan skriver följande om Reinfeldt och dagens Jultal på Skansen:

– Vi måste alla ta avstånd från våld, sade han.

Reinfeldt uppgav att regeringen har avsikten att skärpa straffen för kvinnofridskränkning. Han utlovade också fler resurser till kvinnojourer och ökat stöd till forskning om våld i relationer.

Skärpa straffen för kvinnofridskränkning?
Men vad fan hjälper det de män som är offer för relationsvåld?
Och vad hjälper det barnen som också är offer när deras mamma eller pappa blir slagen ?

Och vad hjälper mer resurser till kvinnojouren de män som behöver hjälp och skyddat boende för att de är offer för relationsvåld? Inte ett jävla dugg!

Forskningen kommer den ha förutfattade åsikter och slutsats, eller kommer den ta upp ALLA former av Relationsvåld med både manliga och kvinnliga förövare?

Men visst, vi alla ska ta avstånd från våld – all slags våld och detta oavsett vem som är förövaren.

Och nu åter till tipsen om debattartiklar på Newsmill.

I Sverige har både barn och deras mammor har rätt att kräva faderskapstest, men en man kan inte ens få hjälp av en domstol att göra ett. Detta leder till att massor av barn inte vet vem som är deras pappa och att de får aldrig träffa sin pappa. Det är givetvis en uppenbar könsdiskriminering som borde åtgärdas. Det skriver Hanns Boris och Michael Alonzo på internationella familjedagen.

Farsan, du är mer speciell än vad de flesta känner till eller någonsin skulle våga erkänna. Din roll som förälder väger så tungt att du tillsammans med ca 1.300.000 andra pappor påverkar hela vårt samhälle. Är du engagerad pappa växer samhället sig starkare, väljer du att vara frånvarande så bidrar du till ökad destruktivitet, skriver Markus Ollikainen på Fars dag.

Dan före julafton så publicerar Hanns Boris en debattartikel.

Nu är årets största högtid här. Familjer återförenas, släkt och vänner ska hälsas på. För många innebär julen ett kärt återseende av någon de saknat alldeles för länge och älskar hur mycket som helst. För andra inbringar julen den största saknaden som finns. Saknaden av sin förälder eller sitt barn. Det finns cirka 300 000 barn som inte träffar sin pappa mer än en gång i månaden, mer sällan eller aldrig och för många av dem innebär det även att julen är en tid utan sin pappa. En del pappor har frivilligt dragit sig tillbaka, andra har tvingats bort från barnen av mamman med hjälp av myndigheter.

Joakim Ramstedt publicerade en debattartikel den 14 december .

Så börjar det närma sig jul igen. Barnens högtid. Familjens. Den dag på året då barn borde få slippa känna saknaden, sorgen och längtan av en frånvarande pappa eller mamma. Men i Sverige är detta ingen rättighet för våra barn. Tvärtom, här ser vi det snarare som en rättighet för barn att ”slippa” sin mamma eller pappa, Vare sig dom själva vill eller ej. Några av barnen kommer dessutom även i år att förlora en förälder för alltid. När saknaden blir för svår och ingen hjälp finns att få, tar vi ibland den lätta vägen ut. Vår omänskliga familjepolitik skördar särskilt många liv just under julen. Hur många blir det i år?

Debatten kring könsstympning har pågått både på Newsmill och i media och på olika bloggar.
Vad som fick mig att verkligen reagera var när Noomi Berlinger-Stahl, skribent och bosatt i Israel, gav sig in i debatten den 22:a november.
Noomi skriver följande i inledningen till sin debattartikel:

Gaphalsarna som kallar omskärelse barbari har inte nödvändigtvis något att säga om skönhetsoperationer som t.ex. bröstimplantage. Motståndare behöver inte uppskatta vår historia, men så länge den upplevs som meningsfull och värdefull av oss så ska lagen låta oss ha vår sed i fred.

Noomi verkar dra alla som har invändningar och en annan åsikt än hennes över en och samma kam och har även döpt denna grupp till Gaphalsarna. Jag har sett detta beteende tidigare och det är ett sätt att nedvärdera och förlöjliga de som inte har eller delar ens åsikt. Tyvärr så slår detta beteende tillbaka på Noomi, genom att hon visar hur hon ser och värderar de som inte delar hennes åsikt.
Jag vet inte om Noomi har begripit att man behöver inte dela åsikt med alla, man kan föra en sansad och saklig diskussion ändå utan elaka påhopp och pajkastning.

Efter att ha förklarat att hon inte kommer att lära ut en religiös innebörd i detta debattinlägg på Newsmill, så tänker hon inte heller gå in på den teologiska bakgrunden till omskärelsen.
Synd.

Det hade varit intressant att läsa om den religiösa innebörden och den teologiska bakgrunden till varför de av judisk tro omskär sina söner när de är blott 8 dagar gamla. Den informationen hade varit mer informativ än det som Noomi istället skrev ihop och publicerade angående den debatt som råder i Sverige om omskärelse av pojkar. (läs könsstympning omyndiga och minderåriga pojkar)

Tonen i debatten om att införa förbud mot omskärelse förefaller mig hysterisk och skenhelig. Många kommentarer osar av dumhet, perverst och fantasifullt frosseri, främlingshat och en nedlåtande och paternalistisk behandling av andra kulturer.

