När kommer Socialtjänsten vara förutsättningslös och opartisk i sitt arbete?

Med tanke på alla skriverier under de senaste dagarna om hur lättvindigt socialtjänsten omhändertar barn och efter att ha läst ännu ett par domslut så har jag en del på hjärtat.

Funderar inte du ibland på hur snabbt det kan gå när barn omhändertas av socialtjänsten, för att i andra fall så går det så långt att något fruktansvärt måste hända innan barnen omhändertas?

Det räckte tydligen med ett endaste telefonsamtal till socialtjänsten för att barnen i Sandviken skulle omhändertas och i andra fall så räcker det inte ens med flera ögonvittnen, inkluderat polis och skolpersonal, som beskriver hur barnen lever och hur de behandlas för att det ska bli ett omhändertagande.

Godtyckligheten hos de som inom socialtjänsten utreder och lämnar för beslut om åtgärder är varierande, men knappast till barnens eller barnens föräldrars fördel. Att det är så stor skillnad mellan alla socialtjänster i landet är märkligt och ger ett osäkert rättsläge och en enorm otrygghet för alla som är eller borde vara i behov av hjälp och stöd från socialtjänsten.

Enligt vad media skriver så var systern och mamman i Sandviken osams och systern ringde socialtjänsten för att berätta vad som hände hemma hos systerns familj.
En del anmälningar kommer via förskolan och skolan till socialtjänstens kännedom.
I andra fall så är det mamman som nämner i förbi farten eller aktivt söker upp socialtjänsten och polisen för att anmäla sina misstankar och i många fall även klara anklagelser om vad som händer med barnen när pappan är i närheten.

Oavsett vem det är som anmäler sina misstankar eller öppna anklagelser så är det vad som sker efter anmälan är mottagen som avgör om det ska ske något alls. I många fall kan det vara väl grundade misstankar och öppna anklagelser medan i andra fall kan det vara rena fantasifoster och beräknade lögner som anmälan grundar sig på och i en del fall så är det magkänslan och intuitionen om att det känns inte rätt som gör att en anmälan hamnar i inkorgen på socialtjänstens kontor.

Många har ställt frågan om det verkligen är Barnens Bästa som genomsyrar socialtjänstens utredningar och beslut, speciellt efter vad som hände i Sandviken, där ett endaste telefonsamtal med en anmälan ledde till omhändertagande och en lång rad av åtal.
Tyvärr är inte föräldrarna i Sandviken ensamma om att ha blivit fråntagna sina barn på extremt lösa grunder och det är knappast sista gången heller.

Frågan är, kommer det att bli någon som helst reaktion från bland annat Socialstyrelsen?
Kommer det att bli en granskning av socialtjänsten i Sandviken rörande hur beslut, utredning och annat kring familjen i Sandviken av någon från Socialstyrelsen eller kommer allt sopas under mattan?

Att Barnens Bästa ska vara det man arbetar för och utgår ifrån tycker jag är självklart. Men betydelsen av just orden ”Barnens Bästa” har det tyvärr gått troll i och ordens vikt och betydelse har förvrängts för att passa andra personers bästa och vilja.

Jag har läst en hel del utredningar från socialtjänsten, samt partinlagor och domslut från olika domstolar runt om i Sverige och jag är mörkrädd över hur slarvigt eller totalt uteblivet det är med Barnens Bästa som första och största prioritet är.

I det många fall så är det pinsamt tydligt att den som ljuger mest och värst anses av socialtjänstens utredare vara lämpligast att vara vårdnadshavare. Att lögnerna, som förstör barnens relation till den anklagade föräldern och effektivt ödelägger dennes liv för all framtid som närvarande och kärleksfull förälder, bevisas vara rena lögner spelar ingen roll. Anklagelserna är uttalade och då är de sanna enligt socialtjänsten, som i detta fall ofta är ivrigt påhejade av en eller flera kvinnojourer. Mammorna har ju kvinnojourerna och flaggskeppet Alla Kvinnors Hus fritt till sitt förfogande i sin kampanj för att bli av med barnet eller barnens pappa för gott.

