Är det skoj med våld ?

Ska man raljera eller använda plumpa och grova skämt kring relationsvåld och dödligt relationsvåld? Jag har ställt mig denna fråga vid ett flertal tillfällen och har kommit fram till att samhället finner att en del anmälda och rapporterade brott rubricerade som relationsvåld och dödligt relationsvåld att vara roliga eller banala.

Allt beror på vem som är offret och vem som är förövaren, ett slags genuscertifiering som pekar ut de avvikande brottsfallen från normen.  Och är brottsfallet avvikande från normen så är det tydligen fullkomligt okej att raljera och skämta om brottet och brottsoffret.
Den dubbelmoral som genomsyrar media och olika sociala forum när det gäller relationsvåld och dödligt relationsvåld måste uppmärksammas. För att alla offer för relationsvåld och dödligt relationsvåld ska få rättvisa och det stöd de har rätt till.

Många har nog sett bilden med Elin och Tiger, där Elin håller i en golfklubba och Tiger är sönderslagen i ansiktet. Många tyckte bilden var rolig och skrattade gott åt den. Frågan är, skulle de tycka bilden var lika rolig och Elin var den som var sönderslagen och Tiger var den som svingat golfklubban?
Det nu Elin gjorde med golfklubbor i Florida när Tigers otrohetsaffärer blev för påträngande verkar vara rättfärdigat med att han förtjänade att få en smäll för att han varit otrogen. Men hade samma rättfärdigande attityd funnits om det varit det omvända?

Många kommentarer och inlägg har det blivit när det kom fram att en kvinna förvarat sin sambo, en fransk stjärnkock, i frysen i två år efter att hon slagit ihjäl honom.
Det som är märkligt att läsa dessa inlägg och kommentarer då att det inte verkar vara några problem med vad hon gjort, ett mord och att hon gömt kroppen. Utan det raljeras friskt kring om stjärnkocken bränt såsen eller serverat fel efterrätt. Tonen och åsikterna i kommentarerna och inläggen verkar gå ut på att han fick vad han förtjänade.
Frågan är om situationen varit tvärt om, stjärnkocken slog ihjäl sin sambo och frös in henne. Hade det då varit samma ton och åsikter i inläggen och kommentarerna ?
Hade då hon, sambon, fått vad hon förtjänade?
Ytterst tveksamt om ni frågar mig.

I fall med relationsvåld och dödligt relationsvåld så har jag märkt en liten annan ”trend”.
Är kvinnan offer så fokuserar polisen snabbt in på den manliga partnern, de är dock inte lika snabba att fokusera på den kvinnliga partnern om det är mannen som är offret.
Då vidgar man sin fokusering till fler misstänkta.

Enligt statistik så är det väldigt ofta någon som känner brottsoffret som är förövare, men det betyder ju inte att en kvinna inte är en misstänkt förövare om offret är en man – om de har en relation till varandra.
Eller ?
Denna initiala och ibland otroligt skygglapps fokusering på den manliga partnern i ett brottsmål med relationsvåld och dödligt relationsvåld kan få förödande konsekvenser.

När Anna Norell knivmördas så misstänker polisen direkt hennes sambo Tommie, och håller fast vid denna teori länge. Allt annat var ju totalt osannolikt att det var inte ens värt att undersöka eller agera på.
Även efter att en DNA analys av bevis från mordplatsen placerar en annan person där så håller polisen fast vid sin fokusering på Tommie. Först efter att Camilla Lifvendahl knivmördas så blir det en justering i fokuseringen på eventuella misstänkta. Vilket leder till att den verklige förövaren grips.
Denna fokusering på enbart en förövare gjorde att Tommie satt häktad en längre tid och fick sin och sambon Annas son omhändertagen av socialen. När Tommie släpptes från häktet så blev det en kamp att få tillbaka sin och Annas son, en kamp som knappast hade varit så utdragen om det varit en mamma istället för en pappa som kämpade. Frågan är om det hade varit helt tvärtom hade då Anna varit häktad så länge och den enda misstänkta, samt hade hon fått kämpa så länge som Tommie fick för att få tillbaka den omhändertagna sonen?

Den bagatellisering av de offer som inte följer normen av ett offer för relationsvåld och dödligt relationsvåld är skrämmande. Den gör också att personer, som inte uppskattar att uppmärksamhet och information sprids om att kvinnor kan lika gärna vara förövaren i ett brottsmål med våld, tar till desperata och ibland horribla medel för att ”återställa” ordningen och svärta ned eller tysta de som är modiga nog att visa hur verkligheten är.
Varför är det så svårt att acceptera att en förövare av relationsvåld och dödligt relationsvåld kan vara både kvinna som man?
Varför är det så lätt att skämta, raljera och förminska att män kan vara offer för relationsvåld och dödligt relationsvåld ?

Män har samma rätt till vård, stöd och rättssäkerhet som kvinnor som är utsatta för våld i en nära relation.
Det är inget roligt eller humoristiskt med att vara utsatt för relationsvåld och dödligt relationsvåld.
Sarkastiska kommentarer och klargörande av total oskuld, som en del lagt sig till med, för att förminska och förlöjliga tragedier har inget med tragedin och de som är inblandade i den. Utan dessa kommentarer är en tydlig bild av personen som skrivit och uttalat sig syn på hur, vem och vad relationsvåld och dödligt relationsvåld är. Och vilken människosyn personen som skrivit och uttalat sig i inlägg och kommentarer har.

Alla har rätt till en åsikt, vi har denna ynnest i Sverige, en ynnest som vi ska vara rädd om. Tyvärr så använder en hel del denna ynnest för att förminska, raljera och förlöjliga brottsoffer, enbart för att brottsoffren är av fel kön.