Oskyldig och för evigt dömd

Jag fick ett boktips från Calle och blev nyfiken.
Så här är ett inlägg om denna bok och dess innehåll.
(Jag har ännu ej läst boken som just kommit ut på svenska.)
Författare: Helene Uri
Titel: Den rättfärdige
ISBN: 9789113026305
Förlag: Norstedts
Originaltitel: Den rettferdige
Översättare: Lotta Eklund

 

 

Helene Uri, boendes i Oslo och doktor i lingvistik, enligt info författare på heltid sedan 6 år tillbaka, hon sitter i juryn för Nordiska rådets litteraturpris och hennes böcker har blivit översatta till sjutton språk.
Enligt GP så kallades ”Den rättfärdige”, när den kom ut i Norge för två år sedan, av flera kritiker för ”en bok som alla borde läsa”.

–Jag tänkte, vad är det värsta man kan bli oskyldigt anklagad för? Då kastade jag en blick på min man och sen en blick på mina två döttrar. Och då insåg jag att det måste vara för en man att bli beskylld för att ha utnyttjat sina barn sexuellt. Och sedan kom historien, säger norska Helene Uri som har skrivit boken ”Den rättfärdige” som nu kommer i svensk översättning.

Det här är en bok vars innehåll som står i skarp kontrast till alla böcker med berättelser om bortträngda minnen av sexuella övergrepp i barndomen som finns på marknaden. ”Den rättfärdige” handlar om universitetslektorn Karsten Wiig som blivit anklagad och åtalad för att ha förgripit sig sexuellt på sina två döttrar.

Så följer en historia om Karsten som utom allt tvivel gjort sig skyldig till ett brott: han har bedragit sin hustru. Men som döms för ett annat, att ha förgripit sig på sina döttrar. Men är han verkligen skyldig, trots expertbevis från gynekologiska undersökningar och döttrarnas berättelser? Och vad händer med människor som bygger sin identitet på att vara ett offer?

Boken utspelar sig delvis under 1990-talet och sammanfaller med Bjugnfallet där en förskollärare åtalades för sexuella övergrepp mot barn och en häxprocess sattes i gång, där fler och fler kommuninvånare anklagades för att vara medskyldiga. Förskolläraren blev dock frikänd. Helene Uri påpekar i intervjuer att hennes bok är påhittad och inte en skildring av händelserna i Bjugn. Hon har dock gått igenom material från Bjugnfallet, men boken är inte baserad fallet.

Under 1990-talet så fanns det en teori att borträngda minnen av sexuella övergrepp i barndomen kunde framkallas på terapeutisk väg. Och gissa om det framkallades minnen om övergrepp!
Teorin anses inte längre ha något juridiskt bevisvärde, men många oskyldiga hann dömas med motiveringen att ”barn inte ljuger”.
Tyvärr så har denna teori många anhängare än idag och det finns många familjer som slagits i spillror för att ”minnen” av övergrepp framkallats.

Skuld. Sanning. Skyldig. Vacklande bevis. Oskyldig. Upprättelse. Helene Uris roman Den rättfärdige handlar om dessa ord. I centrum står en incestanklagad man och en stjärnadvokat som skapat sig en position på att sätta dit vuxna som förgriper sig på barn.

Boken handlar om falska anklagelser om incest mot en pappa och de fruktansvärda konsekvenser för alla inblandade som blir så fort anklagelsen är uttalad.
Correns Susanne Sterner har läst boken och i sin recension skriver hon följande;

Undan för undan får jag veta mer om den lyckliga inledningen på Karsten och Marianne Wiigs äktenskap, och sen den lika lyckliga starten på Karstens relation med älskarinnan Barbara. Här börjar jag undra: Om Karsten är pedofil, varför har han så många kvinnoaffärer?