Hur många barn har blivit av med sin pappa för all framtid bara för att deras mamma eller nära familjemedlemmar eller vänner till henne anmält pappan för än det ena än det andra?

Om du tycker att jag ger en aning ensidig fokusering i stycket ovanför så är det för att detta utbredda systematiska sätt med anmälningar som mammor gör mot papporna är utbrett och vardagsmat. Det går inte att ignorera den makt som mamman har genom kvinnojourerna och de socialtjänst anställda som tillsammans anser att pappor är ett nödvändigt ont som ska hållas borta från barnen till vilket pris som helst.

När nu en anmälan kommer in till socialtjänsten så är det arbetet för att bekräfta eller avskriva misstankarna som lett till anmälan påbörjas.
Och jag måste säga att jag kan då fan i mig inte begripa att det är så mycket skygglappar och förutfattade meningar som styr utredningarna och besluten.

Att utreda och undersöka en anmälan, oavsett om anmälan är från en utomstående eller från en familjemedlem (läs oftast från mamman), ska ju vara för att få det klarlagt om det är eller inte är något brottsligt som äger rum med barnen eller att att barnen utsätts för fara av eventuella andra händelser i hemmet.

Just själva bekräftelsen eller avskrivandet av misstankarna verkar vara en kombination som det är svårt att arbeta med. Speciellt när det är anklagelser om övergrepp på barnen, allt från ringa misshandel till regelrätta grova sexuella övergrepp.
Då är det som om det redan är bekräftat från vuxenvärlden att övergreppen har ägt rum och det enda som behövs är ett videoförhör med barnen som bekräftar att anmälan om övergrepp är sann så att ett åtal kan väckas.

I Gävleborg, dit Sandviken hör, finns det ett Barnahus. Jag vet ej om barnen från Sandviken fördes till detta barnahus för de förhör som spelades upp under rättegångarna.
Jag är mycket fundersam över hur den eller de poliser som höll i förhören agerade.
Ledande frågor?
Ska inte de poliser som förhör barn vara försiktiga och inte på några villkor ställa ledande frågor och utföra gester för att illustrera vad de menar?
Det är ju klarlagt att de förhör som hölls med barnen från Sandviken var ledande och innehöll gester som helt klart påverkade barnen att säga saker som inte var sanningsenliga och verklighetsbaserade.
Att bekräfta att övergrepp hade ägt rum verkar ha varit det primära med dessa förhör, eller har jag missuppfattat det hela?
Var någonstans var barnens ombud under dessa ledande och ytterst tvivelaktiga förhör?
Hade barnen något ombud alls eller var det socialtjänstens utredare som såg till att deras rättigheter, intressen och trygghet inte överskreds under förhören?

När det gäller dessa videoförhör med barn så har jag väldigt svårt att förstå att det är bekräftelsen att ett övergrepp eller brott har ägt rum mot barnet eller i barnets familj som är orsaken till att videoförhöret äger rum.
Var tog en förutsättningslös och ett opartiskt undersökande arbete för att få fram sanningen vägen?

I ett videoförhör som jag läst om så lyssnade inte förhörsledaren på barnets vittnesmål utan frågade om och om igen angående saker eller händelser som skulle bekräftas av barnet för att styrka mammans anmälan mot pappan. När barnet, som inte varit med om något övergrepp eller utsatt för något brott hos sin pappa, inte svarade rätt så avbröts förhöret för att förhörsledaren, mamman, barnets ombud och ansvarig utredare skulle tala ihop sig om nästa steg för att få fram sanningen under videoförhöret.
Inte en endaste gång lyssnade förhörsledaren, mamman, barnets ombud och ansvarig utredare på vad barnet berättade. Barnet sa ju inte det som man ville att barnet skulle säga under videoförhöret utan bara vanliga vardagssaker och att barnet ville bo lika mycket hos pappa som hos mamma. Pappans ombud har inte fått vara med på de flesta av dessa förhör, jo det har hållits mer än ett förhör med detta barn, och när pappans ombud fått närvara så har det varit mycket svårt för denne att få med frågor som förhörsledaren skulle ställa till barnet.
Det skrämmande är att i detta fall så är barnets ombud, som ska se till att barnets rättigheter och intressen, inte på några sätt företräder barnet utan är aktiv för mammans önskemål och intressen.

