Massmedia, jämlikhet & lösnummer

Berit Ås

“Yttrandefrihetens namn är i svensk massmedia manligt. Därför behöver kvinnor egen media – tidningar, TV, radio och hemsidor på internet, så att vi någonstans får chansen att berätta också kvinnors och barns version.”
Skrivet av Gerda Christenson som är aktivist inom den feministiska rörelsen, bland annat i Kvinnofronten.

Kvinnofronten har uppmärksammat Berit Ås, som etablerade teorin om de (ursprungliga) fem härskarteknikerna 1976 och definierade den akademiska termen kvinnokultur.
Kvinnofronten har lagt till några härskartekniker till de ursprungliga fem.
En av dessa får mig att haja till rejält.
Nr #9: “Total omkastning

Total omkastning är att vända på maktbegreppet och låtsas som att det inte alls är männen som har makten.

Det kan vara att någon påstår att det EGENTLIGEN är män som är underordnade här i världen, eftersom kvinnan har makten i hemmet och det är makten över känslorna som verkligen spelar roll (som om inte män skulle kunna ta den makten också om de ville).

Så döljer man att män har den sociala, ekonomiska, kulturella, ideologiska, religiösa och allt-upptänkligt-makten.”

Tidningsklipp från 1664.

Är det pga. denna härskarteknik som det “kompenseras” i massmedia idag ?
För att råda bot för den totala dominansen som Ebon Krams sk. Mansmedia har haft sedan början av 1600-talet då det började  utkomma tidningar regelbundet i hela Europa ? (Det torde ju ha varit en manlig dominans inom massmedia ända från starten om man får tro och tolka de uttalanden som ledande feminister har gjort. Eller ?)
Att det därför är en extrem fokus på kvinnor och män är undanskuffade eller utmålas som sadister, mördare och incestuösa monster ?
Den media som Gerda efterlyser finns nu, ett massmedialt journalistiskt engagemang som löper med utan att vara sakliga och ge en bild av det som rapporteras som kan anses vara av god journalistisk sed.
Krönikor av Liza Marklund om rättsfall i hennes bekantskapskrets är fulla av anklagelser och fällande domar trots att rättsväsendet har gett en helt annat utslag i samma rättsfall. Liza kan ostörd fälla domar att en pappa är skyldig till de vidrigaste brotten utan att ansvarige utgivare eller chefredaktören på Expressen agerar. Den Svenska Bloggvärlden reagerar dock på krönikan. 1, 2, 3, 4, 5, 6,

Tror nästan att uttalandet av Ebon Kram, f.d. ordf. i ROKS om massmedia har kommit på skam då det är helt omvänt nu i Svensk Press.
“När får kvinnor synas i mansmedierna? Främst när det kan bidra till att splittra kvinnor. När man vill använda kvinnor som frontalfigurer mot andra kvinnor.”

Nu är det kvinnor som synliggörs och till kostnad av bla. barns rätt till sina båda föräldrar. Mammans skyddsbehov och behov av ensam vårdnad om barnet fokuseras det på i massmedia och från myndighets håll.

Den totala omkastningen fungerar i Svenska samhälle idag eftersom en mamma kan med hjälp av myndigheter se till att en pappa blir totalt maktlös och barnlös. Det enda som pappan är välkommen att göra är att betala underhåll och om mamman har turen på sin sida , så får pappan även skaka galler ett par år, då de anklagelser hon framfört å barnens vägnar har betalat ut en jackpott. Dvs. ensam vårdnad och skadestånd till sig och barnen samt en tur till fängelse för pappan.

Den totala omkastningen fungerar i Svenska samhälle idag eftersom en pappa inte får samma uppmärksamhet om han som offer uttalar sig och försöker att bilda opinion för sitt fall.

MIA exklusivt i Aftonbladet 13/2-09

Vi vet ju alla att MIA har fått sina 15 min i rampljuset förlängt flertalet timmar och när den gråa sanningen kommer bitvis fram, gråter hon ut på flertalet sidor i kvällspressen. Den totala ignorerandet av den onämnbara sonen Michael i Gömda serien och vad som egentligen hände mellan Mia och Osama Awad det gråts det inte en tår om.
Osama Awad och Michael deras tid kommer frågan är om Svensk Massmedia ens kommer att bry sig.