När jag som läsare följer Karstens längtan och kärlek till sina döttrar med sina olika personligheter, så fint och detaljrikt beskrivet, då vill jag tro att han är oskyldig. Men hur kan han vara det när den äldsta dottern, Elise med randiga armar, minns övergreppen?

Expressens Nils Schwartz har även läst boken och avslutar sin recension med följande;

Teorin om de bortträngda minnena ersätts alltså med den lika tvivelaktiga teorin om de påträngande minnenas behov av moralisk avlösning. Det är synd på en annars bra roman. Om Uri velat utsätta läsarna för något annat än en nja-upplevelse, borde hon ha låtit frågan om Karsten Wiigs skuld hänga i luften. På så sätt skulle hon tvingat våra egna immanenta förväntningar att vittna inför det inre skranket.

Som det verkar så gillade inte Nisse bokens slut och det får mig att fundera på om han hade reagerat annorlunda om det var ”andra sidans” version av händelserna som han fick recensera istället?

Här är det en berättelse som kretsar kring den falska anklagelsen, de fruktansvärda konsekvenserna av de falska anklagelserna och om den som är oskyldigt dömd, inte om brottsoffren de som anklagar.
SRs Kulturnytt verkar ha stora problem med att döttrarna till Karsten Wiig, som recensenten påpekar är offren i denna historia, förpassas till åskådarplats och förblir oprecisa personskildringar i hela boken.
Är det därför en del recensenter har lite svårt för Helene Uris berättelse, för att den inte följer ”normen” utan tar upp en annan sida som samhället har ignorerat?
Att berättelsen inte koncentrerar sig på den eller de som anklagar utan tar upp den anklagades berättelse, är det därför en del av recensenterna har svårt för bokens innehåll?

Falska anklagelser är något av ett tabu i Sverige och har gjort att vi inte öppet pratar om att det finns människor som sitter i fängelse pga de blivit falsk anklagad för bla misshandel, sexuella övergrepp och incest.

Tyvärr så är det i stort sett fritt fram att anklaga någon på falska grunder för att det är lättare att få någon fälld med en lögn än att få någon fälld för att de medvetet ljög.
Det finns många familjer i Sverige som är trasiga och oåterkalleligt splittrade pga falska anklagelser om incest, misshandel etc.
Den oskyldigt anklagade är för evigt brännmärkt och har inte en chans att bli rentvådd – även när rättsväsendet friat denne från alla anklagelser.
Minnet är långt och sviker inte, är man en gång utpekad och brännmärkt så är man det livet ut.

Tack Calle för tipset!

Media Länkar:

 

 

Den rättfärdige av Helene Uri  (Bokus)

Helene Uri: Den rättfärdige  (Expressen)

Skuld, sanning och upprättelse temat i ny norsk roman  (SR Kulturnytt)

Spännande om skuld och rättvisa  (Corren)

Oskyldig och för evigt dömd
( TT, Norrbottens Kuriren, HN, LT, GP, Bohusläningen, GD, NT, SN, HP, Västerviks Tidningen, Metro )

Fakta: Rättsmålet i Bjugn

• Den så kallade Bjugn-saken är Norges mest omfattande och uppmärksammade rättsmål om sexuella övergrepp mot barn.
• Uppgifterna om de påstådda övergreppen började spridas 1992 i det lilla samhället Bjugn i Tröndelag, och ett tag satt sju vuxna – bland dem Bjugns polismästare – gripna som misstänkta för att ha förgripit sig på över 40 dagisbarn.
• När rättegången började i november 1993 fanns det dock bara en anklagad kvar: en manlig barnskötare. Antalet inblandade barn hade krympt till tio.
• Åtalet, byggt helt på barnens berättelser, ogillades av juryn på alla 25 punkter och den åtalade frikändes.
• Barnskötaren fick dock aldrig sitt begärda skadestånd. Norska riksåklagaren ansåg att det trots frikännandet var mer troligt än inte att mannen förgripit sig mot barnen.
  (TT)