Under veckan så har SVDs Idagsidan haft temat Hemmafruar.
Den 7 september så var temat i Hemmafruserien att ”Moderskapet håller på att utplånas”.
Vi får läsa om Madeleine Wallin som är en organiserad hemmaförälder, hon tycker att hemmafruns återkomst ett slags kvinnokamp – ett sätt att uppgradera mammans och barnens värde.
Det som haltar lite i resonemanget kring att ” uppgradera mammans och barnens värde” är att Madeleine Wallin säger att när hon bestämde sig för att sluta arbeta, var det en ren självbevarelsedrift. Och det var inget gemensamt beslut som hon och hennes man tog tillsammans, det var enbart Madeleine som valde och bestämde.
Madeleine påstår, som en liten förklaring till att hon tog beslutet att sluta arbeta, att när hon väntade sitt fjärde barn så fick hon nog en dag. Hon hade ett halvtids jobb, hennes man heltid och barnen gick på dagis, men varken Madeleine och hennes man eller barnen mådde bra, säger hon. Varför de inte mådde bra och att det skulle bli bättre om Madeleine var hemma hela tiden, medan hennes man fortsätter att arbeta och försörja familjen, får vi inte veta.
Vi får dock veta att under dessa 10 år som gått sedan Madeleine ensam bestämde sig för att sluta arbeta så har hon engagerat sig i Haro, Riksorganisation för valfrihet, jämställdhet och föräldraskap, som driver hemmaföräldrars frågor.
Jag undrar just var jämställdheten i hennes ensamma beslut är?
- Jag tycker att det är löjligt att prata om att föräldrarna ska dela lika på barnets första år. Prata om 18 år i stället och dela den tiden. Haro är för jämställdhet men det får inte gå ut över barnens behov.
Så Haro är för jämställdhet, men Madeleine Wallin tycker att det är löjligt att prata om att föräldrarna ska dela lika på barnets första år. Man ska ha en långsiktigare plan på hur jämställdheten mellan föräldrarna när det gäller tid med barnen.
Uttalandet visar en ren egoism och total brist på empati från Madeleine Wallin för att barnen och deras pappa ska få dela tid när barnet är till 100% beroende av en vuxen. Spädbarnstiden är tydligen vikt för mamman om man ska gå efter Madeleine Wallins syn på föräldraskapet.
Men så är det ju inte förvånande med denna inställning på föräldraskapet som Madeleine Wallin har, då hon säger i inledningen till artikeln;
– Moderskapet håller på att utplånas i Sverige. Det är inte längre något värt.
Jag funderar på varför hon är så engagerad i HARO om det är moderskapet som hon är så fokuserad på. Eller betyder hemmaförälder hemmamamma eller hemmafru ? Faderskapet nämner hon, men inte med samma intensiva ton som hon har kring hemmamamman.
– Jag känner så mycket för barnet. Att ta hand om ett barn är att släppa fokus på sig själv totalt och fullständigt. Jag tror att det är lättare för kvinnor att göra det, som har haft barnet inuti sig. Men att moderskapet är något unikt, betyder inte att faderskapet inte är det.
Då det är Madeleine som är huvudpersonen i artikeln så fick hennes man inte mycket utrymme, men i slutet av artikeln så får vi reda på att Madeleines beslut om att sluta arbeta togs mot hans vilja.
Denna artikelserie om hemmafruar är den månne en spin off på alla TV såpor med blekta blonda hemmafruar eller är det ett tecken i tiden att diskutera om att det är kvinnorna som ska sköta hemmet och männen som ska se till att de har en inkomst?
Eller är det ett uppror mot att samhället är så uppbyggt att båda föräldrarna måste ha en stadig inkomst för att familjen ska klara sig?
Eller är detta en kampanj för att vårdnadsbidragen ska införas i hela Sverige och att de ska vara så höga att en av föräldrarna, läs mamman, kan vara hemma med barnen på heltid under barnens uppväxt?
Jag förstår mig inte på detta med att välja att stanna hemma och inte ha en egen inkomst. Jag förstår inte hur man kan välja att lägga hela försörjningsbördan på en person, istället för att dela den. Jag förstår inte hur man kan ”roffa” åt sig hela barnets uppväxt för sig själv.
Pappan då?
Pappa och barn behöver ensamtid tillsammans de med.
När jag tänker på ordet hemmafru så hör jag Marianne Faithfulls röst sjunga ”The Ballad of Lucy Jordan”.
Ann-Mari's Blogg 
Du har en del poänger i detta, samtidigt som jag tycker det är lite synd att allt ska vara antingen eller. Det finns de som faktiskt hellre vill vara hemma och ta hand om barn och familj. Trots allt är det något som kvinnor har gjort genom tiderna, och jag tycker nog det ska kunna finnas en möjlighet för detta.
Man kan se möjligheten att vara hemma med barnen som en fälla eller möjlighet. Själv skulle jag krypa på väggarna om jag förväntades vara en hemmafru. Jag kan allvarligt inte förstå hur någon önskar vara det. Men å andra sidan finns det många som är olyckliga och bittra på sin arbetsplats för att de egentligen känner att de sviker sina barn.
Vi klagar gärna på barn som inte har minsta vett på skolan. Ansvaret sätts på skolan att uppfostra dem. Kanske hade en del av dessa varit bättre om deras föräldrar haft möjlighet att följa sitt eget hjärta? Lyckliga, nöjda föräldrar ger i allmänhet harmoniska barn som jag ser det.
Men visst, i diskussionen bör även mannen vara med – för risken är naturligtvis att en man med en kvinna med den inställningen inte får vara delaktig i barnet. Så det är helt klart inte en lätt fråga….