Så vad är det med socialtjänstens metoder, erfarenhet och åsikt som gör att det går så fel? Är de anställda inom socialtjänsten rätt utbildade och har de den opartiskhet som krävs för en förutsättningslös och opartiskt undersökning när en anmälan upprättas?
Man blir ju tveksam på hur det egentligen står till efter alla skriverier och TV reportage under de senaste åren.
Tyvärr så verkar det som den kritik som Socialstyrelsen yttrar efter en del av de granskningar som utförts inte tas tillvara för hela landet. Det gör att missförhållandena inom socialtjänsten kan fortgå och gör att fler barn och föräldrar råkar illa ut.

Fotot som pappan tog som gjorde att han blev anklagad för att vara pedofil

I vissa fall så kan det vara en ren moralpanik som gör att socialtjänsten akut omhändertar barn, utan några som helst bevis att något brott mot barnen har ägt rum.
Denna moralpanik som nästan jämnt är synonym med pedofilhysteri är helt sjuk på ren svenska.
Jag har noterat att Sverige sakta men säkert börjar att närma sig den hysteriska nivå som råder i Storbritannien.
Två fall som jag bloggat under 2010 om angående denna pedofilhysteri som råder i Storbritannien handlar om en pappa som tog ett foto på sin son som åkte på en betalattraktion i en affär och om en annan pappa som blev hindrad att använda omklädningsrummet till den allmänna simhallen, eftersom barn var inne och bytte om, har sagt att han blivit stämplad som ”pervers”. Det enda den första pappan gjorde var att föreviga hur lycklig sonen var som fick åka en tur på åkattraktionen som var i form av ett lok och den andra pappan ville byta om för att ta en simtur i den allmänna simhallen.
Inget brottsligt alls, bara vardagshändelser som blivit, av någon konstig anledning, klassade som perversa och pedofili.
Tror ni att en mamma skulle bli stoppad från att ta ett foto på sonen eller bli hindrad och stämplad som pervers för att hon vill byta om samtidigt som skolflickor byter om i omklädningsrummet till den allmänna simhallen?
Av någon konstig anledning så är denna moralpanik riktad mot män och deras sätt att vara kring och med sina barn.

När det gäller denna moralpanik så har det på SvDs Brännpunkt publicerats en mycket bra skriven debattartikel av Per Hagwall.

Här är några citat:

Fallet med de tvångsomhändertagna barnen i Sandviken handlar inte om ett plötsligt uppflammande fall av moralpanik hos socialtjänst och åklagare. Utvecklingen har det senaste decenniet gått i en rasande takt mot en puritanism och sexualskräck parad med myten om det rena barnet.

Det rena barnet, det barn som absolut inte får bada nakna tillsammans med sin pappa för då kan barnet utsättas för övergrepp och pappan kan agera på ett sexuellt utagerande sätt för att få sina behov tillfredställda. En mamma kan bada naken med sina barn hur ofta som helst utan några som helst restriktioner och misstankar om övergrepp eller tillfredsställda sexuella behov hos mamman.

Pedofilskräcken har ätit sig in i samhällstilliten då vuxna drar sig för att gå fram till gråtande barn av rädsla för att anses ha onda syften. Tänk om det varit en man som hittat flickan som blev avslängd av tåget i Kumla, hade han över huvud taget vågat ge henne husrum?

Är det någon annan som ens yttrat sig så klart som Per gör här om det som hände när flickan blev avkastad i Kumla?
Vad hade hänt om inte Gabrielle Ehnmark utan istället Per Persson tagit hand om flickan?
Hade han då fått uppmärksamhet i media för sin barmhärtiga gärning och hade polisen lovordat hans agerande?
Eller hade han blivit kallad för både det ena och andra och en förundersökning hade inletts för att klargöra om han utnyttjat flickan under den tid hon befann sig i hans hem?