Hmmm, jag har läst en hel del debattinlägg kring omskärelsen av pojkar och jag kan inte dra mig till minnes att artiklarna har varit hysterisk eller skenhelig. Till och med de som kommenterat debattartiklarna har varit sakliga och framfört sin åsikt om könstympningen av minderåriga pojkar i Sverige. Kontentan är att de flesta ansett att barn, både pojkar och flickor, ej ska könsstympas. När de är myndiga och kan fatta egna beslut så får de göra vad de vill, men när de är barn så ska deras kroppar ej stympas.
Vad Noomi har läst debattinlägg och kommentarer som hon skriver om vet jag inte. Inget av Noomi skriver i sin debattartikel har gett mig en bättre eller klarare bild av varför Noomi anser att könsstympning av pojkar är okej.
Jag roade mig med att byta ut pojkar till flickor och Noomis text blev en propagandaartikel för könsstympning av flickor.
Och denna stympning har det ju debatterats om en hel del och folk på båda sidor har framfört att stympningen inte har något med religion att göra och efter att ha läst Noomis debattartikel så får jag bilden att ej heller stympningen av pojkars könsorgan har någon koppling till religion utan till en kulturell tradition. Kulturella traditioner kan ju förändras, eller hur?!

När det gäller könsstympning av pojkar så kommenterade The Golani Snowman mitt inlägg från den 4 november 2010, Barnministern vill könsstympa pojkar.

Kommentarerna talar för sig själv när det gäller The Golani Snowman och könsstympningen av pojkar.

Thérèse Juel skriver följande i sin debattartikel:

Varför kan man inte lita på politiker så länge som de är ministrar? Nu erkänner Thomas Bodström i sin nyutkomna bok ”Inifrån” att han ångrar att han inte gjorde mer för att stärka rättssäkerheten när han var justitieminister. Han skriver att domarna dömer alldeles för olika och att det sitter alldeles för många oskyldigt dömda i våra fängelser! Vad tänker de män som blivit oskyldigt dömda när de läser detta? Känner de någon tröst?
-//-
Ämnet rättssäkerhet har synnerligen låg status i vårt land. Ämnet ”oskyldigt dömd” har ännu lägre prioritet. Vem som helst kan när som helst riskera att bli falskt anklagad!! Eftersom en falsk anklagelse kan leda till en fällande dom, innebär detta att ingen kan gå säker!
-//-
Tyvärr finns det kvinnor som ljuger och där sex har blivit deras yttersta vapen. I fyra olika studier kring våldtäktsanmälningar visar en undersökning att 25 % var falska anmälningar. I de tre övriga undersökningarna visade att 50 % eller mer var falska anmälningar. Skrämmande siffror – men finns det någon instans som gör något åt det? I rättssalarna finns inga skyddsnät mot lögner och målsägandena hörs aldrig under ed. Det är inte ovanligt i mänsklighetens historia att någon ljugit om ett påstått brott. Det händer även idag anno 2011..

Hallandsekot intervjuade tidigare i år Inger Olsson, polischef på barn- och sexualbrottsroteln i Halland. Inger tar upp det faktum som från flera håll förnekas, att flickor och kvinnor anmäler en man eller pojke för våldtäkt på falska grunder.

– Jag är fruktansvärt besviken på de tjejer som kommer till oss och anmäler våldtäkter fast det inte är det. Man hittar på om oskyldiga pojkar som då får sitta anhållna. Det drabbar alla andra flickor och kvinnor som blir våldtagna och som ropar efter vår hjälp.

Även GT har haft en artikel med Inger om de falska anklagelserna om våldtäkt.

Inger Ohlsson vågar säga det högt som många polisutredare vet, men få vågar föra fram offentligt.
– Det här är jättekänsligt, säger hon. Men jag vill lyfta frågan eftersom det tar stora resurser från oss och för att de män och pojkar som anklagas falskt får sina liv förstörda. De blir stämplade för livet.

I Sverige har vi livstidsstraff, men det betyder tyvärr inte att den dömde sitter inne resten av livet.
Se bara på Mattias Flink, han kommer ju släppas ut 2014.
Så varför ha ett straff som inte är det vad straffet betyder?
Det är obegripligt att ett massmord på 7 personer samt tre personer med skador enbart ger 30 års fängelse med frisläppande efter 2/3 av avtjänat straff, är det livstids fängelse ???
Och varför är det så absolut måste att praxisen av att frisläppa efter 2/3 även vid ett livstidsstraff som omvandlats till tidsbestämt?
Juridiken är en snårskog och totalt obegriplig ibland.

Jag är helt oförstående till hur brott beaktas, bedöms och bestraffas av rättsväsendet i Sverige. Jag har ansett detta länge, att det är något ganska galet med den svenska Brotts Balken. Speciellt i när det gäller praxisen vid straffsatsen som rätten dömer efter, att brott mot barn och då speciellt sina egna barn är ett billigt brott när domen fastställs.

En sista reflektion blir det.

Undrar just om denne Victor Muller haft det lika besvärligt att få ut lönen som de ”vanliga” SAAB anställda ?
Eller är det skillnad på anställd och anställd?
Förmodligen…

……………………………………………………….

Det kunde ha varit mer som jag skrivit om som hänt under 2011, men vissa händelser förtjänar ingen uppmärksamhet alls då de stjäl energi genom sitt hat och förtal.