GT skriver om bortfört barn

GT skriver idag om 4 åriga Noor som får betala det högsta priset när mamma och pappa inte kunde komma överens om vårdnaden.
Pappa tog Noor med sig och bosatte sig i Betlehem i Palestina (på den ockuperade Västbanken) mitt under en vårdnadstvist.

GT 2/11 2011

Att veta var ditt bortförda barn befinner sig och inte ha någon som helst hjälp att få hem sitt barn måste vara en fruktansvärt frustrerande tillvaro.
Jag vet inte om det är en ännu mer frustrerande och hopplös situation än när man inte vet var de bortförda barnen befinner sig.
Noors mamma Alexandra har anmält polisen och Familjerätten till JO för att de ingrep så sent.
Om JO kommer att uttala sig eller ens ta upp denna anmälan återstår att se, men det är så här det är i Sverige idag. Barnens rättigheter kommer sist när det är olika viljor mellan föräldrarna om hur vårdnaden om de gemensamma barnen ska bestämmas.

Faktaruta GT 2/11 2011

För er som undrar hur det är att vara föräldern som är kvar så rekommenderar jag er att läsa bloggen Saknad Vid Frank Radosh. Bloggen är skriven av Anna Frank mamma till Vid som är kidnappad och kvarhållen i Bosnien.
Här är ett tänkvärt citat från inlägget Barnens rätt publicerat den oktober 16, 2011:

Jag har kontakt med många andra föräldrar som är i samma situation som jag, dvs att deras barn är bortfört av den andra föräldern. Våra situationer kan se lite olika ut. Ibland vet man inte alls var barnet/barnen finns. Ibland får man kanske t o m prata med sina barn, (oftast med olika villkor som krav), även om man inte tillåts träffa dem. Vad det hela dock alltid handlar om är makt och kontrollbehov, något som helt styr den bortförande förälderns agerande. Det handlar aldrig barnens bästa. Aldrig. Det handlar aldrig om kärlek. Tvärtom.

Att veta att Vid växer upp i snedvriden värld, som helt kontrolleras av hans pappa, det gör mig oerhört orolig. Att veta att dagarna går, dagar och månader som aldrig kommer tillbaka, det gör mig också fruktansvärt ledsen. Ledsen främst för min sons skull som berövas en normal uppväxt. En uppväxt med tillit, kärlek och trygghet. En uppväxt utan kontrollbehov och maktutövande.

När ska barnen och barnens bästa sättas först när det ska bestämmas om vårdnaden och allt tjafs och bråk mellan föräldrarna blir en parentes som inte har någon som helst betydelse när det gäller vårdnaden och vem som är lämpligast som vårdnadshavare?

När kommer barnen ha ett eget ombud som arbetar för barnens bästa och inte för den ena förälderns bästa (läs till 99% mammans bästa) ? Jag kan skriva så efter att ha läst ett antal domar och sett att barnens ombud i de flesta fall haft exakt samma agenda och önskemål som mammans ombud. Så mycket var det för att barnen ska ha ett eget ombud som ser till att eras rättigheter blir tillgodosedda….

Barn i Sverige har ingen som helst trygghet och inget skydd för vad de bli utsatta för när deras föräldrar inte kommer överens om vårdnaden.
Är det rimligt ?

Skulle du som vuxen acceptera en så osäker tillvaro med lojalitetskonflikter och en stor chans att en av dina närmaste för bort dig från din familj?

Media Länkar:

”Min man förde bort vår dotter”  (GT)

Barnens rätt  (Saknad Vid Frank Radosh)

SR har fokus på bortförda barn  (Ann-Mari’s Blogg)

Antalet barn som förs ut ur Sverige olovligt ökar  (Ekot)

Tvinga inte barn att välja förälder!  (Ingrid Carlqvist)

Ett effektivt arbete för att hitta saknade / kidnappade barn saknas i Sverige  (Ann-Mari’s Blogg)