Att ha sex med någon under 15 år klassas sedan 2005 som våldtäkt, även om varken hot eller våld förekommit. Frivilligt sex med en 14,5-åring straffas nu hårdare än grov misshandel. Den gamla lagen om tvång och utnyttjande räckte utmärkt för sitt syfte, att förhindra övergrepp. Men de som drev igenom lagen ville sända “en signal”, en signal som sannerligen plockats upp av oroliga barnmorskor och ungdomar som nu undrar om deras kärlek är smutsig.

Signalen från rättsväsendet är att pojkar åtalas och helst också fälls för att ha haft frivillig sex med sin yngre flickvän, medan flickor som haft frivillig sex med sin yngre pojkvän frikänns helt från åtal.

Oavsett om det verkligen har varit ett sexuellt utnyttjande eller en våldtäkt av ett barn så frias flickorna i 99% av fallen där de varit över 15 och pojken varit yngre än 15år.
Flickor blir nämligen enbart åtalade för våldtäkt mot barn alternativ sexuellt utnyttjande av minderårig på grund av lagtekniska skäl!
När hörde du eller läste du en sådan formulering när det gäller en manlig förövare istället för en kvinnlig?
Moralpanik!
Kvinnor kan inte våldta verkar flera av moralens väktare propagera, det är ju männen som är den ”naturliga” förövaren!

Helt seriöst, varför är det svenska rättsväsendet så skev i sin bedömning när det gäller tonåringar och sex? Det finns ju en skrivelse i lagen som ska ta hand om de fall där det är två förälskade tonåringar som har haft frivilligsex fast den ena är under 15 år. Men hur ofta används denna skrivelse i lagen och när den används blir då de åtalade bedömda på samma sätt?
Pojkar fällda – flickor friade.

Kommer det att bli någon som helst kontroll, granskning eller uppdatering inom den svenska socialtjänsten?
Kommer det att bli mer rättssäkert och tryggt för de som är i behov eller blir kontrollerade av socialtjänsten i Sverige?

Kommer det att ställas krav på den svenska socialtjänsten att den ska ha en förutsättningslös och ett opartiskt undersökande arbete?
Och hur kommer dessa krav efterlevas och hur går det att övervaka att dessa krav efterlevs?

Det finns många familjer i Sverige som är trasiga och förstörda på grund av socialtjänstens bristande och regelvidriga verksamhet.
När kommer det en sanningskommission för dessa familjer?

Man kan inte gömma sig bakom den svenska lagstiftningen när man gjort ett så katastrofalt dåligt arbete som socialtjänsten har och alla andra inblandade i Sandviken har gjort.

Så här tycker och skriver en del andra om Sandviken fallet:

Sandviken-fallet exponerar allvarliga problem  (Pelle Billing)

Skandalfallet i Uppdrag granskning kommer följas av fler  (Newsmill)

Socialtjänsten failar igen…  (Mr Galahad’s Blog )

Att anmäla sin syster  (Ann Helena Rudberg)

Uppdrag granskning  (Coola Pappor)

Ostrukturerade tankar om Uppdrag granskning reportaget  (Trollans tankar om stort och smått)

”Mjölka pappas snopp”  (Alivas blogg)

Socialtjänsten borde omhänderta fler barn som far illa  (Newsmill)

Nakna barn är inget suspekt  (Kristianstadsbladet)

Thomas och Jennie! Jag hoppas att Er styrka kan få de sovande politikerna att vakna!  (Ramona Fransson Ö-känd deckarförfattare med mord i blicken…)

Thomas och Jennie, hoppas att det blir en lagändring tack vare Er styrka! Socialtjänster är barn och familjemisshandlare!  (Ramona Fransson Ö-känd deckarförfattare med mord i blicken…)