Okej, här är en liten redovisning av det svenska rättsväsendet.
Infon är tagen från massmedia och så gott det går har den kontrollerats.
Det kan vara så att någon dom överklagats och med stor säkerhet då blivit halverad i strafflängd.
Brottet Grov Egenmäktighet med Barn.
BrB andra avdelningen 7 kapitlet §4:
Den som obehörigen skiljer ett barn under femton år från någon som har vårdnaden om barnet döms för egenmäktighet med barn till böter eller fängelse i högst ett år, om gärningen inte utgör brott mot frihet. Detsamma gäller, om den som gemensamt med någon annan har vårdnaden om ett barn under femton år utan beaktansvärt skäl egenmäktigt bortför barnet eller om den som skall ha vårdnaden obehörigen bemäktigar sig barnet och därigenom själv tar sig rätt.
Till ansvar enligt första stycket döms också den som obehörigen skiljer ett barn under femton år från någon som vårdar barnet med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, om gärningen inte utgör brott mot frihet eller främjande av flykt.
Är brott som avses i första eller andra stycket grovt, skall gärningsmannen dömas till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år. Lag (1993:207).
Så anses brottet som ett grovt brott så kan den åtalade dömas till lägst 6 månade och högst 4 års fängelse.
Min personliga uppfattning så är både den lägre och högre gränsen på längden av fängelsestraff för detta brott satta för lågt.
Och eftersom den praxis som råder så är det synnerligen ovanligt att någon döms till det längsta straffet för Grov Egenmäktighet med Barn.
Brott mot barn borde ge strängare straff, det räcker inte med lite smisk på fingrarna och en uppmaning att inte göra det igen. Speciellt inte när det gäller de föräldrar som kidnappar och gömmer sina barn.
DN har en liten notis som ger oss, allmänheten, informationen om vad som krävs för att få 4 års fängelse.
Den dömde, en pappa, har fört bort en då 5 årig dotter till Iran, förhindrat att dottern och mamman att ha kontakt under de 10 år som han gömde henne i Iran.
Södertörns tingsrätt anser att brottets särskilt allvarlig karaktär gör att de kan döma pappan till maxstraff för grov egenmäktighet med barn, skriver DN.
Så 10 år, förhindrat att barn och kvarvarande förälder inte har någon kontakt det ger 4 års fängelse.
Så då har vi ett annat fall som gått till domstol.
6 år, förhindrat att barn och kvarvarande förälder inte har någon kontakt det ger 10 månaders fängelse.
(Jag är osäker på om det verkligen blev 10 månader till slut efter överklagan till Hovrätten etc.)
I Första fallet så fördes barnet till Iran, i det andra fallet så fördes de till Tranås.
Men i båda fallen så hade barnen och den kvarvarande föräldern ingen kontakt med varandra.
Isoleringen var lika stor, i Tranås och i Iran, barnen fick och hade ingen kontakt med den förälder som de skiljts ifrån.
Jag får fram en klar slutsats att det är inte så farligt, när det gäller straffvärdet om man blir dömd, att gömma undan sina barn i 6 år. En lätt dask på fingrarna, men om du gör det i 10 år så då blir det andra bullar…
Det skiljer 4år mellan hur länge föräldrarna höll barnen gömda.
Och vem vet, hur länge hade mamman fått hjälp av Helga att gömma sina barn om de inte åkt fast ???
Summan av kardemumman är att brott mot sina egna barn är ett brott som man kan komma undan med.
Varför är brott mot barn begångna av deras föräldrar inte värderade att vara grövre och allvarligare i BrB?
Varför är det så billigt att begå ett brott mot sina barn?
Och VARFÖR får mammor, som är överrepresenterade när det gäller detta brott, ett lägre straff än papporna???
Vad de gjort mot barnen är ju lika allvarligt och hemskt vare sig det är en pappa eller mamma som gjort det….
Och en liten avslutande kommentar.
Svensk Massmedia är otroligt restriktiv när det gäller att skriva om föräldrar som kidnappar sina barn, det kvittar att vårdnadstvisten är redan avgjord, svensk media skriver inte.
Men det finns undantag när pappor som kidnappar sina barn skriver de om både svenska fall och fall från utlandet, kändisar som har vårdnadstvister eller kommande vårdnadstvister skriver de också om utan några som helst problem.
Hur vore det om de, svensk massmedia, kunde skriva om barnen?
Skriv om barnen om ni inte vill ta ställning för en av föräldrarna, skriv om barnen.
Skriv om brottsoffren.
Är det för mycket begärt???
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Ann-Mari's Blogg 
Ja man borde verkligen skärpa straffen för föräldrar som begår olika brott mot sina barn särskilt med tanke på att barnen är i beroendeställning precis som offren i andra nära relationer sägs vara om jag inte missförstått det.
Jag tror även allvaret i bortförande eller alination av barn har mycket gemensamt och att i båda fallen går barnen miste om en förälder.
Barn o gamla har mycket små möjligheter att göra sig hörda trots kraven på detta.
Newspapers regularly feature articles by such journalists as Polly Toynbee (Independent) that whine about men. The newspapers do have a press complaints body but these complaints will only be accepted if you are personally mentioned in the article or the complaint is perceived to be in the public interest. For example, one recent complaint the Press Complaints received was about two articles in the Yorkshire Evening Post:
”Battle to free child snatcher-sentence on dad too harsh, says campaign” (8-Mar-96) and ”Court ruling looms – Mum in fight for children” (4-Jan-96). The father and the mother both committed the same offence. They travelled with their children to another country against a court order. Same offence, different headline in the newspaper, and completely different tone in the body of the text The reply stated:
”Only in exceptional circumstances a complaint from a third party may be investigated should the Commission consider that a significant issue involving the public interest is raised.the Commissioners do not find your complaint raises such an issue under the Code.”
Obviously the fate of 45000 fathers who loose all contact with their children every year is not considered a significant issue. It is according to the press acceptable to present a mother as a heroine and a father as a child snatcher.
Thank you Anonym for your comment.
It’s appalling but unfortunately the truth, that media are presenting a mother as a heroine and a father as a child snatcher when they do commit the same crime.
They, the child snatching parents, are criminals whom destroy their children in pure spite to have total control and sole say in the child’s upbringing and welfare.
The child’s rights to both its parents and the welfare of the child are 2 facts that the child snatching parent do not consider to be of importance at all.
It’s very easy to become a parent, but to be a parent is harder and not all do succeed in becoming one.