Om vi nu jämför MIA och hennes krokodiltårar i pressen med pappan till Tranås barnen. Hur många rader i en notiskolumn fick han ? Det skrevs ju en hel del i massmedia men det var efter att mamman och kvinnojours kvinnorna åkt fast, men det var ju inte många ord pappan fick säga.

Kan inflika att Kvinnofronten deklarerade på sin hemsida att :
“2008-04-03
En skammens dag för Sverige. Högsta Domstolen väljer att inte ta upp fallet med kvinnojourskvinnorna i Tranås, vilket betyder att fängelsedomen står fast.”

I och för sig hade det varit intressant om HD hade tagit upp fallet. Eventuell dom hade blivit prejuridicerande. Frågan vilken sida skulle bli vinnare ? Det får vi aldrig veta. Jag kan tycka att det borde komma en vägledande dom som ser det allvarliga som sker i ett fall där en mamma för bort barnen och gömmer dem. Allt pga. att de mammor som åker fast alltid får en lägre straffpåföljd än när en pappa begår samma brott. Likheten inför lagen är inte så lik som man kan hoppas att den ska vara.

Med Tranås och HD’s beslut att inte ta upp fallet så återgår jag till massmedias fokus och brist på fokus.

Vi kan även jämföra hur massmedia hanterade Fallet Alicia och Fallet Valette.
Fallet Alicia som var en pappa som tog sin dotter och försvann fick enorm massmedial fokusering, medans Fallet Valette där en mamma tog sina två söner och försvann fick lite uppmärksamhet eller nästan ignorerades totalt.
Var Alicia och hennes mamma mer offer än Frank & André och deras pappa ?
Eller är en mamma en mindre farlig brottslig eller ger det en sämre lösnummerförsäljning att fokusera på en pappa som kämpar för sina försvunna barn?
Hur det egentligen beslutas och hur journalister sållar bland dessa tragedier är en gåta för mig. Är det chefredaktörerna, ansvarige utgivare eller VEM som styr hur dessa tragiska fall skall rapporteras och hanteras i pressen ?

Elise, 3, kidnappad i Arles 20 mars 2009, är återfunnen och tillbaka hos sin pappa.

Eftersom Sverige inte har ett system liknande det de har i Frankrike, Le Plan Alerte, så faller barn som kidnappas av den ene föräldern totalt mellan stolarna. Genom att polisen och gränsbevakningen, den lilla som finns, inte går ut direkt med en foto efterlysning som massmedia publicerar hinner dessa barn gömmas undan för allmänheten. Denna allmänhet som med största chans skulle hjälpa till att återföra dessa barn – om de visste att de var kidnappade och efterlysta. Men det verkar dröja innan något system och arbetssätt likt Le Plan Alerte överhuvudtaget finns inom myndigheter och rättsväsende, så massmedia kan sålla fram de tragedier de själva vill fokusera sin lösnummerförsäljning på.

Vad jag och många med mig väntar på är en massmedial fokusering på de barn och pappor som inte får ha en relation, ett familjeband, ett familjeliv ihop. När kommer artikel serien:
“ Pappa, men inte enl. mamman och Socialen.” ?

När ska det tas upp, den totala rättslösheten som en pappa och hans barn utsätts för i dagens Sverige ? Är det ett av de ämnen som man undviker att skriva om ? Är det tabu ?

Från olika håll i journalistkåren har det hörts uttalanden som att: “pappan vill enbart ha umgänge och vårdnad om barnen för att kunna kontrollera och fortsätta ha makt över mamman. “

När ska denna feministiska propaganda som förblindat massor med skapligt och många suveräna journalister släppa?
När ska det okritiska granskandet av samhället och dess innevånare samt olika händelser komma och ske på ett mer jämlik basis ?

När kommer det att bli så att ingen grupp utsätts för en tigande tystnad och ett systematiskt ignorerade ?

Vad man än kan säga om Gerdas uttalande så behöver kvinnor inte egen media för att göra sina röster hörda, den median finns redan.
Frågan är när finns den för män och framför allt för pappor ?