Wendelas krönikör Åsa Erlandson undrar om :
”Vågar du säga ifrån när ett barn far illa?”
Så jag undrar vågar du som läser detta inlägg att lägga dig i och säga ifrån?
Så här skriver Åsa i sin krönika:
Civilkurage har alltid en kostnad. Människor som vågar säga ifrån har inte högre värderingar utan en insikt om att det är värt det.
Antingen har man själv blivit utsatt för andras feghet och lärt sig avsky det, eller så har man helt enkelt bestämt sig.
Om man tar ställning redan innan något har hänt blir det mycket lättare.
För handen på hjärtat, det som egentligen ligger bakom när vi fegar ur är bekvämlighet.
Det är ju så mycket lättare att vända bort blicken och peppa sig med ett ”det var nog inte så farligt”.
Men det var det ju, eftersom du behövde slå bort det.
I dagens samhälle så är det många barn som far illa, barn som inte har någon vuxen att prata med och någon som kan skydda dem.
Våga lägga dig i och ta ställning för barnen!
Ann-Mari's Blogg 
Jag vågar lägga mig i, utan tvekan. Det kostar en hel del, men det betalar sig i slutänden.
Jag kan i varje fall lägga mig på kvällen och somna med ett gott samvete. Skulle jag däremot välja att se bort, då skulle jag inte kunna sova. Jag skulle ha svårt att leva med mig själv, jag skulle svika både barnen och mig själv.
Har gjort det med förlust av vänner som följd, men skulle göra det igen.
Ja jag har sagt till någta gånger i olika situationer men då kan diverse drabba en själv även om bristerna i sig finns.
Dock kan jag ha ett gott samvete-
anders
Ja vad tycker ni om den mentalitet man kan råka ut för i sverige i dag även om man gör, andra vet att man gör rätt då man vågar säga till?
Nästan alla som jobbar med barn har skyldighet enligt lag att anmäla, men det är få som bryr sig /vågar, för de vill inte stöta sig med föräldrarna då det kan bli oanade följder.
Det som då måste ske är att exempelvis skolan har bra arbetsgång för hur detta sker, vilket då bör vara lämpligast att det är rektorn som gör anmälan, inte läraren.