Debattartikel kring socialtjänsten vs UG

GD 9/11 2011

Nu har den första debattartikeln kring Sandviken-fallet, UG och vad som hänt publicerats i Gefle Dagblad.
Och Hjördis Flodström Enquist, Universitetsadjunkt vid ­socionomutbildningen vid Högskolan i Gävle, är inte det minsta glad över hur UG skildrat socialtjänstens agerande i Sandviken-fallet.
Men för att distansera sig från just Sandviken-fallet så hon kan koncentrera sig på att vara irriterad på UG så har Hjördis skrivit följande i sin debattartikel:

Jag har följt den pågående debatten efter Uppdrag granskning den 2/11 om Sandvikens socialtjänsts agerande i fallet med misstänkt sexuellt övergrepp mot ett barn. Jag kan inte uttala mig i detta specifika fall, men det finns ett generellt problem när media skildrar dessa typer av fall.

För att vara en person som inte kan uttala sig i detta specifika fall som det i Sandviken är, så är Hjördis väldigt på det klara med att enbart en sida av fallet är beskrivet i UGs reportage.
Men jag undrar, efter ha läst Hjördis långa och välskrivna debattartikel, har Hjördis förstått att socialtjänsten inte gjorde någon som helst undersökning eller hembesök innan man tog beslut att tvångsomhänderta barnen?
Det enda som socialtjänsten hade som underlag för detta beslut var telefonsamtalet från systern till mamman.
Är det så Hjördis vill att socialtjänsten ska arbeta?
Hjördis påpekar i sin debattartikel att hon har hela 40 år av erfarenhet av att bland annat arbeta med utredningar av barn och det ger en bild av att hon vet bäst och att allmänheten bara blivit upprörda när det gäller Sandviken-fallet på grund av UGs vinklade reportage.

Jag får denna känsla när jag läser Hjördis debattartikel att de fall av misstänkta sexuella övergrepp hon skriver om är konstaterade fall av sexuella övergrepp som inte blir ”godkända” i svensk domstol. Det är som om blotta misstanken att det kan förekomma sexuella övergrepp gör per automatik att det ÄR sexuella övergrepp och den svenska rättsprocessen är inte kapabel att skydda barnen och straffa förövarna.
För att ge en stadig grund för sin syn så skriver Hjördis följande:

Redan idag är det alltför många anmälningsskyldiga som avvaktar och tvekar att anmäla till ­ socialtjänsten . Det är dessutom oerhört få ärenden med misstänkta sexuella övergrepp av barn som går till åtal.

Det handlar om trovärdighet, förhörsmetoder och vuxnas berättelser gentemot emot barns berättelser. Rättssystemet inte är gjort för barn och barns sätt att tänka och uttrycka sig. Barn är solidariska och berättar inte.

Just när det gäller förhörsmetoder så har ju Sandviken-fallet visat hur duktiga de poliser är som förhör barn.
Jag har för mig att jag läst någonstans att dessa poliser ska vara specialutbildade för att kunna förhöra barn som del av en utredning för att klargöra om barnet blivit utsatt eller vittne till ett brott. Tyvärr så har Sandviken-fallet visat, på film, att dessa poliser är allt annat än neutrala och trovärdiga i sin yrkesutövning.

Hjördis, barn kan berätta och det gäller att man som vuxen tar sig tid att lyssna. Det är inte alltid man får det svar man förväntat sig, men man får ett svar.

Jag förstår att Hjördis Flodström Enquist inte har samma bild av socialtjänsten och dess arbete som många andra i Sverige har. Att skriva en så omfattande debattartikel och inte ens nudda vid hur fel hanterandet av denna anmälan som mammans syster gjorde är märkligt.
Men inte speciellt förvånande då debattartikeln är en skadesanering och försök att skjuta intresset och uppmärksamheten från hur socialtjänsten har handlagt detta ärende till att det svenska rättsväsendet inte står på de utsatta barnens sida.

 Om man vill att de utsatta barnen ska få all hjälp de har rätt till och att de ska få rättvisa, borde man då inte ha en väldokumenterad undersökning och ordentlig bevisning som stöd?
Och några av de som säkerställer denna bevisning är socialtjänsten, borde inte de då ha ett arbetssätt som är rättssäkert och noggrant så att inga rimliga tvivel finns?
Att socialtjänsten i sitt grundliga arbete kring en anmälan kan antingen fastställa att misstanken är korrekt eller att avvisa misstanken som icke korrekt, det borde väl anses som en rättssäker hantering?

Tyvärr så har ju Sandviken-fallet bevisligen inte hanterats på detta sätt.

Vilket gör att man funderar på om det är en kombination av den svenska socionomutbildningen och det interna klimatet på socialtjänstens kontor som ger en så snedvriden hantering av anmälningar och ärenden.
Det är hög tid att införa legitimation för de som arbetar inom socialtjänsten, allt för att slippa hafsiga beslut utan några som helst bevis och utredningar som enbart koncentrerar sig på att bekräfta misstankar om övergrepp.

Media Länkar:

Uppdrag granskning föder hat  (GD)

Dramat steg för steg (pdf-format) (GD)

Advokat: Skadan hade kunnat minimeras (GD)

De blev oskyldigt anklagade för sexuella övergrepp  (SVT Uppdrag Granskning)

Videoförhören avslöjar hur flickan härmar polisens gester  (SVT Uppdrag Granskning)

Åklagaren såg deras semesterfilm som barnporr  (SVT Uppdrag Granskning)