Israels våld ger aldrig fred

Läste denna artikel/debattinlägg på Arbetarbladet.se och vill ge fler chansen att läsa vad Kenneth Jonsgården skriver. Det är inte många som skriver och säger det Kenneth gör i denna artikel om den ständigt pågående konflikten i mellanöstern.

Arbetarbladet politik av Kenneth Jonsgården
publicerat 5 januari 2009.

Israels våld ger aldrig fred

De israeliska flyganfallen mot Gaza dödade drygt 400 människor. Enligt Israel skulle attackerna koncentreras mot Hamas, men många av de dödade var civila och barn. Nu har Israel trappat upp konflikten ytterligare genom att gå in med marktrupper. Dödandet fortsätter.

Därmed fördjupas konflikten och tragedin i Mellanöstern. Våldet eskalerar medan förhandlingar och försök till fredsuppgörelser blir allt mer avlägsna. Både palestinska Hamas och Israel har ansvaret för vad som händer, men det tyngsta ansvaret ligger på Israel.

Det var 1967 som Israel ockuperade Gaza. Steg för steg har man sedan isolerat den lilla landremsan. Ingen i Gaza kan röra sig fritt. Just nu går det inte att få in bränsle, mat eller mediciner. Israel bedriver statsterror.

Sjukhusen i Gaza är överfulla av dödade och skadade. Till vilket pris?

Varför slår Israel till så hårt som man gör? Vad är målsättningen? En fredsprocess bygger på jämlikhet och förtroende, men allt sådant grusas i takt med att bomber fälls medan desperationen växer i det tätbefolkade Gaza.

Tvåstatslösningen, den som alla inblandade parter tror på, kan knappast säkras om inte Hamas tas med i förhandlingarna och Israel lämnar sina bosättningar på ockuperat palestinskt område. I dag lever omkring 250 000 israeler på mark som rätteligen tillhör palestinierna.

De frågor som måste lösas är omfattande och svåra. Vad ska ske med de dryga 2,6 miljoner palestinska flyktingar som nu finns i Libanon, Syrien och Jordanien? Hur tänker Israel tackla problemet med de illegala bosättningarna? Hur ska Jerusalems framtida status se ut? Hur ska de splittrade palestinierna på Västbanken och Gaza kunna enas?

Lägg därtill att Hamas inte godkänner Mahmoud Abbas som ”sin” president och motsätter sig ett fredsavtal med Israel.

Både Israel, USA och EU har stämplat Hamas som en terroristorganisation. Hamas har under senare år angripit både civila och militära mål i Israel med raketer och självmordsbombare. Då vägrar Israel, med stöd av USA, att förhandla, men utan samtal och förhandlingar med öppna kort finns ingen fred i sikte. I stället dödas och lemlästas människor på båda sidor i en just nu allt mer eskalerad konflikt.

Trots allt tal om motsatsen förstärker Israel sin kontroll över framför allt Gaza och dess dryga 1 miljon invånare med allt mer omfattande militära insatser. Ofta bestående av kollektiva straffexpeditioner som drabbar den palestinska civilbefolkningen hårt.

Försöken till fred har varit många och inleddes med Osloavtalet mellan Yasser Arafat och Yitzak Rabin 1993. Sedan kom Bill Clintons försök att medla fred i Camp David 2000 och Taba 2001. George W Bush har knappast ansträngt sig för att söka en fredsuppgörelse. Även om han retoriskt hävdat vikten av en sådan.

När Yitzak Rabin mördades dog också många av de förhoppningar som fanns för en fredsprocess med riktning mot en tvåstatslösning. Det finns anledning att påminna sig om Rabins budskap som i dag tycks vara med eller mindre glömt: ”Det är med sina fiender man måste sluta fred”. Så sant, men det krävs också vilja och omdöme.

Stilleståndslinjen från 1949 utgör den folkrättsliga och politiska grunden för en verkningsfull fredsprocess. På den grunden måste alla inblandade parter stå om en verklig fred någonsin ska bli verklig.

I grund och botten ligger mycket av ansvaret för om det ska lyckas på USA:s förmåga att förmå Israel till reträtt, men är Barack Obama, som tillträder som president den 20 januari, mäktig ett sådant steg? Få tror det.

Arbetarbladet politik
av Kenneth Jonsgården
publicerat 5 januari 2009.