Det tar en by…..

Det afrikanska ordspråket “It takes a Village to raise a child” har fått en ny betydelse under den gångna veckan.

Det som hänt och just nu fortfarande pågår, har påvisat att vuxna och vuxenvärlden inte alltid är de bästa att uppfostra och ledsaga barn och ungdomar genom livet.
Att uppfostra ett barn och se det växa upp är ett privilegium som man inte kan ta lätt på. Det är ett stort ansvar som inte alltid tas på allvar innan det är för sent.

Barn tar efter vuxna och ungdomar tar efter de vuxna ännu mer, till och med överträffar dem de vuxna ibland i sina gärningar och tankesätt.
Så hur skall vuxenvärlden tackla detta och hur ska de styra upp kaoset ?
Ibland så går det helt käpprätt åt helvete och vuxenvärlden låter det ske utan att ingripa eller hjälper till genom att underblåsa den hätska stämningen med sina egna handlingar.
När ska civilkurage och uppfostran vara en norm att följa ?
När ska vuxna ta ansvar och ta sitt ansvar att guida barn och ungdomar genom livet, lära dem att skilja rätt från fel ?

Ibland så används ungdomar som avviker från normen av vad som är “normalt” som syndabockar för att den som är skyldig är så “vanlig” att denne förmodligen, i samhällets ögon INTE är SKYLDIG. Det är ju OTÄNKBART att denne har gjort något så förbjudet och motbjudande, så då är det lättare att finna “självklara” gärningsmän istället. De som passar in med brottet som handen i handsken.

The West Memphis Three är ett lysande och hemskt exempel på syndabock pga avvikande från normen av vad som anses normalt.
För er som är nyfiken på detta fall så hänvisar jag via Ingrids blogg, hon har ett bra inlägg om dessa tre grabbar som dömdes för mord på tre små pojkar i Arkansas 1993.
Klicka här så hamnar du mitt i Ingrids inlägg om The West Memphis Three.

I Rödeby fallet visste hela orten vad som pågick, men ingen stoppade trakasserierna av familjen. När det sen sattes på sin spets och utlöste en ofattbar tragedi, så var alla upprörda och anklagelserna haglade från alla håll.
Det viktiga är i detta fall att ALLA VISSTE, MEN GJORDE INGET.
Vuxenvärlden lät trakasserierna pågå och gav ungdomarna sitt tysta medgivande att vad de gjorde var rätt.
Det är många offer i denna tragedi och hade vuxenvärlden sagt NEJ och sett till att trakasserierna stoppats på ett tidigt stadie kunde denna tragedi haft ett annat förlopp.

Vad barn och tonåringar gör på nätet är en sak som vuxna borde vara mer uppmärksamma på. Sociala Nätverk så som  Facebook och MySpace etc. ger ett anonymt “skydd” som ger ungdomarna “rätt” att mobba ohejdat och fritt från efterräkningar.
Men om vuxenvärlden gav klara och tydliga regler samt en viss övervakning av aktiviteterna så skulle många trakasserier och mobbnings attacker undvikas.

Första författningstillägget i den amerikanska konstitutionen skyddar inte fientlig Internet skämt bland tonåringar om meddelandena kan ses som verkligt hot om skada, har en appellationsdomstol Kalifornien fastställt i ett ärende som tydligare definierar när yttrandefriheten korsar en linje i cyber-mobbning.

Appellationsdomstolen i Kalifornien har gett rätt till en pappa att fortsätta med sin stämningsansökan angående grova trakasserier och dödshot mot hans son via Internet.

I stämningen anklagar pappan sex av sonens klasskamrater och deras föräldrar av hatbrott, förtal och avsiktligt åsamka känslomässig stress orsakad av deras hätska kampanj av dödshot och anti-gay kränkningar mot pojken på hans webbplats.

På Nya Zeeland har två systrar blivit tvingade att fly från sin hemstad då de blivit mobbade och trakasserade för att de räddade livet på en polis som misshandlades svårt av ett ungdomsgäng.
Polisen har anklagat 13 pojkar och flickor, mellan 14 och 18, med uppsåt att orsaka allvarlig kroppsskada.
Flickornas mamma, Wilhemina Laulu, berättar att modern till en av de åtalade tonåringarna hotade hennes yngre dotter.
”Det är farligt för mig och min familj. Det är ett mycket litet samhälle. Alla här är släkt med varandra.”

Hon hade varnat skolan på dagen för attacken att hon var bekymrad över flickornas säkerhet, men skolan hade inte gjort någonting.

