Acceptans

Den tystnad jag upplever är TOTAL, ogenomträngande och oändlig.

Jag vet ej när denna TYSTNAD kommer att brytas, då det är fler än jag inblandad i detta.

Jag har gjort vad jag har kunnat för mig och en person till,

men nu är handsken kastad och vi får se om den plockas upp stillsamt
eller om den plockas upp och smäller till mig i ansiktet.
Den andra personen som jag har försökt att hjäpa blev rejält tilltufsad och
bortkastad från en lång vänskap, så vi får se om jag kommer undan med tystnad.

Det hela startade med ett tvång att man måste bli bästa vänner, trots att det inte riktigt klickade på alla plan.

Varför denna okuvliga beslutsamhet att det blir bäst att alla är kompisar?

Alla kan inte komma överens, vara vänner eller ens tåla varandra.

Är det inte bättre med en neutral acceptans?

Att man accepterar det val som har gjorts av två personer.

Att även de två personerna accepterar att inte alltid alla kan vara bästa vänner.

Vi är trots allt vuxna och borde kunna acceptera att inte alla tycker om
samma personer som en själv.

Tystnaden är total, kanske kommer den att bestå, men jag hoppas att
med tiden så kommer den att rämna och orden kommer att flöda igen.

Ni vet var vi finns och hur ni får tag på oss.