Förlorade barn (del 2 av 3) Att förlora ett barn är något av det värsta som kan hända. Dagen har pratat med tre föräldrar som delar samma smärta. Förutom saknaden delar föräldrarna också hoppet – att barnen en dag ska komma tillbaka till dem.
Ett litet citat ur del 2 av artikelserien Förlorade barn:
Ferat Korkmaz dröm är att få vara en ansvarsfull pappa. Men hans berättelse handlar om en helt annan sak, hur han steg för steg raderats ut från sin sons liv.
Efter att ha förlorat en vårdnadstvist är numera drömmen avlägsnare än någonsin.Umgänget mellan far och son har sedan länge varit reglerat av domstolsbeslut. Stockholms tingsrätt har varit generösast. Där har föräldraparet fått delad vårdad, och även om det varit problematiskt att åka ner till Tyskland har Ferat Korkmaz möten med sonen haft högsta prioritet.
Trots att tysklandsresorna ofta varit tuffa. Gång på gång har han fått vänta på att mamman skulle dyka upp med hans Deniz när han väl kommit fram. Dessutom har han inte fått vara själv med sin son. Flera personer brukade vara närvarande, och de filmade också vad som hände. Ofta närgående och provocerande, gärna med någon nedsättande kommentar mot Ferat. Ett enda misstag skulle kunna bli ett bevis i domstolen i en vårdnadstvist. Samtidigt som Ferat med glädje träffat sin son har det kokat inombords för att mamman gjort vad hon kan för att deras kontakt ska brytas.Nu har situationen förändrats. Det finns inte bara den svenska domen att ta hänsyn till, utan vårdnadsärendet har även avgjorts på tysk mark. Där har mamman fått ensam vårdnad, vilket i stort sett strypt Ferats tillträde till sin son.
Hej Ann-Marie!
Det verkar inte vara ett undantag att tyska domstolar dömer till egen vårdnad utan umgänge för utan umgänge för utom-tyska föräldrar.
TV4 (tror jag) hade ett reportage förra veckan om en belgisk mamma, vars tyske ex-make sett till att utesluta henne från umgänge med sitt barn. Vinklingen var att man behövde harmonisera familje-lagstiftningen i EU. Det är något som Sverige ställt sig utanför, eftersom Sverige ansåg sig stå i framkanten, och varje harmonisering skulle vara steg bakåt (att gå baklänges i lagstiftningen är något vi uppenbarligen klarar på egen hand).
Utan att veta bakgrunden, kunde man inte annat än känna stor sympati med kvinnan som saknade sitt barn – och det var säkert inte en slump att det var en kvinna. Alldeles oavsett så är det ju gräsligt att det kan få gå till på detta viset.
Vet inte om jag postat här tidigare, men jag är en flitig läsare av din blogg, och tycker att du arbetar för en god sak.
[…] Förlorade barn del 2 – artikelserie i Dagen (Ann-Mari’s Blogg) […]