Det finns massor med lagar i Sverige, en av dessa lagar ger de barn som kommit till genom en spermadonation rätt att få veta vem som är donatorn.
Sverige har ett register med alla spermadonatorer och nu även äggdonatorer som tillåtna år 2003 skriver DNs Insidan.
Lagen bygger på barns rätt att känna till sitt ursprung, vilket betonas i FN:s barnkonvention. Forskning, bland annat om adoptioner, visar också på att öppenhet om ursprunget är viktigt. Par som genomgår donatorinsemination i Sverige får rådet att tidigt berätta för barnen. Men föräldrarna har ingen laglig skyldighet att göra det.
Okej, vad det någon mer än jag som hajjade till?
Vi har en lag som ger barn som kommit till genom donation rätt till att känna till sitt ursprung, men föräldrarna har ingen skyldighet enligt lagen att berätta för barnen….
Hur går det ihop ???
Vilket väger tyngst, barnens rätt att få veta hur de kom till eller föräldrarnas rätt att vara de ENDA föräldrarna till barnen ?
Jag tycker att det är bekymmersamt att det inte finns något skrivet att föräldrarna ska berätta, lagen som ger barnen rätt till sitt ursprung blir tandlös.
Det är fina ord på ett papper – inget mer. Precis som den i Sverige ratificerade Barnkonventionen….
Barnen glöms bort, även om denna lag finns så glöms barnen bort.
Barns rättigheter i Sverige är negligerade och undanskuffade för att vuxna ska få sina rättigheter tillgodosedda först.
Att få barn är en gåva, inte alla har det så förspänt att de får barn på det ”enkla” sättet. Men är viljan och önskan att få ett barn så drivande att de föräldrar som får barn via donation av spermier eller ägg struntar i barnets rätt till att känna till sitt ursprung?
I slutet av 1990-talet gjorde Claes Gottlieb en uppföljning av lagen för Socialstyrelsen. Av 450 tillfrågade par som fått barn genom spermadonation hade endast 11 procent berättat för barnen.
– Färre än hälften sa att de tänkte berätta. Det var nedslående, men värst var kanske att många av dem hade berättat för någon annan. Risken att det kommer fram på omvägar är stor, och det kan då leda till stora problem, säger Claes Gottlieb.
Paren som inte tänkte tala om något för sitt barn angav till exempel att de var rädda för att barnet skulle ta illa vid sig, att relationen till pappan skulle försämras, eller helt enkelt att ”det är vår ensak”.
Hur tror ni att ett barn känner sig, om och när de får veta att de kommit till via en donation av ägg eller spermier, om någon annan än mamma och pappa talar om det ?
Att sopa något under mattan och ignorera det hjälper inte, berätta för barnet/barnen. De har rätt att få veta sitt ursprung och att de har blivit till för att mamma och pappa fick hjälp av en främling för att få barn.
Ibland tror jag att det är föräldrarna som är konflikträdda och det är därför de undviker att berätta för barnen om hur de blev till. Andra gånger så tycker jag mig ana en stark förnekelse av donatorns gåva för att om man ens till den minsta tillstymmelsen erkänner donatorns existens så rämnar världen mitt i tu.
Glöm inte barnen, glöm inte dem kära föräldrar.
Donatorn gav er en ofantlig gåva, förneka inte denna gåva och ge era barn sanningen om denna.
Media Länkar:
Hemlighålls. Bara 11 procent berättar för barnen om spermadonationen (DN)
Lena: ”Jag får aldrig veta vem han är” (DN)
Hitta nya syskon. Man kan söka sin genetiske far och halvsyskon på nätet (DN)
Ann-Mari's Blogg 
Dessutom borde en obligatorisk DNA-kontoll göras av barnet och den påstådda fadern så fort ett barn fötts. Det skulle spara mycket lidande. Som det är nu så beräknas en stor andel barn ha andra biologiska fäder än vad de själva tror. Det är skandal. I de fall den påstådda fadern inte själv får veta sanningen är det dessutom ett stort rättsövergrepp på honom, för att inte tala om det enorma psykologiska övergrepp det innebär att i princip stjäla en annan människa rätt att själv få bestämma om man vill ta på sig fadersrollen eller inte.
Frågar ni mig så finns inga straff som är stränga nog mot de mödrar som sysslar med faderskapsbedrägeri. Vi män är alldeles för naiva. Har själv förlorat min älskade dotter. Allt som behövdes för modern var att vi vår separation säga att jag inte var biologisk far och sedan bevisa det och därefter tappade jag alla rättigheter till umgänge. Hade det varit i Sverige hade jag åtminstone haft umgängesrätt.
Ni mödrar som inte begriper hur fruktansvärt grymt detta är tycker jag borde föreställa er hur det skulle vara om någon kom och tog era barn ifrån er en vacker dag och t.ex. berättade att ni inte alls var släkt med era egna barn eftersom de förväxlats på förlossningskliniken och att ni därför aldrig mer fick se era barn.
Har man varit otrogen och är osäker på vem som är pappa – eller som i mitt fall, medvetet ljuger – så är man skyldig både sitt barn och den utsedda pappan att med en DNA-undersökning ta reda på hur det ligger till. Det finns absolut inga undantag eller ursäkter för någon annan väg.
Som vanligt är detta bara ytterligare en aspekt av hur män diskrimineras när det gäller föräldrarskap och vårdnaden om barn. Ville man från politiskt håll göra något åt saken så skulle det inte behöva vara så.
Detta är ett problem som kommer att lösa sig automatiskt via det allt mer omfattande DNA register som finns. Det kommer inte att gå att dölja ursprung länge tlll. Redan nu går det via släktforskning o sighter att få namnträffar på DNA.
Problemet är ju att föräldrarna INTE berättar för barnet hur barnet blev till.
Men jag hoppas att detta problem kommer att lösa sig, för barnens skull.
Vad för slags problem uppstår om man inte berättar för barnet att föräldrarna inte var de biologiska föräldrarna?
jag skulle kunna tro att den större ärrningen kom från att få veta att jag inte var deras ”riktiga” barn, att jag var utanför och utan tillhörighet.
Dessa är förstås obefogade tankar hos ett icke-bio barn som har föräldrar som agerar som ”riktiga” kärleksfulla föräldrar i alla andra avseenden. Men barn fungerar inte som vuxna, och något som detta (obefogade eller inte) utanförskap skulle kunna påverka barnet negativt under uppväxten.
Ni pekar mot någon undersökning som gjorts, har ni länkar till den?
Undersökningen som omnämns är med i artikeln Hemlighålls. Bara 11 procent berättar för barnen om spermadonationen .
Ett annat problem:
Enligt lag ska faderskap fastställas när en kvinna fött barn. Lagen föreskriver föräldrarnas skyldighet gentemot barnet. Föräldrarna har enkelt uttryck att sörja för barnets väl och ve i alla avseenden. Det är inte primärt samhällets ansvar.
Hur blir det om en kvinna på egen hand genom spermadonation t ex ”skaffar sig” ett barn? Blir det skattebetalarna som får ikläda sig faderns roll när det gäller den ekonomiska sidan av saken?
Bra fråga Leif!