Döden och barnen

Hur pratar och förklarar man döden och det oförklarliga som har hänt i Härnösand och utanför Falköping för barn?

Hur kan man ens själv förstå vad som har skett ?
Det är tragedier, oavsett vem som är förövaren. Och de oskyldiga offren är merparten barn. Oskyldiga oskuldsfulla barn. I båda fallen så verkar det som om förövaren haft tunga bördor att bära. Deprimerad skrivs det om pappan utan för Falköping som tog sina barn med sig i döden.
Och storebrodern i Härnösand ska enligt massmedia känt avundsjuka mot sina yngre syskon och deras pappa.

Men det förklarar inte vad som har skett, där ställer vi oss frågan fortfarande;

varför ?

Barn har många frågor och funderingar kring döden. Det kan vara svårt för en vuxen att besvara alla frågor eller våga, orka, kunna besvara dem. Men vi alla behöver prata om döden, vare sig vi vill eller ej.

Jag tycker att Astrid Lindgrens bok Bröderna Lejonhjärta är en utmärkt bok att läsa tillsammans med sina barn. Är barnen yngre så kan Ulf Nilssons bok Adjö, Herr Muffin vara en bra bok att läsa tillsammans.

Här finns ett smakprov på boken Adjö, Herr Muffin.

Här nedan är en del ur Bröderna Lejonhjärta.

Nu ska jag berätta om min bror. Min bror, Jonatan Lejonhjärta, honom vill jag berätta om. Det är nästan som en saga tycker jag, och lite, lite som en spökhistoria också, och ändå är alltihop sant. Fast det vet nog ingen mer än jag och Jonatan. Jonatan såg verkligen ut som en sagoprins, det gjorde han. Hans hår glänste precis som guld, och han hade mörkblå, vackra ögon som det riktigt lyste om och vackra, vita tänder och alldeles raka ben.

Jonatan hette inte Lejonhjärta från början. Han hette Lejon i efternamn precis som mamma Sigrid, Karl och pappa Axel Lejon, fast han stack ifrån oss, när jag bara var två år, och gick till sjöss, och sen har vi inte hört av honom.

Jonatan berättade för mig om Nangijala, landet dit man kommer när man dör. Det är någonstans på andra sidan stjärnorna. Där är lägereldarnas och sagornas tid och det kommer du att tycka om. Det var från Nangijala som alla sagor kom, sa han, för det var just där som allting hände, och kom man dit, så fick man vara med om äventyr från morgon till kväll och på nätterna också, sa Jonatan.
”Det du, Skorpan”, sa han. ”Det blir annat det än att ligga här och hosta och vara sjuk och aldrig kunna leka.”

Jonatan kallade mej för Skorpan. Det hade han gjort ända sen jag var liten, och när jag en gång frågade honom varför, så sa han att det var för att han tyckte så mycket om skorpor, särskilt såna skorpor som jag. Ja, han tyckte om mej, Jonatan, och det var konstigt. Men den där kvällen, när jag var så rädd för att dö, sa han att bara jag kom till Nangijala, så skulle jag genast bli frisk och stark och till och med vacker.

Det var i Nangijala Jonatan och jag träffades igen och blev bröderna Lejonhjärta. Tillsammans fick vi uppleva ett riktigt äventyr.

Ur Astrid Lindgrens bok ”Bröderna Lejonhjärta”