I Storbritannien så skriver massmedia just nu om hur trakasserier av en man som hade inlärningssvårigheter kunde få pågå under så lång tid som det gjorde utan att samhället ingrep. Mannen, 64 årige David Askew, kollapsade och dog i sitt hem.
Han bodde i Hattersley, östra Manchester, där idén var att hetsa honom varje natt hade enligt uppgift gått från föräldrar till sina barn, och han hade utsatts för minst ett decennium. Skulden för vad som skedde riktades så småningom på kommunen, för att de inte ordnat nya bostad åt Askew och hans familj, men en annan sak bränner den därpå följande rapporter: hans grannar har förmodligen hört det mesta av vad som hände, men kom aldrig på att gadda ihop sig mot mobbarna och se till att trakasserierna upphörde.

Den 23 Oktober 2007 ansåg Fiona Pilkington att det inte fanns några andra sätt att undkomma de trakasserier som hon och hennes dotter Francecca Hardwick 18 fick utstå än att sätta sig i sin bil och tända eld på den.

Utredningen kring detta fasansfulla sätt att undkomma trakasserier har påvisat att polisen gjort fel och deras passivitet är delvis ansvarigt för tragedin.

Den ensamstående mamman och hennes svårt handikappade dotter anmälde vid minst 33 tillfällen till polisen under sju år att ungdomar kastade sten och ropade okvädningsord mot dem utanför deras hem i Barwell, nära Hinckley i Leicestershire.

Både kommunen och polisen slarvade i hanteringen av detta ärende och kommunicerade inte inbördes eller med varandra heller. Samhället Barwell lät ungdomsgänget fritt trakassera Pilkington så till den grad att ett utökat självmord var den enda utvägen.
10 poliser har fått reprimander pga det slarv och den passivitet som fallet Pilkington hanterades.

Så hur vuxenvärlden hanterar händelser och tragedier är viktigt. Att inte låta känslorna ta över utan att lugnt och sansat, oavsett vad man känner inför det som har hänt, visa att det går att agera på andra sätt än med hämnd och hat.

Mamman till “Oskar” har slagits för sitt barn och försvarat sitt barn. Fullt förståeligt beteende, men HUR hon har gjort detta och hur hon har inspirerat andra är beklagligt minst sagt.
Och vad jag kunde läsa av artiklar i Aftonbladet & Expressen så verkar det som om det inte är lika trevligt att bli påhoppad som att hoppa på någon.

Att försvara sina barn är okej, MEN det finns gränser och att starta kampanjer och namninsamlingar etc. mot offer för ditt barns gärningar är så absurt fel.

Vuxna i Bjästa har gjort mycket fel och ungdomarna har tagit efter i sitt beteende och i sina handlingar kring dessa våldtäkter och VEM som skall anses offer & skyldig.

Hade det varit lättare att hantera denna uppkomna situation om samhället och vuxenvärlden är mer involverade i barn och ungdomars liv ?
Att samhället och vuxenvärlden ger värderingar, etik och moraliska kompasser så att barn och ungdomar förstår och utvecklas till samhällsmedborgare borde vara självklart, men är det så i verkligheten ?
Inte om man ser på vad som har skett och sker bla. i Bjästa.

Varför har vuxenvälden och samhället lagt av med att uppfostra barn och ungdomar ?
Är det den “fria uppfostran” utan klara regler som fortfarande gäller eller har vi inte tid med att uppfostra och guida våra framtida vuxna längre ?

Något är fruktansvärt fel och hur ska detta fel korrigeras ?

Vi lever i en tid då mobbning och trakasserier växer sig starka och okontrollerbara på mindre än en dag tack vare tekniken. Vi lever i en tid då vuxna struntar i eller ger fria tyglar till våra barn och ungdomar att göra vad de vill, hur de vill och utan att det blir några konsekvenser när allt uppdagas.

Vi – i vuxenvärlden – kan inte vara curlingföräldrar och undanlåta barn och ungdomar från att ta konsekvensen av sina handlingar. Ej heller få vi i vuxenvärlden ge oss hän att skapa hat som ger näring åt ungdomarna i deras förvirrade syn på en tragedi.
Vi är vuxna och ska vara goda förebilder för barn och ungdomar, inte vara de som kastar mer bensin på elden och hetsar till mer hat och våld.

Vuxenvärlden valde en enkel och snabb lösning i Bjästa, men den har kostat mer än vad den gav. Hur ska ungdomarna kunna fortsätta att lita och se upp till de vuxna när de inte kunde ge dem rätt råd och stöd ?
Att vuxenvärlden gav signaler som visade att rätt var fel och fel var rätt är kontentan och konsekvensen av sveket mot ungdomarna i Bjästa.

I takes a Village to raise a child.

När kommer vuxenvärlden att inse vad detta ordspråk betyder ?