En pappa som älskar sin dotter högt funderar på att ge upp.

Aftonbladet har idag, på nätet i alla fall, en debattartikel skriven av Richard Sahlin. Pga hur diskrimineringslagen, språklagen och skollagen är skrivna idag så funderar han på att ge upp sin roll som pappa.

Han skriver att han älskar sin dotter högt, men då Sverige inte kan hjälpa dottern att lära sig hans språk så är det bättre att ge upp så att dotterns psykosociala hälsa och utveckling ska riskera att ta skada av att hon tvingas åka sex till åtta timmar till Stockholm för att umgås med honom – men varken kan göra sig förstådd eller förstå vad han säger.

Richard Sahlin är inte sammanboende med dotterns mamma och han är döv.
Och det senare är det som ställer till så stora problem att han överväger, för sin dotters skull, att ge upp som pappa till henne.

Det är nämligen så att du har inte rätt att få modersmålsundervisning i teckenspråk, det språk som Richard talar. Det finns erkända minoritetsspråk i Sverige; samiska, finska, meänkieli, jiddisch och romani chib, men teckenspråk verkar inte anses vara ett sådant. Detta till trots att det finns personer i detta land som har detta språk som modersmål.
Därav Richard Sahlins problem. För att ännu mer krångla till det så bor Richard i Stockholm och dottern med sin mamma i Säffle. Dottern har då ingen i sin närhet som hon kan teckna med eller lära sig teckna av.
Richard skriver att hans dotter ska kunna kommunicera med honom så ansökte han i våras om särskilt stöd i form av teckenspråksstöd hos Säffle kommun. Ett sådant stöd skulle innebära att kommunen beställer en teckenspråkig barnpedagog, eller en vuxen döv person med barnerfarenhet, som kommer till förskolan ett par timmar per vecka för att lära hans hörande dotter teckenspråk.

Kommunen avslog ansökan. Motiveringen: man har ingen laglig skyldighet att ge ett sådant stöd.

Richard skriver att Sverige ratificerat FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det betyder att Sverige har skyldighet att hjälpa personer med funktionsnedsättning att kunna umgås med sina barn.

Borde det inte ge Richard och hans dotter en chans att kunna kommunicera med varandra ?
Eller är denna ratificering lika värdelös som den Sverige gjorde när det gäller Barnkonventionen ???

Jag har starka misstankar att det tyvärr är så.

Sverige ratificerar en FN konvention och det ser jävligt fint ut på papperet, men i verkligheten så är denna ratificering inte ens värd papperet den är skriven på.