Barnahuset i Örebro funkar inte riktigt som det skulle

Nerikes Allehanda hade igår en intressant artikel om det barnahus som finns i Örebro län sedan två år tillbaka.
En utvärdering av detta barnahus har kommit fram till att verksamheten på barnahuset inte riktigt har fungerat som det var tänkt.
Barn tvingas fortfarande att åka runt till polis, socialtjänst och sjukhus istället för att besöka barnahuset för en utredning kring eventuella misstankar om våld eller sexualbrott.

Utredaren Patrik Jonsson på socialförvaltningen i Karlskoga konstaterar i en rapport att Barnahus inte har nått ända fram.

Han pekar på flera problem:

1. Utredningarna tar fortfarande lång tid.
2. Det tar ibland för lång tid innan polisen håller förhör med barnen.
3. Ofta fokuserar man på om någon kan fällas för brott. Barnens behov av skydd och stöd kommer därför i skymundan.
4. Det är oklart vem som ska hjälpa barnen att komma igenom den första krisen.
5. Flera barn måste ändå åka till socialtjänsten, polishuset och sjukhuset.

Punkt 3 är högintressant anser jag.
Den visar att man är mer intresserad på att hitta en skyldig än att utreda om barnet har varit utsatt för ett brott. Att sedan denna iver gör att barnens behov hamnar totalt i skymundan är skamligt.
Tyvärr är vuxenvärlden inte anpassad efter barn och barns behov, speciellt inte när det finns misstankar (från vuxenvärlden) om att barnet utsatts för ett brott av våld eller sexuell karaktär.

Jag undrar hur många av dessa barnahus har blivit använda för att styrka en mammas anklagelser/misstankar att pappan, som hon ska skiljas ifrån och har lämnat för att bo på hemlig ort med barnen, till barnen misshandlar eller sexuellt utnyttjar dem?
Kvinnojourer är ju bra att hjälpa till att styrka misstankar om övergrepp på barn även i många fall där det inte förekommit något brott alls, men hur är det med barnahusen?
Det är ju ett väldigt effektivt sätt att få ensam vårdnad om barnen om mamman framför anklagelser om övergrepp eller våld och kan personalen på barnahusen, om de blir inblandade i en utredning, ställa sig neutrala och inte enbart och enkelriktat leta efter tecken och bevis som styrker anklagelserna?

Och när det gäller punkt 3 i utredningen av Patrik Jonsson, är barnahusen lika ivriga att hitta en skyldig om misstankarna riktas mot en kvinna?
Jag måste ställa frågan för det är ju ett tabu att kvinnor begår brott mot barn.

När det gäller barnahusen är jag en smula kluven och det beror på att samarbetet mellan myndigheterna som ska vara representerade inte verkar vara något man tänkt på innan man invigde barnahuset med pompa och ståt. Sen är det detta med att man förutsätter att barnet som förs till barnahuset är ett brottsoffer och det behövs bara en bekräftelse på detta genom förhör och bevis i form av intyg från en läkare, så tolkar jag texten som beskriver verksamheten och syftet för de flesta barnahus i Sverige. Och vad för inriktning eller utbildning har de från socialen, inkluderat socionomer, som arbetar på barnahusen? Har de anammat den svenska synen på genus som marginaliserar pappan och hans roll i familjen och gör honom till en naturlig förövare oavsett om han är skyldig eller ej eller har de en normal syn på familjen och familjemedlemmarna som inte stör deras arbete?
Men vad händer om barnet inte är utsatt för våld eller sexualbrott?
Hur reagerar de som arbetar på barnahuset då och hur blir det med jakten på en skyldig ?

Brott mot barn ska bekämpas, precis som brott mot vuxna oavsett vem som är förövaren och vem som är brottsoffret.
Men är det bara jag som känner mig kluven av att man förutsätter när man för ett barn till ett barnahus att barnet är ett brottsoffer innan man verkligen vet vad som eventuellt har hänt?
Jag ställer dessa frågor för jag måste, jag vill veta om det redan från början finns en förutfattad åsikt om vad som har hänt och vem som är skyldig när ett barn förs till ett barnahus.

Media Länkar:

Barnahus – två år senare  (NA)

Utvärdering av Barnahus  (Mynewsdesk)

Utvärdering av Barnahus     (Örebro Kommun)

Utvärdering av Barnahus i Örebro län