Hur Norge tog hand om sitt ”Bulger”-fall

Hittat på BBC News
Artikeln är en av de många som skrivits sedan det kommit fram att
Jon Venables, en av pojkarna som mördade lille James Bulger, åter igen är i klammeri med rättvisan.
Storbritannien är helt klart traumatiserade av Bulger fallet och den Draconian Law som implementerats på massmedia för att skydda de nya identiteters som de två mördarna fick efter avtjänats straff.
Det som är intressant är att både Jon och Robert har ett livstidslångt villkorligt straff efter sitt avtjänade straff i ungdomsfängelse. Gör det något olagligt så kan de få skaka galler resten av sitt liv.

Av Ray Furlong
BBC Radio 4 PM-program

En norsk kvinna vars barn dödades av två sex-åriga pojkar är fortfarande glad att de inte straffades eller togs bort från sina familjer – men säger att nu 16 år senare, lever hon i skräck för en av dem.

Historien har ibland jämförts med James Bulger fallet i Storbritannien, där två 10-åringar tar två-åriga James från köpcentrumet i Merseyside och mördar honom på ett järnvägsspår.

Men när femåriga Silje Redergard misshandlades  och lämnades att frysa ihjäl av hennes angripare i oktober 1994 blev det ingen dramatisk rättegång.

Pojkarna blev kvar i sina familjer, hjälpta av psykiatriker och socialarbetare. Och tidningarna slutade skriva om mordet.

För vissa, beskrevs det hur successivt Norge kunde hantera ett barn mord på ett mer moget sätt än Storbritannien. Även flickans mor, Beate, sade hon gick med på bristen på straff.

Men nu, i sin första intervju på 10 år som sänds, har hon ett annat perspektiv.

”Idag är jag arg, mycket arg. De har gjort saker för att skada mina barn under de senaste tre åren. De har hotat dem med våld, säger hon – hänvisade i själva verket bara en av pojkarna som dödade hennes dotter.

”Vi har fått veta att han bor i Trondheim. Jag har inte sett honom och jag hoppas att jag aldrig kommer.”

Beate är klart traumatiserad. Men trots det sätt Siljes mördare har kommit tillbaka för att hemsöka henne, hävdar hon att hon står fast vid Norges sätt att sköta saker.

”Jag tror fortfarande att han var så liten då att han kanske inte visste att det var dåligt att göra det, säger hon.

Trondheim är en lugn stad på Norges Nordsjökusten. Den störta nyheten i den lokala tidningen är att kraftigt snöfall stört trafiken.

Så du borde förväntat att Siljes berättelse som livligt ihågkommen – men nästan alla som tillfrågats om det, även en kvinna vars dotter var sex år då, säger att de inte kan erinra något om det.

Det verkar nästan som om staden kollektivt har undertryckt ett traumatiskt minne.
Skådeplatsen för mordet var en snötäckt bostadsområde i utkanten av staden, med barn pulka åkandes nedför en backe.

Tor Bordo, en journalist som övervakade allt om mordet för Norges bästsäljande tabloid VG, återbesöker platsen för första gången.

”Jag har bevakat hundratals mord, säger han,” men detta var den enda där jag inte kunde sova efteråt. ”

Tor, liksom resten av Norges journalister, beslutat att hålla tillbaka från berättelsen efter några dagar.

”Vi intervjuade föräldrarna, och vi berättade för föräldrarna till pojkarna att de kunde tala med oss om de ville. Men de valde att inte tala med oss, säger han.

Visste Kände han inte att medierna hade en skyldighet att rapportera mer om fallet?

”Nej, jag tror det är viktigare att pojkarna fick en chans att återhämta sig, att ha ett normalt liv senare.”

Intressant, säger Tor att det kan också ha varit kommersiella skäl. ”Om du passerar linjen, om du går för långt på en historia som denna, kan försäljningen av tidningen sjunka, säger han.

Tillbaka i stan och av en ren tillfällighetstod  Beate’s ex-make, Siljes far Geir Roar Storneth, utanför en affär.

Liksom Beate, bär han tydligt traumat med sig, även om resten av staden har förändrats.

”Jag har haft psykiska problem sedan dess. Depressioner. Det går upp och ner. Men jag fick ingen hjälp efteråt. Jag var lämnad att lösa det själv, säger han.

Men han sade också att pojkarna hade varit för unga för att tas bort från sina familjer.

”De var så små, de lekte, säger han. Hans röst leder bort och han rycker på axlarna i en gest som talar om uppgivenhet.

Så skulle myndigheterna hantera ett fall som detta något annorlunda i dag? Troligen inte.
På kontoret för barnskydd, har Aase Prytz-Sloettemen en tjock fil av gulnat tidningsurklipp från tiden för mordet.

För många år efter, var Aase den som ansvarade för vården av pojkarna som dödade Silje. Men hon kan bara prata i allmänna ordalag om vad den norska tillvägagångssättet är.

Socialarbetare och barn psykologer följer med dem i klassrummet för en stund, för säkerheten för de andra barnen. Det finns massor av rådgivning, varar månader eller år, innan detta är avslappnad och extra personal tas bort.

”När de gör saker på ett tidigt stadium, kommer vi att försöka göra det så normalt som möjligt, så de borde gå till skolan och göra allt det vanliga barn gör, säger hon.

”Det norska samhället i de flesta fall kommer att tycka att ett barn bör behandlas som ett barn, även om det gjort något väldigt fel.”

Under rådande sekretess, kan Aase inte säga vad för rådgivning pojkarna fick, hur länge, eller hur de reagerade. För Beate, är dessa frågor avgörande.

”Han ska återställas, men det verkar inte så för mig. Jag vill inte åka till stan eftersom jag är rädd att möta honom. Till och med min son som är 17, inte vill åka till staden ensam, säger hon.

”Hela min familj har drabbats. Jag inte tycker att vi fått samma hjälp pojkarna har haft. Jag måste säga att jag känner mig som kriminell i dag – inte de två pojkarna.”