Lika lätt som att på falska grunder anklaga någon man för våldtäkt, så är det lika svårt att få upprättelse om man blivit fastslagen som pappa utan att biologiskt vara det.
Fråga bara 64-årige Leif Persson, han blev utpekad som 14-åring att vara pappa till ett barn. Ingen trodde på Leifs försäkran att han var oskuld och att han inte var pappa till barnet.
När han äntligen kunde bevisa med ett DNA test att han till 99.93% inte är pappa till barnet så var det redan försent att få upprättelse. Fallet är preskriberat och han får inte tillbaka pengarna för underhåll och rättegångskostnader.
Flickan som blev gravid var tydligen 17 år och Leif 14 år. Är det ingen mer än jag som konstaterar att Leif var minderårig och att han fick skulden?
Sanning och konsekvens TV3 i kväll kl. 22.00 har ett reportage om Leif Persson.
Aftonbladet 16/11 2011
Ann-Mari's Blogg 
Jodå, jag konstaterar också att Leif var minderårig. Som jag skrev på en annan blogg så har Leif fått sin framtidsdröm krossad och istället fått en skuld hos kronogogden. Ett barn har blivit berövad sin biologiska pappa och blivit lurad att Leif är hans pappa. En annan man har blivit berövad sin son (den biologiska pappan).
Jag blir väldigt störd på hur mamman kan peka ut en man som hon inte ens har haft samlag med till att vara far till hennes barn.
Madde,
Ja, det är många som fått lida för detta felaktiga utpekande.
Undrar just vad kvinnan har att säga i försvar för sitt agerande?
Nja, nu tror jag inte att den äkta fadern var så intresserad av barnet. Kanske var han hotfull och mamman inte vågade namna honom? Eller någon som var gift? Bättre att ge sig på en yngre kanske svagare kille? Det är svårt att förstå vad som hände, men sympatin för den äkta fadern i just det här läget är nog bara bortkastad.
Jag har heller ingen sympati för tjejen – körde en lätt väg ut utan en tanke på vad det kan kosta någon annan. Undrar hur man lever med det?
Det finns en hel del mammor som kan svara på en frågan Trollan, men undrar just om de är speciellt intresserade av att göra det….
Ja, jag kan på något sätt förstå att kvinnor ser barnen som sina ägodelar, och därför följdriktligen straffar mannen, pappan. Av olika anledningar som man då kan rättfärdiga för sig själv. Jag tycker det är svinigt, men kan förstå hur de tänker.
Men att plocka ut en kille som man aldrig haft sex med och påstå att han är pappan? Vad är det för mekanismer bakom det? Vore det inte bättre att påstå att man blivit våldtagen av någon okänd om man inte kan tala om vem det är? Och eftersom killen var så mycket yngre så känns det inte som Potifars hustru fenomenet. Som jag också på något sätt kan se hur man kan försvara det hela för sig själv.
Men det är lite som i BSDM fallet då tjejen pekar ut en för henne okänd kille som våldtäktsman istället för att sanningsenligt tala om vad som hänt och att hon ljugit. i det fallet lyckades hon i alla fall inte förstöra hans liv.
Kommentar till Maddes slagfärdiga analys:
allt detta legitimeras genom socialtjänst (den myndighet fått samhällets förtroende och som anser sig kompetenta att fastslå faderskap) och juridik (de så kallade rättsvårdande instanserna). Beklämmande. Helt utan stöd i verkliga förhållanden och utan möjligheter att ändra trots sin uppenbara orimlighet. Men avlönat och godkänt av oss skattebetalare. Vart är samhället på väg?